Livskraft i samspel

Kategori: Djur och Natur (Sida 5 av 27)

De utspridda balarna.

Under sensommaren, när marken bar och livet var relativt lugnt, så ställde vi ut balarna i kossornas vinterhage. Ganska luftigt med några meters mellanrum, spridde vi dem över en större yta. Det är då lätt att klia sig i huvudet och undra; vad håller de på med?

Och det är en fullt rimlig reaktion, på ett beteende som inte tillfaller normen och den stora massan.  Men vårt mål har aldrig varit att uppfylla normen, eller att vara som alla andra. Vårt dagliga mål, likväl som vårt livsmål, handlar om att skapa förutsättningar för ett bra liv. För oss, för våra djur, för naturen och för alla andra varelser omkring oss, både i och på jord. Och då blev det så här.

De utspridda balarna innebär att vid den dagliga utfodringen så är jag inte beroende av traktor, utan allt jag behöver är en kniv för att öppna balen och lite styrka att rulla iväg foderhäcken till nästa bal. Sen flyttar jag på en enkel eltråd och korna kan hugga in på dagens meny av konsververat gräs och örter.

På detta sätt är det få saker som kan krångla, typ en traktor som inte vill starta, punktering eller bränslestöld. Kornas bajs och tramp blir dessutom utspritt över marken eftersom varje dag ger en ny utfodringsyta. Och korna håller sig därmed rena och fina trots plusgrader och pissig vinter.

Och, kanske en av de bättre sakerna är, att i princip vem som helst kan ta över sysslan om jag skulle bli sjuk eller skadad, dessutom! Win-win-win!

Jag fattar grejen… Men de spiller en hel del foder som de sen trampar ner runt foderhäcken – är inte det ett väldigt slöseri?

I det sammanhang som vi är nu – nej, det tycker jag inte. Det nedtrampade fodret blir mat åt jordens microorganismer och är det några som behöver vårdas så är det dem!

Jaja, microorganismer i all ära, men dem kan du inte räkna hem i någon vinstkalkyl…..! Är det inte bara större yta som blir söndertrampad när du gör så här? Du kommer få ett jättejobb sen att återställa marken till något frodigt och användbart….

Det tror jag inte. Men jag kan ha fel. Den som lever får se.

Generationer emellan.

Det är ungefär ett år sen som jag hade föreläsning i Norrbos Folkets hus. Det var en häftig kväll, fullsatt, och jag talade under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden”. Det hela blev en berättelse om de förändringar och insikter som drabbat mig och min familj, men lika mycket en hyllning och växande respekt inför mormors generation och deras ovärderliga livskunskap.

Livskunskap som är ovärderlig, livsviktig och som tyvärr blivit lite smutskastad under de decennierna som skiljer våra generationer åt. Det är synd. Framför allt eftersom dessa decennier utvecklat ett enormt resursslöseri som vi uppenbarligen behöver komma till rätta med. Och det är här mormors generation kommer in – för är det något de visste, så var det hur man tar tillvara på och vårdar de resurser som finns i vår närhet. Hur man kokar sylt av skogens bär, gör filbunke och smör, lagar raggsockor och kokar buljong. Det går knappt att nämna allt, för de var mästare på att tillgodose familjens behov med det som fanns tillgängligt.

Jag chockades lite smått vid föreläsningen. Så där så jag kom av mig och tappade tråden. Alla de känslofyllda ansiktsuttryck som mötte mig i publiken. Av alla som ville prata efteråt, diskutera och delge sina minnen och kunskaper om hushållandets hantverk. Och det var då jag tänkte; vad fint det hade varit att bara få sitt runt ett bord och prata med dessa människor. Dricka lite kaffe och äta en smörgås. och sen prata om alla fantastiska möjligheter som kan uppstå ur några liter mjölk – bara rätt kunskap och handlag finns till gänglig. Eller hur man städar effektivt och grundligt, utan alla de kemikalieprodukter som är nutidens norm?

Och jag tänkte såsom så – att jag borde bjuda in till ett sånt samtal, ett samtal generationerna emellan. Men sen kom våren, kalvningar och ett helt galet 2019. Men än är det inte för sent. Och jag är säker på att det finns fler i min generation som skulle vilja vara med på ett sånt samtal, och det är er jag riktar mig till nu – Vill du vara med och träffa ett gäng mormödrar och farmödrar som bär på ovärderlig kunskap? Ett enkelt samtal, lite fika, olika generationer och sen så ser vi vart det bär hän? I så fall – hör av dig till mig på slaktarstina@slaktarstina.se

Välkommen Vabbruari!

Februari och vi tog steget in i VAB-livet (Vård Av Barn), så som sig bör den här tiden på året. En tradition helt enkelt. Dock kan jag konstatera, och gladeligen meddela, att det blir bättre med åren! Och det hjälper föga att höra det när man har ett antal ungar under 5 och är mitt uppe i magsjukor, förkylningar och vattenkoppor. Jag vet det. Så här kände jag själv för fyra år sedan, när Vabbruari byggde murar av baciller och magsjukor mot omvärlden – ”Känslan av Vabbruari”. (klicka på länken så kommer du till inlägget).

Men nu är det fyra år senare. Ungarna är större, huset är mer rymligt och jag är stabilare som både människa och förälder. Så VAB-dagarna ser annorlunda ut nu. Tack och lov.

