Livskraft i samspel
Jag satt med offerkoftan på och tyckte synd om mig själv. Stackars, stackars mig. Ont i bäckenet och trött i kroppen. Huvudvärk och miljoner saker att göra. Och inte kan jag cykla, magen är i vägen. Och inte kan jag gå för bäckenet gör ont. Jag får helt enkelt sitta här på mitt breda arsle och vänta på bättre tider. Tills Pyret är ute och bäckenet har återhämtat sig. Tills jag är sysslolös och ungarna har blivit vuxna. Typ.
Sen blev jag förbannad. Riktigt förbannad. Kastade offerkoftan åt fanders och satte på mig min ICANIWILL-tröja. Jag kan precis vad jag vill, bara jag verkligen vill det tillräckligt mycket. Och att jag bestämmer mig. Bestämmer mig för att ta mig dit.
Så jag drog ner på byns lokala lilla källargym. För att byta miljö, för att tänka nytt, för att göra det jag vill.
Jag vill träna. Jag ska träna. Kanske inte på det sättet som jag en gång varit van vid. Kanske inte på det sättet som andra är vana vid. Men jag vill leva enligt min övertygelse om att alla kan träna, det gäller bara att forma det rätt. Och eftersom jag kan forma träningsprogram till 89-åringar, nyopererade knän, människor med både neurologiska sjukdomar och nackskador, för att nämna några – då vore det skam på torra land om jag inte skulle kunna forma ett träningsprogram till mig själv – trots foglossningsbesvär och en mage som växer sig allt rundare.
Sagt och gjort. Jag körde ett pass. Ett anpassat pass. Stabilisering, kroppskontroll och styrka i en fantasifull kombination. Jag såg nog mest ut som en borttappad flodhäst i för små träningskläder, när jag satt där i mitt hörn och hittade på övningar.
Men inombords, i min värld, så var jag lycklig och oslagbar. Den bästa effekten av träning. Kanske den viktigaste effekten av träning. Och effekten av att göra det man verkligen vill, trots vissa uppkommande hinder.
…bara dåliga kläder. Och framför allt dåliga ursäkter. Vilka vi vuxna är väldigt duktiga och flitiga att komma på. Det finns precis lika mycket roligt att upptäcka ute nu, som en varm sommardag i juni. Bara man vill. Och bara man bestämmer sig för att inte vara så förbannat bekväm. Blir man kall så kan man ju gå in. Blir man blöt så kan man ju sätta på sig torra kläder. Blir man lortig så kan man tvätta. Svårare än så är det inte.
Och nej, du blir inte förkyld. Inte ens om du blir lite kall. Kanske är du till och med värre utsatt om du stannar kvar inne. Läs mer om det här och gör er sen redo för en upptäckardag ute i det spännande november!
Idag är det fars dag. Jag är inte särskilt förtjust i dessa typer av hitte-på-dagar, men tanken är ju god, så folk får väl hålla på bäst de vill. Och nog måste jag erkänna att de har sin tjusning ändå, nu när vi själva är föräldrar. Alla vill ju ha en dag att bli hyllad på, eller hur? Hur som helst.
Jag har tidigare skrivit om min mamma på mors dag. Jag skulle vilja skriva om min pappa nu när det är fars dag. Han som hjälpt mig fatta några av mina mest livsavgörande beslut. Han som var så likt mig så att vi förstod varandra till fullo. Och därmed också tidvis var så osams som bara två gelikar kan vara. Han som lagade när saker var sönder och röt ifrån när någon trodde att pengar kommer före hans tonårsflickas framtidsdrömmar. Jag skulle vilja skriva om honom.
Men det gör för ont. Det river för hårt i den tunna, lilla skorpan som med tiden växt över det största såret inom mig. Såret som kom den dagen du blev sjuk. Såret som aldrig kommer att läka, för du fick aldrig chansen att tillfriskna. Det där förbannade såret som jag helt skulle vilja vara utan, men som gett mig mina viktigaste kunskaper i livet.
Det gör för ont att tänka på hur det skulle kännas att krama dig. Dra in doften av tvåtaktolja, läkerol och lite gubbsvett samtidigt som du med dina starka, små, korviga händer skulle klappa mig i bakhuvudet. Hur du skulle muttra fram ett tack för lotterna som vi köpt dig och sen sätta på dig dina svettsloppiga glasögon för att kunna se när du skrapar fram en nitlott. Antagligen med änden på någon penna du hade i bröstfickan. Eller multifunktionskniven i arbetsbyxorna.
Det gör för ont.
Och framför allt när jag ser och tänker på de barnbarn du aldrig fick träffa. Som du aldrig fick lova stickade långkalsonger i julklapp och som du inte fick möjligheten att kittla tills de kiknade. Och alla gosedjur som du aldrig fick möjlighet att döpa till Kurt.
Det gör för ont, men du ska veta att vi saknar dig.
Löven har fallit från träden och alla de klara färgerna är borta. Omgivningen ter sig grå, dimmig och i högsta grad ruskig. Det regnar. Tack och lov så regnar det. Ett hoppfullt tecken för dem som har egna brunnar på tomten. Ty det är inte bara vi som har haft problem med vattenförsörjningen den här sommaren.
