Författare: SlaktarStina (Sida 39 av 56)

Vårvinterväder

3 februari, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Helgen bjöd på fantastiskt vårvinterväder med glittrande snövyer och en värmande sol. Det bästa tiden på vintern är äntligen här!

Så jag packade ner allt vad man kan tänka sig behöva för en snöskotur i skogen och gav mig iväg.

Men först jagade jag rätt på Knas-Katten och lät honom ha egentid inomhus. Han behöver det ibland. Och ibland behöver jag ta turer i skogen utan en katt som gnäller över att han får snö på tassarna. Han är inte alltid så tuff som det ser ut.

Och medan jag strövade omkring i skogen med något förstora snöskor på fötterna så passade Knådden på att sova. Synd för honom, han missade både rävspår och rester av ett uppätet rådjur. Dock oklart vilket rovdjur som varit i farten.

Men han hinner nog det också.

Förkylningsjakt.

1 februari, 2013 / SlaktarStina / 1 kommentar

Vi har varit ute mycket de senaste dagarna i hopp om att försöka ventilera bort alla förkylningsbacillusker som envetet valt att bosätta sig i våra kroppar. Det går framåt, men än är vi inte av med dem. De verkar inte fatta att de blivit vräkta för flera dagar sedan och är fullständigt oönskade.

Så vi har åkt pulka. Knas-Katten var självklart med. Han passade på att klättra i träd och göra konster. Där emellan så sköt han på när det gick för sakta.

Ibland drog han pulkan också, och då gick det undan. Bäst att hålla i sig! Hårt!

Så. Det är väl vad vi har sysslat med. Försökt jaga bort förkylningen med lite pulkaåkning. Men vi längtar till våren. Då ska vi ut på riktig upptäcktsfärd i närområdet. Kottar, grenar, träd, mossa, växter, myror, älgbajs och ostmackor. Den perfekta kombinationen.

Kompisar emellan

30 januari, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Tjena kompis, varför ligger du där och ser butter ut?

Ingenting blir bättre av att vara sur och grinig. Här, håll i den här.

Ja, precis så där! Stilla nu, morsan ska ta kort också.

Se så mycket roligare allt blir om man bara försöker!

Smakar på min egna medicin.

29 januari, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det var knappt så att gravidmagen hade försvunnit innan jag började springa igen. Springa och hoppa och träna och ta i. Det kändes så himla bra! Att kunna röra sig igen. Utan en stormage som hindrade min smidighet. Utan foglossning som gjorde ont. Hurra!

Hög på förlossningshormoner och krafter som tycktes räcka till en bestigning av Mount Everest – så sprang jag. Jag sprang och jag sprang och jag sprang. Jag sprang som om min kropp aldrig hade burit på ett barn i 9 månader och som om jag aldrig hade haft den där foglossningen. Som en nyförlöst kossa på grönbete förträngde jag alla mina kunskaper om kroppens muskler, leder och samspelet däremellan. Som om allt jag lärt mig inte gällde på mig själv. Som om jag vore något unikt undantag. Mitt dumma spånhuvud.

För sen kom verkligheten i fatt. Jag började få ont i ljumsken. Men jag fortsatte springa. Kanske skulle det gå över. Det gjorde det inte. Så jag slutade springa och började spela innebandy istället. Riktigt smart, ditt dumma spån!

Men nu när de där superkrafterna har lämnat mig så har jag kommit till insikt. Insikt om att jag måste ta tag i det här och ta hand om min kropp. Den ska ju vara med många år till är det tänkt! Jag anser mig aningen för partisk för att kunna behandla mig själv. Därför har jag tagit hjälp av bygdens sjukgymnast och får nu helt enkelt bita i det sura äpplet som även kallas rehabträning. Det jag själv utsätter andra för när jag inte är föräldraledig. Jag får helt enkelt smaka på min egen medicin.

Sanningens ord är att det är skittråkigt. Det är skittråkigt att koncentrerat traggla med massa små övningar för att väcka upp rätt muskler, när jag helst av allt bara vill springa. Springaspringaspringa. Men det går långsamt framåt. Med andra ord går det precis som det ska. För man bygger inte upp muskler och ändrar på ett rörelsemönster över ett veckoslut. Inte ens en sjukgymnast klarar det. Kroppen har sina fysiologiska regler som inte går att ändra på. Så är det bara.

Så jag tragglar på. Smakar på min egna medicin. Men jag vet att det i längden är det enda rätta. Att stanna upp och ta tag i det här. Få det att funka igen och inte ignorera kroppens signaler. Men det är så förbannat tråkigt.

En god natts sömn.

27 januari, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

En dag när jag med tunga ögonlock och svarta sopsäckar under ögonen gick ner och hämtade posten, så låg den här fina lappen där. Speciellt adresserad till mig och min kära familj.

