Författare: SlaktarStina (Sida 20 av 56)

Kravlös sådd.

14 maj, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi har ju grävt en hel hopp med olika land, jag och Knådden. Oplanerat, impulsivt och med rörelseglädjen som vår enda ledstjärna, så har vi grävt. Grävt, grävt och grävt. Det är härligt att gräva ur en treårings ögon. Då gräver man liksom för grävandets skull. Vad det ska bli är inte så viktigt. Kroppen vill gräva så då gräver vi, enkelt.

Och jag inser att hade jag varit själv, utan barn, så hade jag trots oceaner av tid aldrig fått till så många planteringar som vi fått i år. Jag hade krånglat till det för mycket. Fastnat i planeringsstadiet. om jordtyper och växtzoner. Läst mig knäpp av faktaböcker, forum och olika råd. Viljan av att göra allt rätt, hade hindrat mig från att göra någonting alls. Jag hade skapat problem och hinder som egentligen inte fanns.

Dylika funderingar har jag inte tid med nu, tack och lov. Så vi har grävt. Sen har vi petat ner några frön och lökar som vi har köpt på ren måfå. Vad det blir i slutändan är inte så viktigt. Om det blir något. Vi har fått gräva i alla fall. Och sått. Vi ska fortsätta vattna och rensa om viljan finns. Skörda om det finns något att skörda. Det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vi fick gräva.

Riktiga lantisar.

12 maj, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Vi vaknade och regnet öste ner utanför vårt fönster. Millimetermannen suckade uppgivet och jag började hoppfullt scrolla väderprognoser. Regn. Regn. Och åter, regn. Suck. Ingen byggardag med andra ord. Vi åt vår frukost långsamt. Som om vädret kanske skulle hinna ändras om vi bara åt tillräckligt länge. Det gjorde det inte. Barnen lämnade bordet i det sedvanliga kaoset och där satt vi vuxna kvar. Med armarna i kors och blickarna riktade ut mot de regntunga skyarna. Ingen sa något, men det behövdes inte. Våra kroppar var fysiska gestaltningar av – jaha, vad gör vi med den här dagen? Skitregn.

Plötsligt hände det. Vi tittade samtidigt upp på varandra och stora leenden spred sig över våra ansikten. Såklart. DET ska vi såklart göra.

– Jag ringer! sa jag och kastade mig ner över telefonen.

En halvtimme senare var hela familjen inpackad i bilen. Regnet smattrade mot rutan och en deppig dag hade bytts mot glädjens dag. Väskan var packade med diverse resa-hela-dagen-med-småbarnsprylar. Varselbyxorna var på, kameran med, picknickkorgen full och i bagageutrymmet på vår skruttiga V70 så fanns en låda med halm. Lite tidigare än planerat men, vår lilla skogsfamilj skulle äntligen bli större.

Några timmar senare stannade vi för att få i oss lite lunch. I vårt bagageutrymme fanns Bobbo, Bamse, Sigge och Musse – våra alldeles egna dvärggetter. En fantastisk känsla som gav små fjärilar i magen och ett fånigt leende på läpparna. Och med detta fåniga leende, storstövlar och arbetskläder, så tågade hela familjen in i snabbmatsrestaurangen. Bonnläppar av finaste kvalité. Urbilden av landsbygdsmänniskan. Och en stolthet som är få förunnat att uppleva.

Några bord bredvid oss sitter ett par yngre karriärmän. Blanka skor och åtsmitande skjortor. Fixat hår och moderiktiga accessoarer. De sneglar lite på oss. Viskar och försöker dölja de roade ansiktsuttrycken som vi uppenbarligen frambringar. Det känns som att de skämtar om oss. Om att vi är riktiga lantisar. Om att vi har storstövlar, arbetskläder och barnsaker med en traktor på. Vi gestaltar deras fördomar till fullo.

Vi äter vår mat, så som en småbarnsfamilj äter mat. De unga männen följer oss med svårdolt nöje. De går ut samtidigt som oss. Deras bil står bredvid vår, jag ser det på långt håll. En välputsad, mörkblå av dyrare modell. De viker ömsint ihop sina jackor när jag öppnar den mörktonade bakdörren på vår otvättade skogsbil. En lukt av halm och get väller ut över parkeringen och i samma stund hörs ett ljudligt bräkande från bilen. Landsbygdsfamiljen hoppar in som om ingenting har hänt. Karriärsmännen fryser omedelbart till i sina rörelser och stirrar storögt på varandra. Hakorna nere vid knäna. Själv vill jag lägga mig ner och dö av skratt.

