Det var minus i morse. Så där så att gräset var vitt och det frasade under fötterna när jag hasade ut i träskor och underställ för att fylla på vedkorgen. Mormors kofta hängde över axlarna och jag huttrade till i morgonkylan.

Den är på något sätt efterlängtad. Kylan. Jag saknade den förra vintern. Den vintern som var allt annat än vinter. Hur det blir i år vet ingen, men vi förbereder just nu för fullt för att möta nästa årstid. Hur den än må bliva.

Att färdigställa för vintern är lite som att stänga ner allt i stand-by. Det blir lite lugnare tempo, dagarna blir sig ganska lika. Och till en början så är det väldigt skönt. Med det lunga tempot, med dagarna som avslöser varandra utan större överraskningar. Men sen, lagomt fram i februari, när de första solstrålarna börjar värma – då suger längtan till igen. Efter bete och gröngräs, fållindelning och kalvning. Men just nu, i mitten av oktober, så är det ganska bekvämt att få lägga det bakom sig. Nu ser jag fram emot att få sammanställa säsongen som varit. Utvärdera, analysera och ta nya beslut som leder oss i rätt riktning.

När vi invintrade kossorna för ett år sedan, så gick vi med dem till Stakheden, där de har sin nuvarande vinterhage. (klickar du på testen kommer du till det inlägget). Det var en fantastiskt upplevelse på många sätt, och en av de bästa dagarna. Och vi har lekt med tanken att gå hem med dem i år också, men tagit beslutet att låta bli. Anledningarna är flera. Den främsta är nog att jag inte orkar med spänningen det innebär. Just nu vill jag bara få lite lugn och ro, så jag tillåter mig själv att få vara lite bekväm. Så därför kommer vi köra dem i transport.

Och egentligen tycker jag alla de sista meningarna är jättekonstiga. Hur kan det vara enklare att köra djur i transport istället för att gå med dem? Vilka barriärer har vi byggt upp som skapat den balansen? I andra länder är det ju fullt möjligt att gå flera mil med tusentals djur – vad är det som gör det så svårt att gå några kilometer i Sverige med ett 30-tal? Men kanske den viktigaste frågan av de alla – hos vem finns barriären?

Än är inte klockan slagen så att säga…så…. Vaknar ni en morgon och det står kor i er trädgård – då struntade vi i transporten och tog oss en promenad istället. Den som lever får se.