Sida 17 av 82

Jag behöver….

25 november, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

…skicka in min kamera på service. Mobilbilder håller inte i allt det här novembergråa mörkret. Eller är det det novembergråa mörkret som inte håller för bilder? Oklart. Men jag sörjer min kamera som i dagsläget inte fungerar, hur som helst.

…kramar.

…snö.

….få ut alla texter i huvudet till text på ett papper. Eller en skärm. Det måste hur som helst uttryckas i skrivna ord och sorteras till något hyffsat förståeligt. Om inte för andra, så för mig själv. Kanske är detta ett steg i den riktningen.

…. kravlös motion i skogen.

…. hitta ett supergott, koffeinfritt the, som kan ersätta mitt numera avslutade kaffedrickande. Ja du läste rätt – jag, som tillbett kokkaffets förträfflighet med en snarlik helig övertygelse, har slutat med kaffe sedan några månader tillbaka. Det satt hårt inne att inse det – men jag mår bättre utan. Men jag saknar att ha en doft, en rutin och en smak att längta till!

Vad behöver du?

En morgon.

19 november, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Vi vaknar till tysthet och mörker. Stötvis sliter vinden i väggar och tak, och vi vet att strömavbrottet är ett faktum. Jag smyger upp, så som jag alltid gör, och sätter mig på knä vid vedspisen. I skenet från pannlampan, spentar jag upp stickor till tändved. Doften av torkad gran och barkböset som fastnar på mina långkalsonger.

Jag arrangerar en liten tändningshög i vedspisens lucka. Drar tändstickan mot plånet och för en sekund betraktar jag lågan på den lilla stickan i min hand. Den brinner ljudlöst och mina tankar är ingen annanstans. Jag för den fram mot tidningspapper och smala stickor, och låter elden föröka sig. Det sprakar bekant när lågorna växer sig större. Jag lägger dit ett större vedträ och låter katten smyga upp i mitt knä. Hon lägger sig till rätta och låter svanstipen mjukt gunga fram och tillbaka. Förnöjd över vår lilla morgonrutin tillsammans. Jag klappar henne varsamt, känner hennes värme i mitt knä. Vi betraktar elden och jag vet inte hur många minuter som passerar. Men värmen strålar mot mig och brasan sprakar livligt. En stilla stund, innan det är dags att väcka barnen.

Jag tänder upp fotogenlampan i taket och förbannar mig själv över att jag inte fyllt på lagret av stearinljus. Lyckas ändå rota fram ett par stumpar, och konstaterar nöjt att de räcker tills solen går upp.

Sen väcker jag barnen. Gör frukost på vedspisen. Och hoppas, lite i hemlighet för mig själv, att elen inte ska komma tillbaka inom de närmaste dygnen. Och inser lika snabbt, att det finns något intressant att utforska i den tanken.

Slutet för hönsen.

9 november, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Måndag och jag skickar iväg de sista hönsen. I onsdags tog vi beslutet att pausa hönseriet, på torsdagen gjorde jag det officiellt och idag måndag så har alla hönsen nya hem. Alla utom en liten utvald flock som ska förse min familj med ägg. De ska flytta hem till det gamla hönshuset tillsammans med tuppen Stefan, och troligtvis är vi lika nöjda med det, både han och jag. Där ska de få picka i sig ungarnas ratade brödkanter och äppelskruttar, sprätta runt under enebusken och ruva fram några kycklingar till våren.

Att pausa hönseriet var inte ett roligt beslut, men ett beslut som var tvunget att tas. Det känns vemodigt att avsluta något som är så uppskattat, men det är utan tvivel rätt beslut. I samband med att jag lämnat iväg hönsen så har det känts som att stenar har lyfts av mina axlar och hur något trasigt inom mig börjat läka.