Vi åker iväg, hem. Hem till skogen, hem till gården, hem till lugnet, tystnade och livet. Regnet smattrar fortfarande på rutan. Barnen sover. Bak i bilen bräcker våra getter. Millimetermannen kör och våra blickar möts i backspegeln. Jag fylls av en inre värme som får det att brusa i hela kroppen. Det här är livet, mitt liv. Mor, fästmö, lantis och numera även getbonde. Fantastiskt.

Musse, Sigge och Bamse. Bobo är där bakom, han är ungefär lika stor(liten) som Knas-Katten.

I väntans regniga tider.

5 maj, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Vi har gjort klart vad som kan göras klart. Nu väntar vi på takstolarna. Och getterna. Men framför allt på bättre väder.

Efter en relativt torr aprilmånad, när vi i godan ro har jobbat på med att regla upp väggarna, så verkar nu maj ha kommit med det regn som bara en odlingsnörd vill ha. Och där står våra reglar. Utan tak. Och där breder vår platta ut sig, med alla sina kvadrat, och liksom en utsträckt famn samlar ihop varenda vattendroppe som faller ner från skyn. Känns det som.

För plattans skull är det lugnt, den tål en del. Men de befintliga delarna på vårt hus, som inom en snar framtid kommer utgöra innervägg/golv känns inte särskilt roliga att få dränkta i det hav av vatten som plattan samlar upp.

Så Millimetermannen och hans kvinna gör, vad Millimetermannen och hans kvinna bör.

Vi klämmer upp en sträng av byggsilikon och sen våtsuger vi för glatta livet. (för er opålästa – dammsugning med en mackapär anpassad för vatten) Det är tur att vi är småbarnsföräldrar och därmed klimatiserade till begränsad mängd sömn. För det regnar. Det regnar och har så gjort varenda dag sen den sista regeln kom på plats. Som en bitterljuv hämnd från vädergudarna som tidigare alltid har varit på vår sida. Alltid.

Men det lönar sig föga att sitta här och vara bitter. På med pannlampan och hörselkåporna bara och ut i regnet. Det finns ett krig att vinna, en front att försvara.

Under tiden väntar vi. Väntar på takstolarna. Väntar på getterna. Men framför allt väntar vi på bättre väder.

Spekulationer kring livet.

3 maj, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

April har passerat och vi har tagit klivet in i maj. Min pappa hade fyllt 67 i dessa dagar, om livet hade velat oss annorlunda.

Jag tänker ibland på hur det hade varit om han fått bli pensionär och renoverat upp den där gamla skrothögen till bil, så som hans plan var. Han pratade om det så långt innan, hur allting skulle bli, hur allting skulle vara, efter den dag han tagit steget av från det ånglok som kallas arbetslivet.

Han kom aldrig dit. Livets verklighet, döden, hann före.

Jag tänker ibland på hur det hade varit om han en dag bara dök upp här, i det liv jag lever nu. Så långt ifrån det liv jag försökte bygga under tiden han levde. Vad han skulle säga. Vad han skulle göra. Hur han skulle vara som morfar.

Men kanske vet jag det, innerst inne. Hur han skulle klappa mig bak i nacken med sin grova korta korvfingrar och lite återhållsamt säga; det här gör ni bra, medan han stegade omkring på bygget iklädd arbetsbyxor som är aningen för korta och som gömde en plastkam i bakfickan. Sen skulle han skynda sig iväg för att hinna kittla sina barnbarn tills de kiknade, och antagligen skulle han ge dem något godis han köpt på macken. En plopp eller en lakritsstång.

Och efter att så många gånger sett mig i ögonen och frågat; varför vill du det här? så skulle han ge mig en sån där ganska hård en-arm-kram-klapp-på-axeln och säga; det kommer att gå bra. Bara du tar det lugnt.

Men nu är han inte här. Och frågan är om jag hade varit här, där jag är idag, om allt det där jobbiga aldrig hänt. Troligen inte. Döden kan lära oss mycket om livet.

Den vackraste tiden är nu.

29 april, 2015 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Det är nu det är som vackrast. När grönskan börjar tränga igenom allt det där bruna och ögat verkligen ser färgprakten som breder ut sig i slänterna. När man kan ana den där vackra gröna färgen som snart täcker varenda träd. Kvällarna som är ljusa, fåglarnas intensiva kvitter och knotten och myggorna som ännu ligger och kurar någonstans i väntan på varmare tider. Det går så oerhört fort.

Om någon månad är träden och marken grön och hjärnan har vant sig vid färgprakten. Istället för att vara en källa till glädje och förväntan, blir det ytterligare en kuliss till vardagens rullande gång. Det är intressant det där, hur snabbt vi vänjer oss. Och hur årstiderna rullar på och hela tiden byter av varandra, naturens egna klockverk. Fantastiskt.