Men i dagsläget känns inte världen särskilt grå och trist, trots att den är det utanför fönstret. Det finns mycket spännande som väntar. Just nu håller jag på att rimmar för fullt – det blir en adventskalender som det verkar. Men jag sätter redan nu ut en varningsflagg för vissa eventuella nödrim.
Bäst att återgå till rimstugan. Min ambition är att ha alla rimmen klara innan december, för att försäkra mig om att jag får ihop det. Ha överseende med min haltande frånvaro tills dess. Jag är oerhört smickrad och glad över att ni är så många som fortfarande tittar in här, trots min dåliga uppdatering. Snart är december här. Då händer det.
Just nu så har jag många stigar att trampa på här i livet. Så många att det hela blir mest en oförståelig stegkombination som ger ett haltande rörelsemönster. För som ni märker så haltar bloggen för tillfället. Den har blivit lite bortprioriterad bland allt annat som händer.
Men kanske. Jag säker kanske, och hoppas såklart att blir verklighet, så har jag snart lärt mig den här nya stegkombinationen och det haltande rörelsemönstret blir till en flygande dans istället. Jag säger kanske.
Dessutom haltar jag rent kroppsligt också. Mitt bäcken tycker att det här med att gå och bli gravid igen… det var högst oansvarigt och oanständigt. Därför uttrycker det sitt stora missnöje med värk och smärta. Dock har jag delvis funnit ett bot mot det hela – avloppsrör gör underverk! (fundera på den ni…!)
För övrigt så har jag med glädje läst era kommentarer – och gör mitt bästa för att kunna presentera SlaktarStinas Adventskalender även i år. Första rimmet är redan på jäsning.
Så med det sagt – det finns saker att se fram emot, även om framstegen sker lite haltande.
Sen i somras har min hjärna och kropp varit inbäddad i någon form av segflytande och grumlig massa. En ganska konstig liknelse kanske, men det är det bästa sättet jag kan beskriva den effekt som graviditetshormonerna har haft på mig under den första trimestern. Jag har varit tvungen att sova varje minut som jag har haft chansen för att sen orka hänga med i Knåddens vilda tempo. Jag har varit initiativlös, lat, extremt osocial och haft noll inspiration och kreativitet. Jag har helt enkelt varit den tråkigaste personen jag kan tänka mig.
Men sen några dagar tillbaka så känner jag att det händer något. Den energiska Kristina börjar återvända och det känns som att det ändå finns hopp om livet. Jag orkar vara glad, har idéer, vill röra på mig, vara social och fantasin och kreativiteten börjar långsamt bubbla upp igen. Det känns som en återuppståndelse – hurra, jag lever igen!
Det kan nog bli en riktigt bra höst ändå. Kanske dags att börja klura på en adventskalender? Men jag har en fråga till alla er därute – vad vill ni ha? SlaktarStinas klassiker med rim? Eller ska vi strunta i tävlingsmomentet och satsa på en adventssaga istället – liknande förra vinterns Vintersaga? Vad tycker ni?
Vi bor i skogen. Det är höst. Det är fuktigt i marken. Sand och lera fastnar under både skor och tassar. Skor och tassar som sen ska in i huset. Med andra ord är det den värsta tänkbara tiden för Lord of the Dammsugare.
Så nu har han startat ett projekt. Ett helt omöjligt projekt enligt min mening och därmed har jag frånsagt mig all inblandning i denna…. väg till det ouppnåeliga. (alternativt idioti).
Han ska lära Knas-Katten att torka av tassarna när han varit ute. Alternativt att katten ska lära sig att bli avtorkad av tassarna efter han har varit ute. Det går… sådär.
Katten har förstått vad som är i görningen och han låter sig icke daltas med. Vilket ha resulterat i att när Knas-Katten vill gå in, så tar han sats ända ute från vedboden och springer allt vad han kan in i huset när dörren väl öppnas. Och efter kommer Lord of the Dammsugare, viftandes med en handduk och skriker; Katt-usling har jag inte sagt åt dig att torka av tassarna när du går in!?!?!
Sen springer de runt i en vild jakt, tills varenda golv, soffa och säng är prickig av små leriga katt-tassar.
Så håller de på. Tills det inte längre finns någon lera kvar att torka av från de små tassarna, eftersom det liksom redan har fallit av. Dock över något större yta än i normala fall.
Muttrandes och suckandes börjar då Lord of the Dammsugare att torka golv och fönstersmygar, dammsuga soffor och sängar. Förbannade katt.
Själv så ligger jag på soffan och vrider mig av skratt. Vi får väl se vem som går vinnande ur den här striden.
Jag gick ut häromkvällen för att lyssna på kronhjortarna, men höll istället på att snubbla över en grävling. Jag lärde mig följande;
– grävlingar har inget smidigt löpsteg, det låter rätt mycket när de springer. Nästan som en hjort hjortar.
– trots detta så är ändå rätt snabba.
– de är dessutom dåliga på att planera en omärkbar flyktväg. Just den här grävlingen valde att springa över vår lilla hög med järnskrot. Det lät som en hel orkester. En grävlingsorkester.
Nästa steg i utbildningsprocessen gällande vårt nya gårdsdjur är att komma på vart den bor. Ska nog skicka iväg jaktkatten på det uppdraget. Så får det bli.
© 2025 Slaktarn´s Gård
Tema av Anders Noren — Upp ↑