Bakgrunden till beslutet ligger i att vi behöver mer tid. Känslan av att behöva mer tid, grundar sig i att man har för mycket att göra. Tiden fylls av måsten, som många gånger är påhittade av oss själva. Eller självvalda. Hönorna var ett självvalt måste. Och det var vad vi i dagsläget valde bort för att frigöra tid för annat. Frigöra tid för sådant, som vi den gångna sommaren valt bort till fördel för hönseriet.

Men vår vilja och vision kvarstår, och det är alltid den som leder oss i besluten. Även denna gång. Nya stigar är sällan raka. Och vi trampar vidare. Med nya erfarenheter och med nya tankar, men med samma vilja, vision och passion för de sammanhang som vi verkar i, Både de stora och de små. Och jag är övertygad om att det kommer något bra ur det här. Ibland måste man stänga en dörr för att kunna öppna en annan.

Senaste nytt från din Lokala Äggonomi

1 november, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Välkommen till ett gråmulet och fuktigt November, och jag vill inleda denna månad med att ge dig de senaste nyhetsnotiserna gällande din Lokala Äggonomi.

Vi börjar med ägg-läget; September/oktober har varit en jobbig tid för hönsflocken då de mer eller mindra dagligen haft besök av en hungrig rovfågel. Till följd av detta har hönsflocken minskat med ett märkbart antal individer, vilket har påverkat mängden ägg som finns tillgängligt. Tillgängligheten på ägg påverkas även negativt av den mörkare årstid som råder, då hönorna i enlighet med Naturlag 1 paragraf 5:4, åbropar sin rätt till vintervila och därmed inte värper lika intensivt som under sommarhalvåret.

Till följd av detta, så är tillgången på ägg begränsad och därav kan det vissa dagar vara helt slut. Leveransansvarig påpekar dock att det fylls på dagligen, om än i mindre mängd, och uppmanar till sansat lugn i samband ägghämtning. Om inte, så finns möjligheten att sätta upp kravallstaket, vilket dock medför ytterligare kostnader och därmed kommer påverka äggpriset.

Informationsavdelnings telefonlinje är för närvarande stängd, till följd av att Telia har viktigare säker att göra än att leverera utlovad tjänst till sina kunder. Telia har under snart 2 veckors tid, garanterat att felet skulle vara avhjälpt ”idag eller imorgon”, vilket påvisar att Telia har nyckeln till det eftertraktade knepet att fixa fler timmar per dygn. Grattis till dem och vi väntar med spänning på när Telia släpper den tjänsten på marknaden! Ekonomiavdelningen vill dock förtydliga att aktuella betaltjänster fungerar som vanligt.

Slutligen vill din Lokala Äggonomi utbringa ett fyrfaldigt leve för att det snart är ett år sedan den här hönscirkusen drog igång! Allt till följd av en idé som kunde förverkligas genom alla er som köpte en höna eller två. Vi vill säga tack för ert engagemang med att skrämma rovfåglar och tillgodose behov av äggkartonger, och för er förståelse och lugn när den största hönshjärnan av dem alla har gjort sitt bästa för att organisera ihop hela spektaklet. Med allt vad det inneburit.

Och nu, vädret; De kommande dagarna förväntas det vara högst stabilt ostabilt, med oklara förutsikter över vad som kan väntas i gryningen och framåt kvällen. Temperaturer kommer att variera och nederbörd förväntas mellan uppehållen. Klart väder kan förekomma fram till att molnen åter drar in igen, och framåt natten kan ett mörker smyga sig på, så var uppmärksam om du ska ge dig ut i trafiken.

Tack för nu.

Inför vintern.

14 oktober, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Det var minus i morse. Så där så att gräset var vitt och det frasade under fötterna när jag hasade ut i träskor och underställ för att fylla på vedkorgen. Mormors kofta hängde över axlarna och jag huttrade till i morgonkylan.

Den är på något sätt efterlängtad. Kylan. Jag saknade den förra vintern. Den vintern som var allt annat än vinter. Hur det blir i år vet ingen, men vi förbereder just nu för fullt för att möta nästa årstid. Hur den än må bliva.