Om det ändå vore så enkelt. Stå i kassan på livsmedelsbutiken och fråga efter det där paketet med god natts sömn. Jag har ju nämligen rabatt på det. Har ni en säng stående inne på lagret? Ingår lakan och ett par öronproppar? Finns det tillval i form av frukost? Barnvakt förutsätter jag att det ingår. Får man ta med sig sällskap eller ingår det?

Men riktigt så enkelt är det inte. Och inte är det heller så enkelt att det räcker med att köpa ett paket havrevälling för att man ska få en god natts sömn. Då skulle inte det behövas några rabattcheckar, det kan jag lova.

För sen ska man få ungen att äta den också. Och får man väl det, ja då återstår bara resten. Lagomt varmt-torr blöja-snuttis-napp-kvällsrutiner-ont i magen- snor i näsan- hosta-mardrömmar-tandkött som kliar-övertrött-utvecklingsfaser… ja, ni fattar.

Men kanske har jag missförstått det hela. Kanske är det inte bara vällingen som ingår i detta fantastiska erbjudande. Jag måste fråga imorgon när jag ska handla. Om de ändå har en säng där bak på lagret. En säng där trötta småbarnsföräldrar får vila ut när nätterna varit oroliga. Sponsrad av en omtänksam barnmatsproducent. Kanske har de det. Kanske.

Knas-Katten

24 januari, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Knas-Katten då? Hur är läget med honom?
Jo då. Han lever och härjar runt. Han och Knådden brukar sparra mot varandra. Jabba-jabba-jabba som Björnen Baloo säger i Djungelboken. Jag brukar dock bryta in innan det blir tårar, skrik och blodvite. På vem av de små kämparna låter jag vara osagt, det är inte helt självklart.

Men Knas-Katten brukar bli sur. Jag höll ju precis på att vinna matchen, vi hade ju skitroligt! Jovisst. De inser inte att jag räddar dem båda. Men i protest härjar den knasiga katten sen runt. Överallt. Klöser på mattor, soffan och biter mig i tårna. Gör allt för att få lite uppmärksamhet.

Tillslut tröttnar jag och slänger ut honom. När jag väl har fått tag på honom ska väl tilläggas. Det brukar bli några varv på nedervåningen och tillslut gör han alltid misstaget att bli inträngd i hallen, mot ytterdörren. Bra för mig, sämre för honom. För då är det lätt för mig att bara kasta ut honom. Han lär sig inte av sina misstag. Eller så är han smartare än så. För efter en liten stund, eller rättare sagt ca16 sekunder som är den tid det tar att gå från framsidan till baksidan, så är det något som buffar och skuffar mot altandörren.

Sen hör jag någon som ångerfullt jamar Förlåt, jag ska vara lugn och snäll. Låt mig bara slippa vara ute i denna kyla!

Och så blir han insläppt efter ett tag. Jag står inte ut med ljudet. Och det vet han mycket väl. Den förbannat smarta katten. Men han brukar hålla sig lugn då. Ett tag. Sen är cirkusen igång igen.

Månljuset

22 januari, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är kallt. Riktigt kallt. Sådär kallt att tystnaden låter krispig och månen och stjärnorna ger ett fantastiskt ljus. Ingen pannlampa behövs när jag går ut och plockar ur cirkusbilen efter dagens äventyr. Allt syns klart och tydligt, trots att det egentligen är mörka natten.

Kvällar som denna vill jag bara packa ryggsäcken med matsäck och dra iväg upp på berget. Lyssna. Titta. Vara. Men istället är jag inne och eldar. Vakar över det hostiga lilla knytet som jag någon vinter ska ta med på månskenstur. Vi ska ha matsäck. Varm choklad och ostmacka av den luftigast vetelimpan som finns att hitta i affärens hyllor. Så där så den börjar gå sönder innan man knappt har hunnit doppa mackan i den rykande varma chokladen och sen bara hålls ihop av ostbiten när man försöker slabba in den i munnen. Antagligen ligger halva mackan kvar i chokladen också, det är liksom oundvikligt. Och det hör till.
Sockerdebatten kan vara lika het som vår choklad, jag tänker inte bry mig. Inte kvällar som denna.
.
Sen ska vi vara ute hela kvällen tills matsäcken är slut och kinderna är blossande röda. För att sedan gå in i värmen och känna tröttheten omsvepa oss. Så där som den bara kan göra när man har varit ute i kylan och upptäckt världen. Så där som man vill somna. Så där som jag vill somna. Så där som jag hoppas Knådden vill somna.

I telefonkön till Försäkringskassan

12 januari, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Som en sann småbarnsförälder så behövde jag ringa Försäkringskassan häromdagen. De har en jättefin hemsida där man kan utföra en hel del tjänster, men ibland behöver man helt enkelt prata med någon. Föra en dialog.

Så. Jag ringde. Och dom svarade. Du har plats nummer – fyrahundraåttiofyra – i kön. Tack för att du väntar. Jo tack.

Det finns inte riktigt tid att sitta och vänta i en telefonkö just nu, så jag slog på högtalarfunktionen och började greja runt här hemma. Lagade mat. Åt. Gav Knådden mat. Diskade undan. Packade skötväskan. Med jämna mellanrum så tackade Försäkringskassan att jag väntade och informerade om att jag nu avancerat till könummer fyrahundratjugotre. Tacktack.

