Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Riktiga lantisar.

Vi vaknade och regnet öste ner utanför vårt fönster. Millimetermannen suckade uppgivet och jag började hoppfullt scrolla väderprognoser. Regn. Regn. Och åter, regn. Suck. Ingen byggardag med andra ord. Vi åt vår frukost långsamt. Som om vädret kanske skulle hinna ändras om vi bara åt tillräckligt länge. Det gjorde det inte. Barnen lämnade bordet i det sedvanliga kaoset och där satt vi vuxna kvar. Med armarna i kors och blickarna riktade ut mot de regntunga skyarna. Ingen sa något, men det behövdes inte. Våra kroppar var fysiska gestaltningar av – jaha, vad gör vi med den här dagen? Skitregn.

Plötsligt hände det. Vi tittade samtidigt upp på varandra och stora leenden spred sig över våra ansikten. Såklart. DET ska vi såklart göra.

– Jag ringer! sa jag och kastade mig ner över telefonen.

En halvtimme senare var hela familjen inpackad i bilen. Regnet smattrade mot rutan och en deppig dag hade bytts mot glädjens dag. Väskan var packade med diverse resa-hela-dagen-med-småbarnsprylar. Varselbyxorna var på, kameran med, picknickkorgen full och i bagageutrymmet på vår skruttiga V70 så fanns en låda med halm. Lite tidigare än planerat men, vår lilla skogsfamilj skulle äntligen bli större.

Några timmar senare stannade vi för att få i oss lite lunch. I vårt bagageutrymme fanns Bobbo, Bamse, Sigge och Musse – våra alldeles egna dvärggetter. En fantastisk känsla som gav små fjärilar i magen och ett fånigt leende på läpparna. Och med detta fåniga leende, storstövlar och arbetskläder, så tågade hela familjen in i snabbmatsrestaurangen. Bonnläppar av finaste kvalité. Urbilden av landsbygdsmänniskan. Och en stolthet som är få förunnat att uppleva.

Några bord bredvid oss sitter ett par yngre karriärmän. Blanka skor och åtsmitande skjortor. Fixat hår och moderiktiga accessoarer. De sneglar lite på oss. Viskar och försöker dölja de roade ansiktsuttrycken som vi uppenbarligen frambringar. Det känns som att de skämtar om oss. Om att vi är riktiga lantisar. Om att vi har storstövlar, arbetskläder och barnsaker med en traktor på. Vi gestaltar deras fördomar till fullo.

Vi äter vår mat, så som en småbarnsfamilj äter mat. De unga männen följer oss med svårdolt nöje. De går ut samtidigt som oss. Deras bil står bredvid vår, jag ser det på långt håll. En välputsad, mörkblå av dyrare modell. De viker ömsint ihop sina jackor när jag öppnar den mörktonade bakdörren på vår otvättade skogsbil. En lukt av halm och get väller ut över parkeringen och i samma stund hörs ett ljudligt bräkande från bilen. Landsbygdsfamiljen hoppar in som om ingenting har hänt. Karriärsmännen fryser omedelbart till i sina rörelser och stirrar storögt på varandra. Hakorna nere vid knäna. Själv vill jag lägga mig ner och dö av skratt.

Vi åker iväg, hem. Hem till skogen, hem till gården, hem till lugnet, tystnade och livet. Regnet smattrar fortfarande på rutan. Barnen sover. Bak i bilen bräcker våra getter. Millimetermannen kör och våra blickar möts i backspegeln. Jag fylls av en inre värme som får det att brusa i hela kroppen. Det här är livet, mitt liv. Mor, fästmö, lantis och numera även getbonde. Fantastiskt. 

Musse, Sigge och Bamse. Bobo är där bakom, han är ungefär lika stor(liten) som Knas-Katten.


6 kommentarer

  1. Vad roligt att ni fått hämta hem de nya invånarna till gården! 🙂

  2. Vad roligt med getter! Du har en väldigt fin blogg. Jag älskar dina berättelser och bilder:)

  3. ja, det är gette-roligt! (dagens sämsta ordvits)

  4. Tack Helena, det glädjer mig att läsa!

  5. Grattis till de nya småttingarna!

  6. Dagens (nästan nattens nu) härligaste bilder fick jag nu. Tack! Och tack för att du gav mig tillbaka mitt minne (snart 30 år gammalt) när min far hämtade mig med lilla bilen och i baksätet satt – just det. En get. Till saken hör att jag hade mensvärk, var illamående och ville hem. Gissa om jag njöt av bräkandet? Nope. Jag ville dö. Typ.
    Din historia är rarare. Tack.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