Att färdigställa för vintern är lite som att stänga ner allt i stand-by. Det blir lite lugnare tempo, dagarna blir sig ganska lika. Och till en början så är det väldigt skönt. Med det lunga tempot, med dagarna som avslöser varandra utan större överraskningar. Men sen, lagomt fram i februari, när de första solstrålarna börjar värma – då suger längtan till igen. Efter bete och gröngräs, fållindelning och kalvning. Men just nu, i mitten av oktober, så är det ganska bekvämt att få lägga det bakom sig. Nu ser jag fram emot att få sammanställa säsongen som varit. Utvärdera, analysera och ta nya beslut som leder oss i rätt riktning.

När vi invintrade kossorna för ett år sedan, så gick vi med dem till Stakheden, där de har sin nuvarande vinterhage. (klickar du på testen kommer du till det inlägget). Det var en fantastiskt upplevelse på många sätt, och en av de bästa dagarna. Och vi har lekt med tanken att gå hem med dem i år också, men tagit beslutet att låta bli. Anledningarna är flera. Den främsta är nog att jag inte orkar med spänningen det innebär. Just nu vill jag bara få lite lugn och ro, så jag tillåter mig själv att få vara lite bekväm. Så därför kommer vi köra dem i transport.

Och egentligen tycker jag alla de sista meningarna är jättekonstiga. Hur kan det vara enklare att köra djur i transport istället för att gå med dem? Vilka barriärer har vi byggt upp som skapat den balansen? I andra länder är det ju fullt möjligt att gå flera mil med tusentals djur – vad är det som gör det så svårt att gå några kilometer i Sverige med ett 30-tal? Men kanske den viktigaste frågan av de alla – hos vem finns barriären?

Än är inte klockan slagen så att säga…så…. Vaknar ni en morgon och det står kor i er trädgård – då struntade vi i transporten och tog oss en promenad istället. Den som lever får se.

Sorgekantat vemod, glädje och stolthet.

4 oktober, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Mörkret ligger kompakt utanför fönstret. Elden sprakar i spisen och jag smyger runt i ull-underställ och mormors gamla kofta. Det är många tankar i huvudet nu. Tankar som jag samlat på mig under hela den intensiva sommaren, tankar som jag behöver reda ut, ta tag i och sortera. Det har inte funnits utrymme för det ännu och det känns som om huvudet ska explodera och ändå känns det tomt. Ett par veckor kvar, sen ska jag fira att vi tagit oss igenom den här högsäsongen. Och sen ska tankarna sorteras.

De senaste veckorna har vi skickat djur på slakt och levererat kött. Det har fyllt mig med ett vemod, kantad av sorg. Eftertänksamheten har omslutit mig och orden har känts för djupa för att dela med sig av. Vem vill tala om livet, i gestaltning av döden? Och vad är livet, om vi inte samtidigt beaktar döden?

Vi har delat ut kött till många människor under de senaste veckorna. Trots sorgekantat vemod, så har jag gjort det med stolthet i bröstet och tacksamhet i hjärtat. Det känns fint att förse människor i min omgivning med näringsrik mat, från marker som är vårt gemensamma landskap. Ett landskap som vi fått förtroende att förvalta och där vår ambition är att lämna det friskare, starkare och vackrare, när nästa generation tar vid. Så att barnen som vi idag sätter till världen, har alla förutsättningar att leva ett gott liv, på den här platsen där vi lever vårt.

Djuren är vårt starkaste kort i den strävan. Och priset vi betalar, är oket av vemod när hösten gör sin ankomst. Men det lättar något, när jag får bilder över festmåltider i goda vänners lag. Från när vardagsmaten blev festmåltid och historier om barn som gladeligen tuggar i sig lammkotlett efter lammkotlett. Det glädjer mig, att arbetet vi gör, ger glädje och njutning till så många fler.

