Författare: SlaktarStina (Sida 27 av 56)

Jag har levt utan rinnande vatten förut. När vi flyttade hit till skogen för några år sedan, bodde jag här ett par veckor innan vi fått vattnet inkopplat. Det var inga problem. Jag Duschade på jobbet, tvättade hos vänner, använde utedasset och värmde vatten till disk och tvagning. No problem. Jag vet att jag själv tänkte; folk är så jäkla bekväma, det här går ju jättebra!

Men det är en annan sak att leva utan rinnande vatten när det finns en vild ettåring i hushållet. Det går, det gör det. Men det är… lite mer besvärligt. Så pass besvärligt att den sista tanken som far genom huvudet på kvällen innan man somnar som en klubbad säl är; måtte jag vakna upp till en annan verklighet imorgon. Det är ju sånt som vanligtvis inte händer, men tro det eller ej, det hände oss.

Helt plötsligt vaknade vi upp i en liten stuga i Siljansnäs. Med kor utanför fönstret, hönor på trappen, katter i sängen, vatten i kranen, dusch och tvättmaskin. Den tacksamheten som infinner sig då är obeskrivlig. Jag har njutit varje gång jag vridit på vattenkranen, varje gång jag kunnat spola på toaletten, varje gång jag har stoppat in en tvättmaskin.

Dessutom bjöd gården på mycket bra underhållning! Förutom att storögt titta på den imponerande traktorn, som lilla herr Bonddräng dessutom fick köra, så har vi matat hönsen, plockat äpplen, päron, tomater och gurka. Flyttat kossor, tittat på grisar, spelat fotboll, jagat katter, mekat och snickrat – ja, allt vad man kan tänka sig!

Sen har vi ju självklart haft stortvagning av både textilier och individer. Alla ska bada, löd devisen.

Stort tack till snälla Ia och Gösta som gjorde denna fina vecka möjlig för oss! Tack för att ni lånade ut den lilla stugan, tog emot oss med öppna armar och lät oss vara en del av eran gård! TACK!
 

Så kom då dagen. Dagen då jag står där, illaluktande av stresssvett efter veckohandling med en trött ett-åring Tvättmaskinen full med nerbajsade lakan, disk upp till taket och ett hungrigt barn som hänger i mitt ben medan jag försöker fylla potatiskastrullen med vatten. Vatten som inte kommer. Vatten som är slut. Torrt i brunnen, torrt i kranen, blött på kinden.Typ.

Det är då man bara vill lägga sig ner och gråta. Men det hjälper föga när man börjar närma sig sina 30. Så det var bara att plocka ur de uppblötta bajslakanen i en balja och stuva in det i bilen tillsammans med ett skrikande barn, en potatiskastrull och en påse duschgrejor och leta reda på någon som kunde undvara oss lite vatten. Och det fann vi tillslut, som tur är.

Och sen dess lever vi nu som små parasiter. Duschar lite här, tvättar lite där, äter lunch där och middag här och hämtar dricksvatten i dunkar och flaskor.  För nu är det helt slut i brunnen, nästan så att det dammar. Vattenkannor, hinkar och dunkar finns utspridda lite varstans i huset och det hela skulle kunna vara en scen ur filmen Drömkåken. Det tär på krafterna att rodda detta… spektakel. Så om kvällarna, när ännu en vattenlös dag är avklarad, så sjunker jag ihop som en dåligt gjord sockerkaka under täcket. Utmattad. Törstande (ha   ha   ha) efter sömn och vila för att orka med ytterligare en vattenlös dag. En parasitdag.

Så därför, gott folk. har uppdateringen här blivit lidande. Just nu har jag en del annat att stå i, så att säga. Men sen, sen när vattnet är fixat, vilket det förhoppningsvis är om en vecka, så har jag en hel del att berätta för er. Om hamburgaren som fick mig att gråta, en gympasal som står tom och dinosaurierna som får människorna att flockas längst vägarna här i skogen.

Tills dess, ta hand om varandra och njut av varje droppe vatten som kommer till er utan den minsta ansträngning. 

När jag gick hem från jobbet för ungefär ett och ett halvt år sedan, kände jag att jag hade världens längsta ledighet framför mig. Och under tiden denna har pågått har det känts som att detta kommer vara för evigt. Han och jag, jag och han, 24 timmar om dygnet och vi kan göra precis vad vi vill, när vi vill. Ibland har jag bestämt och ibland har Knådden bestämt.
Vissa dagar har det varit kanon och jag har gråtit över hur lyckligt lottad jag är. Andra dagar har det varit pest och pina och jag har gråtit över ett liv i kaos.

Men inget varar för evigt. Och nu suger vi ut det sista av vardagen som den ser ut nu, för om några veckor är det andra saker som väntar oss. Jag ska börja jobba och Knådden ska börja på förskolan. Det känns fantastiskt spännande. Mest över att Knådden ska böra på förskolan, jag är övertygad om att han kommer trivas som fisken i vattnet, att det kommer bli jättebra.

Själv ska jag ansluta mig till arbetsmyrorna i den stack som kallas Landstinget. 1,5 år känns som en lagom lång ledighet. Det känns som att det är dags nu, dags att påbörja en ny vardag.