Så jag fortsatte att greja runt. Vi lekte med träklossarna. Hoppade i hoppgungan. Lade i en tvätt. Flyttade med mig telefon mellan aktiviteterna och Knådden hängde glatt med. Jag började duscha och den lilla killen var nöjd. Ett tag. Hans raslöshet började lysa igenom och jag tog till det erkända knepet med att sjunga en käck sång. Funkar så gott som alltid för att köpa sig lite tid.

Så jag klämde i från tårna och började sjunga Koppabä-visan medan jag sköljde ur schampot. Och mycket riktigt, Knådden blev nöjd ett tag till. Fån´t ja en körv, så hupper ja´i älva, fånt ja´en körv, så hupper ja´ i älva! Men mitt i refrängen så blir jag avbruten av en röst; hallå? hallå!? Försäkringskassan. Den evighetslånga kön hade nått sitt slut. Tack för att jag väntade. Tack för sången. Jo då. Det var så lite så.

Fö rövrigt har jag problem med att lägga in bilder på bloggen just nu. Jobbar med att lösa det, så tillsvidare får ni nöja er med bildlösa inlägg!

Vaktjour

9 januari, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är så många inlägg som jag har tänkt att skriva. Små vardagliga historier som jag velat berätta för er läsare. Som när jag sjöng Koppabä-visan för Försäkringskassan. Eller om vår bil som tutar när man svänger. Eller om Knas-Katten. Alla historier om Knas-Katten.

Men den senaste tiden har det varit svårt att hitta den minsta lilla lucka för att få utlopp för mitt skrivande. Man kan tänka sig att det beror på all uppståndelse kring jul och nyår, men så är det inte. För nu är det förändringarnas orkan som blåser, om det tidigare varit förändringarnas vindar.
Det är nya matvanor. Nya sovtider. Och ständigt nya upptäckter och färdigheter. Det går undan helt enkelt och vi har väl inte riktigt hittat samma takt ännu, jag och Knådden.

Det är ungefär som en riktigt snabb bugg där du med en djup bekymmersrynka gör allt för att inte bli trampad på tårna. Och när du känner att du lyckas med det, så försöker du utfärda ett danssteg med ett leende, men får då genast en ömmande tå och en armbåge i sidan.

Men. Det är så här det är just nu. Inte mycket mer att göra åt saken än att underkasta sig vår lilla general och försöka att hitta hans nya takt. Äta när han äter. Sova när han sover. Och däremellan – ständig övervakning och samtidigt försöka få vardagen att rulla.

För det tar ungefär 1,5 sekund utan övervakning och sen har han hittat på en sladd att stoppa i munnen. Eller en ny sak att klättra på. Eller kattens svans. Eller något annat att upptäcka.

Så. Mina historier får vänta. Men de finns där och ligger på jäsning. Och en dag kanske jag faktiskt hittar den där luckan att berätta dem för er. Kanske inte imorgon. Men kanske i övermorgon. Tack för att ni fortsätter titta in här trots den dåliga uppdateringen.

Nyårsdans och sammanfattning

1 januari, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

2013 firades in med dans. Lite John Lindberg Trio i högtalarna och dansgolvet blev fyllt till bredden. Sen var det bara att rocka loss.

Nyårskrönika. Många skriver nyråskrönikor så här års. Sammanfattar året som har gått ur alla möjliga infallsvinklar. Redogör för händelser som har haft betydelse eller mindre betydelse. Allt de varit med om. Världsnyheter. Resor. Sporthändelser.

Jag har försökt jag också. Men jag inser att det inte är någon idé. Inte ens med dessa fördikterade frågespalter som syftar till att samanfatta året.
Årets bästa händelse? Knådden. Årets mest känslosammaste ögonblick? Knådden. Häftigaste fysiska upplevelsen? Knådden. Bästa resan? Knådden. Någon som fått dig att gråta? Knådden. Årets framgång? Knådden. Ja, ni förstår själva.

Till och med de frågor där svaret omöjligt skulle kunna vara Knådden, så blir det så ändå. Årets sportupplevelse? EM-kvartsfinalen mellan Spanien och Frankrike. Varför? Vi lyssnade på den i förlossningsrummet. Största musikaliska upptäckten? Alla barnlåtar! Och framförallt hur roligt det är att göra egna.

Så. Det är helt enkelt så. Man blir inte roligare än så här när man blivit småbarnsförälder. Och jag är nöjdare än någonsin. Och jag skrattar mer än någonsin. Och jag är tröttare än någonsin. Men jag är det med en förnöjdsamhet som inte har funnits där tidigare.

Kanske är det inte nu årskrönikan skall skrivas. Kanske är det inte nu årsväxlingen skall firas. Det är nog i juni. Då, när allting började. Ja, precis så är det. Min årskrönika kommer i juni, när det finns någonting att fira.