Hösten är en tid för ambivalenta känslor. För glädje och stolthet, vemod och sorg. Vördnad. Och för att förstå det, så behöver vi tala om livet i gestaltning av döden. Och vi behöver beakta döden för att förstå, vad liv är.

Ja, ni hör själva, hur de djupa orden bara sprutar ut. När allt jag tänkt skriva om var köttutlämning och höstens ankomst. Behöver nog lyfta på ord-locket lite oftare ändå. Behöver nog skriva lite mer för att inte trassla in mig själv i mina egna tankar. Behöver nog låt bloggen leva upp igen. Tack för att ni tålmodigt följer mig på vägen.

Är ägg-säsongen slut?!?

6 september, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Idag annonserade jag om att det var sista söndagen, den här säsongen, som jag stod och sålde ägg på Stakheden. Genast började det plinga till i mailkorgen och telefonen. Med lätt oro mellan raderna, har ni frågat : är det slut på ägg för säsongen?

Kort svar: nej

Långt svar; Nej, honorna fortsätter värpa och så länge de gör det så finns det ägg. Hur mycket och hur länge, vet inte ens de själva, men det kommer vi alla att märka tänker jag. Vi kommer ha dem kvar över vintern, så i bästa fall finns det ägg hela vintern, dock inte i den utsträckningen som över sommaren.

Vad som dock tar slut nu, är att jag står vid Stakheden mellan 9-11 på söndagar.

Jaha du, men jag vill ju köpa ägg? Hur gör jag då?

Du kontaktar mig så löser vi det. NI som varit prenumeranter över sommaren behöver inte bekymra er – det löper på som vanligt. Men hör av er till mig om det är några funderingar.

Jag har ju fått en höna, och har ännu inte hämtat ut alla äggen – är det för sent nu?

Nej det är inte försent. Kontakta mig så löser vi det. Den första januari 2021, då är det dock försent. Och tillgången minskar nu när vi går in i mörkare tider, så jag kan inte längre garantera att det alltid finns. Men jag och hönorna gör vårt bästa för att du ska få dina ägg, så hör av dig!

Kommer du sälja hönor den här hösten/vintern också?

Den som lever får se, men troligtvis ett begränsat antal. Vi har möjlighet att utöka hönshotellet något, men inte med lika många hönor som inför det här året. Återkommer gällande det!

Stort TACK till alla er som handlat ägg av mig under sommaren. Det är en glädje att få träffa er, prata med er och erbjuda ägg från de hönor som NI har gjort möjliga. TACK.

Augusti står inför dörren.

1 augusti, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Augusti. Morgonen är fuktig och grönskan är murrig. Men på eftermiddagarna när solen värmer, kan man fortfarande lura sig att sommaren ligger kvar framför oss. Mörkret om natten avslöjar något annat.

Jag välkomnar alltid hösten. Den kommer alltid efterlängtad efter en intensiv sommar. Den här året är ingen undantag, även om den här sommaren har varit mer hanterlig vad jag någonsin kunde hoppas på. Det är en inlärningsprocess. Att lära oss hur vi ska hantera denna intensivitet som våren och sommaren utgör. Att förhålla sig till den, och ändå klara av att leva. Så som vi vill leva.

Grässkörden har gått bra. Det brukar vara den mest slitsamma delen om sommaren, men tack vara olika medvetna förändingar sedan förra året, så har det blivit mer som vi vill ha det. Och det är skönt att känna, att det går att förändra, går att förbättra. Det finns fortfarande förbättringspotential. Men ett steg på vägen, åt rätt riktning, är gott nog.