(Och jag inser att jag börjar låta som de där urtorra och tråkiga lärarna jag hade i grundskolan. Men jag förstår lite bättre nu vad de menade i all sin naturromantik. Vilket i sig innebär att jag börjar uppnå samma ålder som de var i då, dvs tråkigt vuxen, vilket i sig är befriande.Jaja. Mer om det en annan gång.)

Hur som helst. Vi är ute mycket nu. Det finns så mycket att upptäcka. Entusiasmen väger lika tungt hos mig och barnen när vi vältrar omkring här i skogen och upptäcker världen som vaknar till liv. Luktar på mossan. Samlar pinnar. Plockar vitsippor. Klappar spindlar. Tuggar på kottar. Allt sånt där livsviktigt som man måste hinna med, dagar som dessa.

Småskaligt jordbruk.

22 april, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

När man bor som vi gör, med marker runt huset som bara väntar på att få bli brukade, så är det svårt att inte smida planer kryddade med en gnutta hybris. Jag som i mitt tonårsliv lovade mig själv att aldrig ha ett potatisland, eller något annat odlingsland heller för den delen, har nu svävat iväg i en odlingsdimma kantad av potatisblast och vitkålshuvuden.

Men med tanke på vår pågående utbyggnad, var planen att vi skulle låta bli att försöka odla någonting i år. Känslan var att den här sommaren skulle ge oss tillräckligt med sysselsättning ändå – utbyggnad, en väg som skall flyttas, getterna, tak på lador som behöver fixas…. så vid bestämde oss för att låta bli. En sak i taget.

Men. Efter månader med hammaren och sågen i var hand, vaknade han och ville gräva. Jag är inte den som hindrar en spirande arbetslust, så vi började så klart gräva. Fram med traktorn och koppla på vagnen, spadar, skottkärra och arbetshandskar på. Och sen har vi grävt. Vi har fyllt pallkragar med jord, grävt ett nytt land, påbörjat ytterligare ett. Hämtat gödsel hos grannen, hämtat sten för kantmarkering och kört otaliga vändor matjord med traktorn. Det är många timmars arbete som nu ligger till grund för vår kommande skörd av potatis, broccoli, ärtor, spenat och rädisor.

Det kan låta stort. Och i vår lilla värld så är det stort. Skörden kanske räcker till en hel middag. Småskaligt jordbruk kallas det visst.

Vad du säger och vad du gör.

15 april, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag vet att du vill att ditt barn ska växa upp och bli en trygg människa. En människa som är stolt över sig själv och allt vad den är. Någon som ser på sin kropp utan att förkasta den. Utan att svälta, utan att överträna, utan att tortera den. Utan att klanka ner på sig själv, utan att påverkas av omgivningen. Du vill att ditt barn ska vara snäll mot sig själv. Vara stolt över vem den är och hur den ser ur. Du vill att ditt barn ska må bra, kroppsligt och mentalt. Du vill att ditt barn ska älska sig själv.

Så du förkovrar dig i texter om hur du ska tilltala ditt barn. Vad du inte ska säga, vad du ska säga och hur du ska säga det. Du uppmuntrar ditt barn att röra på sig, äta bra, sova ordentligt. Och när barnet sen säger något nedlåtande om sig själv, så ger du det en kram och säger; nej, du är bra precis som du är. För det är ju så. Du menar ju det du säger. Och du vill, från botten av ditt hjärta, att ditt barn ska förstå det. Att barnet ska älska sig själv.

Det är ju bra.

Men sen står du där, framför spegeln i din ensamhet, när du vet att ingen ser. Nyper dig i den mjuka huden och suckar. Drar in magen med besvärad min. Vrider och vänder på dig själv för att sedan stapla all nedlåtenhet mot din egna kropp framför dig, tills allt du ser är en hög med skit. Du bestämmer dig för att börja träna och äta annorlunda. För att gå ner i vikt. För att få plattare mage, fastare rumpa och mer muskulösa armar. Kanske gör du en förändring, kanske inte. Oavsett, så kommer du stå där framför spegeln igen. Kanske ältar du samma saker. Kanske förargar du istället det där gråa hårstråt eller skrattrynkorna runt ögonen som på något oförklarligt sätt förökar sig. Eller både och. Du kastar skit på dig själv.

Sen går du ut ur det stängda rummet. Tar på dig en mask som är genomskinlig. Kramar ditt barn och säger; du är bra, precis som du är.

