Författare: SlaktarStina (Sida 38 av 56)

Härom kvällen så fick vi äntligen möjligheten att kolla på den film som ett längre tag legat och väntat på oss.

Knådden sov sött, maten var lagad och uppäten, huset var i sitt minsta kaotiska tillstånd och vi hade energi till att vara uppe några timmar till. Plötsligt händer det liksom. Så vi slog på stort. Poppade popcorn. Öste upp en skål med glass. Och sen kröp vi upp i soffan under filten.

Inspirerade av filmen så ägnade vi resten av kvällen till att fälla träd. Eller tja, vi låtsades. Den cylinderformade papperskorgen var trädstam och armen fick vara motorsåg. Och sen så gick vi igenom de olika fällningsteknikerna. Med tillhörande ljudeffekter. Så klart. rrr-rrr-rrr-RRRRRRR

Med andra ord så har kursen för motorsågskörkort kört igång. Spännande! Så snart har vi nog en fin utsikt här från gården. Om inte annat så har jag ett bra förhandlingsläge.

För en tid sedan berättade jag om vår bil orsakade att halva stan blev irriterad på mig. Det stannar inte där. Den får inte nog av att reta mig från vettet. Och efter den senaste händelsen så ligger den riktigt risigt till.

Ymnigt snöfall som pågått hela dagen. En Knådd som behövde nattas och en gård som behövde skottas. Jag tog på mig den senare uppgiften och klädde gladeligen på mig pannlampa och min bästa snöskottarutstyrsel. Sen gav jag mig ut i snöfallet, med snöskyffeln i högsta hugg. Här skulle skottas snö! Jag var ganska trött efter en klassisk småbarnsnatt med efterföljande intensiva dag, men kände mig stärkt av att få komma ut. Svettas lite och andas frisk luft. Tänka utan att behöva ha all min uppmärksamheten på en vild Knådd. Egentid helt enkelt. Jag och min snöskyffel. Som jag hade längtat.

Att skotta snö var precis så fridfullt som jag hade tänkt mig. Så tiden gick och gångarna blev gåbara. Jag började känna mig nöjd. Jag ville inte skotta snö mer, jag var trött och hade även blivit hungrig. Passande nog så var jag i princip klar. Jag skulle bara flytta bilarna så jag kom åt att skotta ordentligt runt dem. Sen skulle jag få gå in i värmen, vräka i mig en rejäl tallrik mat och sen somna in i svallvågorna av den efterföljande matkoman. Gott liv.

Men bilen ville annorlunda. Den förbannade bilen.

Jag satte mig i den, vred om nyckeln, parkerade om den på ett nytt ställe. Jag skulle bara kasta mig ut och dra av det sista med snöskoveln, sen var jag klar! Men icke. Istället så kastade jag mig rakt in i bildörren. Den gick inte att öppna. Och inte den på passagerarsidan heller. Fångad. Som en fisk i en skål.

Mobilen hade jag lämnat inne. Men tuta, det kan ju uppenbarligen bilen, så jag hängde mig på signalhornet. Drog av den ena tut-kombinationen efter den andra. Men ingen reaktion inne från huset. Jag blev förbannad. Irriterad. Jag var trött och hungrig. Ville gå in och äta och sen sova. NU! Men istället satt jag fångad i vår egna bil ute på gården. Det kändes som ett retsamt hån; det var ju egentid du ville ha, så sitt nu här och njut! Pyttsan.

Jag drog på full värme och väntade på att dörrarna skulle tina upp. Tyckte lite synd om mig själv. Svor några ramsor över den förbannade bilen. Som om det skulle hjälpa.
Tillslut så gick det att öppna dörren och jag kunde äntligen avsluta snöskottningen och gå in. Där möter jag M som precis har lagt Knådden. Vad håller du på med? Varför tutar du som en besatt? Och vilken tid det tog!

Jo tack. Sen fick han höra min kärleksförklaring till den förbannade bilen. Men den bör jag nog inte återge här.

Vi behövde göra några justeringar på kylskåpet häromdagen. Så som det var förut så hade väl jag och M hjälpts åt med den saken. Vi har ju alltid varit ett bra team, han och jag. Jag och han. Team Slaktarn´s helt enkelt.

Men nu är läget annorlunda. Och det är väl bara att inse – jag är numera nedgraderad till reserv.

Vi har en bil. En bil som ger upphov till en del genanta situationer, speciellt i vintertider.  Förra vintern var det oändliga historier med dörrarna som helt plötsligt inte gick att öppna. Den här vintern har den lagt sig till med ett annat otyg.

Så. Det föll sig inte bättre än att jag jag skulle ta den här älskvärda och mycket speciella bilen in till stan för att uträtta några ärenden. En lunch, en lönefredag. Såklart.
Jag tror att de flesta av er kan tänka er hur det såg ut på parkeringen då, en lunch en lönefredag. Just det. Helt smockat med bilar, och inte en lucka så långt ögat kunde nå. Så jag föll in i strömmen av bilar som cirkulerade omkring i väntan på att en parkering skulle bli ledig. Det kändes som när man var liten och lekte hela havet stormar. Ni vet, den där leken där man går runt ett gäng stolar och när musiken tystnar så ska man försöka hitta en stol som är ledig. Känslan av ständig beredskap. Redo att kasta sig in i den minsta lilla parkeringsluckan som dök upp. Jag och mina medtrafikanter på parkeringen satt som på nålar längst fram på säteskanten, kikandes fram över ratten medan vi sakta cirkulerade runt i hopp om att hitta en parkeringsplats.

Men det dröjde inte länge innan jag hade irriterat upp föraren i den bil som åkte framför mig. Som om vi hade lekt hela havet stormar och jag hela tiden hade knuffat personen i ryggen. Det gjorde jag inte. Men jag tutade. Eller jag och jag. Den förbannade bilen tutade. Tut. Tuuuuuut. Så fort jag svängde på ratten så tutade det. Tut. Tut. Tuuuuuut. Först fick jag bara en irriterande blick i backspegeln. Men blicken blev mer argsint för varje sväng vi gjorde. Jag försökte le lite urskuldande och hoppades på förståelse. Men tillslut började föraren framför att gestikulera hetsigt och det var ungefär då jag kände att jag kanske borde parkera någon annanstans. Jag försökte vinka lite glatt tillbaka och le mitt allra finaste förlåt-det-är-bara-min-knäppa-bil-leende. Det gick så där.

Tillslut hittade jag en parkering och kom på plats. Efter att en fotgängare började hytta med näven åt mig och jag skrämt en tonårstjej som gick i sin egen drömvärld.

Aldrig mer en tutande bil i stan.