Betet har gått bra, men inte riktigt som vi planerat. Nu, i slutet av sommaren får vi inte riktigt ihop det som vi skulle vilja och så som vi hade planerat. Och det är lätt att förfasa sig över att saker och ting inte blev som planerat. Det är lätt att klanka ner på sig själv som om man bar hela världen på sina axlar. Men det går också att konstatera, att så här blev det nu och vad kan vi lära av det här? Vi lär oss fortfarande massor. Om gräs, jord, kor, höns, får, människor och inte minst – oss själva. Och det kommer vi fortsätta göra, så länge vi håller på, så länge vi vill. Så länge vi är uppmärksamma, observerar, analyserar, reflekterar och utvärderar. Och sedan agerar.

Men än är inte sommaren slut. Augusti ligger framför oss, och ännu växer gräset. Badväskan kan stå redo ett tag till, och ännu står dörren på glänt till somriga dagar.

Trafikinfo: flytten genomförd – så här gick det.

14 juli, 2020 / forsbergkristina / 2 kommentarer

Igår genomförde vi flytten av årslammen som betar i Räfsnäs. Det gick som en dans och de medtrafikanter som fick stanna upp ett tag, räknade det nog mer som tur än otur, att de hamnade mitt i vår fårflytt.

Vi hade den bästa hjälp man kan få, av en fyrfota skönhet som utstrålar trygghet, lugn och pondus – border collien Härja.

Hon hade i sin tur med sig sin lika lugna och stabila fåraherde Sanna. Så efter att vi varnat alla cyklister och fotgängare om vad som komma skulle, så var det bara att knalla på.

Lammen var mest glada över sånt fint bete längs cykelbanan, och undrade varför man stängslat bort all denna fina grönska för betande mular. Det var det ingen som hade svar på, men jag anar att det är för att det ska finnas utrymme för att använda alla maskiner för slåtter, som man en gång har investerat i. Vore ju tråkigt om de blev stående, liksom. Och att personalen på underhållsavdelningen fick mindre att göra.

Men jag kan inte låta bli att tänka tanken; vad blev effekten om dessa dikeskanter betades och blev till mat, istället för att diverse dyra maskiner inkl.förare ska slå detta gräs som inte kommer till någon nytta? Hur många magar skulle det kunna mätta, hur mycket biologisk mångfald skulle det ge, hur mycket pengar skulle man spara?

Hur som helst, tillbaka till gårdagens flytt. Behöver man få lite fart på flocken också, och behöver komplettera vallningshunden med något, så kan jag starkt rekommendera att låna in, en eller flera, 9-åringar. Vi hade ypperlig hjälp av duktiga Malte, som i avsaknad av våra egna ättlingar, gjorde ett fint vallningsjobb tillsammans med Härja och Sanna.

Flytten var över lite väl snabbt för min del, jag älskar att se hunden flytta flocken. Jag går liksom med och låtsas att det vore min egna vallhund. Låter fantasierna fladdra iväg om hur det skulle vara att ha en sån arbetskamrat vid min sida under dagarna. Jag tror att det hade varit alldeles fantastiskt. Alla i familjen är dock inte lika övertygade. Men något säger mig att Härja kan ha öppnat en liten dörr på glänt.

Trafikinfo: Lösa får i Räfsnäs!

12 juli, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Imorgon, måndag, ska vi flytta årslammen som betar i Räfsnäs. De ska vallas längs cykelbanan, tillbaka till den delen av hagen där de började beta i somras. Så till er som brukar cykla, springa, promenera och uppehålla er längs hagarna i Räfsnäs – bli inte förvånade eller upprörda om ni möter hinder längs vägen.

Möter ni en flock inne på gågatan så ska ni dock reagera – då har saker och ting inte riktigt gått som vi har tänkt oss….

Och för dig som funderar på att beställa lammkött – Fundera inte för länge! Skicka ett mail till slaktarstina@slaktarstina.se eller ring mig på 073-65 96 671 om du vill säkra din låda med gräsbeteskött av lamm. Du kommer då få en blankett med mer information om olika val och hur det hela går till. Är du intresserad av priser så finns det under fliken ”Produkter & Tjänster”.

Väl mött imorgon!