Du gör precis det där som du inte vill att ditt barn ska göra. Och någonstans finns en förälder, som med hela sitt hjärta vill att du, just du, ska älska dig själv.

Projekt utbyggnad – Etapp 2.

8 april, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

I helgen gick startskottet för Projekt Utbyggnad, etapp 2. (Första etappen klarade vi av förra sommaren, för er nytillkomna läsare.) Det är nu väggarna ska upp, taket ska på, fönster ska i och vårt lilla torftiga stuga ska bli ett hus. Äntligen.

Så i månljusets sken började en byggnadsställning växa fram. Det var en magiska känsla. Ungarna som sover, ugglorna som hoar och våra händer som bygger vår borg, vårt hem, vår dröm. Vi står där och känner kvällskylan som kryper ner under kragen. Pratar om strecken på papperet som skall bli väggar. Mäter, funderar, dividerar och justerar. Bygger, skapar, realiserar. Känslan är nästintill oslagbar. Nu kör vi!

En början.

1 april, 2015 / SlaktarStina / 12 kommentarer

Tillsammans låg de i mörkret. Till ljudet av barnens sovande andetag viskade de om framtiden. Om en föräldraledighet som når sitt slut. Om en familj som skall fungera. Om ett arbete som tar mer än vad det ger.

– Vad vill du då?

Frågan träffade som ett strålkastarljus rakt i ögonen. Obekvämheten började krypa in på skinnet och den förut så avslappnade kroppen blev spänd. Hon visste det så väl. Hade nog alltid vetat. Men alltid sagt någonting annat. Någonting som inte gav henne känslan av storhetsvansinne. Något som var mer hanterbart. Som att läsa till ekonom. Eller plugga IT. Bygga ett hus, lägga sten, operera ett knä – vad som helst som egentligen inte betydde någonting. För henne.

– Sover du? viskade han och höjde lätt sitt huvud från kudden.
-Nej, jag bara…. Hennes släpande svar var knappt hörbart. Täcket kändes plötsligt för varmt.
– Men vad vill du då? Han stödde sig på armbågen och tittade mot hennes håll i mörkret. Upprepade frågan. Strålkastarljuset i ögonen igen. Sammanbitna käkar. Hans hand i hennes. Hon samlade allt sitt mod i ett djup andetag och kastade ut orden från det hemliga rum där hon samlade sin drömmar.

– Jag vill skriva.

Det hon alltid drömt, men aldrig vågat berätta. En våg av pirrande värme spreds sig genom hennes kropp. Men i samma stund som hon hörde sig själv yttra orden, drabbades hon av en lätt panik. Hon kände sig så naken. Blottad, sårbar och patetisk. Som om hon stod naken i ett strålkastarljus och skrek ut sina innersta tankar. Hans hand fortfarande i hennes.

– Gör det då. Alltid dessa enkla självklarheter
.

– Ja, men…suckade hon. Hon tog ett djupt andetag för att börja rabbla upp ursäkter som slutligen skulle stänga dörren till det där hon just hade sagt. Ursäkter som skulle bekräfta känslan av storhetsvansinne och slutligen leda fram till något annat. Något mer vettigt. Något mer hanterbart. Men han avbröt henne.

– Gör det då. Skriv. Prova. Skriv, och så ser vi vad som händer.

Han hade precis ställt sig i öppningen på den dörr hon hade tänkt smälla igen. Hans hand i hennes. Hennes hand i hans. Och ljudet av barnens andetag.

Personalchefen gråter ut.

30 mars, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Idag lämnade Knas-Katten in sin avskedsansökan, då det blivit klart med hans nya gård. Det ger en klump i magen när jag tänker på det, att finaste Knas-Katten inte ska bo hos oss mer. Men klumpen löses upp när jag tänker på hur fint han kommer få det på sin nya gård, i hjärtat av Dalarna. Ett nytt kungadöme fyllt med råttor och kärlek – det kan inte bli bättre.

Men ändå, inom mig finns en liten sorg – han är ju ändå Knas-Katten. Finaste, speciella, knasiga Knas-Katten. Som var mitt stora sällskap här i skogen innan barnen kom. Han som mötte mig efter jobbet och som bet mig i tårna om nätterna. Jag kommer sakna honom. Jag hoppas han skickar ett vykort. Eller två.

Ett stort tack för allt engagemang som väcktes i jakten på en ny gård åt Knas-Katten – jag är överväldigad av all respons! Och tack vare er så har han nu en ny arbetsgivare som väntar på honom. Och fram till det bytet träder i kraft, ska jag lära honom allt jag kan om löneförhandling. Nu är det ju inte mig han ska förhandla med längre.