Dock kan jag ju inte vara hemma från mitt jobb för Vård Av Barn längre, till följd av den väg jag valt i livet. Så när baciller och snor i näsan är motiv nog för att undgå den ordinarie skolplikten, så infaller nutidens VAB – Vitaliserings Akademin för Barn.

Det är ganska trevliga dagar, ska jag erkänna. Vi utfodrar kossor, maskar, microorganismer och andra avgörande länkar i livets kretslopp. Jag lär honom och han lär mig. Och tillsammans lär vi oss hur man formar en bra dag trots trytande energi och snor i näsan. Kanske den viktigaste kunskapen av dem alla.

Men den absolut roligaste är att tämja en kossa till ridhäst, förlåt jag menar ridko. Vilka transportmöjligheter som öppnar sig! Tänk dig själv att ta sig fram på ett kraftpaket som drivs av gräs, ger mjölk och som ger ytterligare en ny avkomma varje år! Utsläppskurvan mäts i mängd gödsel, som i sin tur ger möjlighet till effektiviserad bränsletillgång (dvs mer grästillväxt) och ännu mera transportmöjligheter…! Skattebefriad är den också. Nu väntar jag bara på markerade laddytor i anslutning till affärer och dylikt, där kossan kan stå och beta medan jag gör mina ärenden. Elbil känns helt plötsligt väldigt 2019….

Men Vitaliserings Akademin för Barn är ju öppen av en anledning också. Så när djuren är gjorda och lungorna fyllda med frisk luft, så bäddar vi ner oss i soffan och samlar energi. Klappar katten och pratar hockey. Och när han somnar sen, så får jag passa på att slå upp datorn och arbeta bort allt det där administrativa som så lätt lägger sig på hög. Ganska nöjd ändå, över att vi får dessa dagar tillsammans.

Hundvakt.

Jag är hundvakt åt min systers hund. Det är bra. Med sina mörkbruna ögon berättar hon, när det är dags för mig att släppa alla papper och istället bege mig ut i skogen. Det är så lätt att glömma sådana viktigheter när man omger sig med siffror, kalkyler och byråkratins stundom ologiska snår.

Sen vardagen drog igång har jag fyllt mina dagar med holistic financial planning och projektering av kommande projekt. Det är mycket siffror, räknande och läsande. Jag har så lätt att försvinna i den världen, glömma av både tid och rum. Och då är det så bra att ha någon som påminner mig om, att livet är så mycket mer än siffror, regler och datum. Någon som tvingar mig att lyfta blicken från anteckningar och skärmar, och istället vända ansiktet mot ljuset. Mot trädkronorna likväl som mot marken. Och tänka på att livet fortgår, oavsett hur dåligt jag räknar.

Och sen förlorar jag mig i fascination över naturens livskraft, över fotosyntesens under och dess perfektion. Som liksom bara fungerar, utan varken projektplanering eller finansiella planer.

Men ändå. Den här tiden av planering och projektering är viktig. För jag vet att 2020 kommer bli ett år av utmaningar. Som en flock ystra kalvar, vild och oberäknelig. Men vi vet vart vi ska, vi har vår kompass. Så med lugn, följsamhet och envishet ska vi tämja det här året. Tålmodigt valla det över berg och genom dalar. Och ska vi ha en ärlig chans att ta oss igenom det här, så är noggrannheten i förberedelserna en viktig del. Och det är vad jag pysslar med just nu. När jag inte går i skogen med hunden som jag önskar var min.

Äntligen vardag och extra arbetsstyrka.

Jullovet är slut för den här gången och jag är glad att det äntligen är vardag igen. Det är fint med ledigheter, men efter nån vecka börjar det krypa i både kropp och själ hos mig, desperat längtande efter rutiner. Rutiner och lite förutsägbarhet.

Vissa rutiner kvarstår ju dock, oavsett om det är jullov eller inte. Dagliga skötseln hos djuren, till exempel. Så med anledning av jullovet, så har arbetsstyrkan varit förstärkt. Till arbetsledarens stora glädje och förtret.

Första uppgiften bestod i att rulla foderhäck.

Sen var det dags att öppna balen.

Först av med plasten och sen nätet. Noga övervakad av nyfikna kossor som vill försäkra sig om att allt går rätt till.

Sen när maten var serverad till damerna, så var det dags för lite bal-dans. Det är vanligen ett moment som jag brukar hoppa över i min vanliga vardag. Oklart varför egentligen, det är onekligen ett trevligt inslag och kanske något som bör införas under det kommande året. Den som lever får se.

Sen var det dags att mocka ur vindskydden. Ett mycket lärorikt moment som kräver sin arbetsledare. Teman som vi hann avhandla var; varför man inte kastar kobajs på varandra, skillnaden på kalvbajs och kobajs och varför en ko uppenbarligen har tryckt rumpan mot väggen innan hon bajsade. Vi hann även med en hel del konflikthantering som även får den mest luttrade arbetsledaren på fall. Som den starka viljan att ta exakt samma komocka av minst 30 möjliga. En konflikt som ständigt återupptogs, för varje ny komocka. En annan konflikt gällde vem som skulle använda den blå skyffeln. Det löste jag, tillika arbetsledare, med att argumentera för den röda skyffeln. Vilket helt enkelt ledde till konflikt om vem som skulle ha den röda. Sa jag att skyfflarna är exakt lika, förutom färgen?

Tillslut var det sånt liv i vindskyddet att en kossa kom för att se efter vad som stod på! Tålamod, tålamod.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av deras kraft och vilja att hjälpa till. De vet så väl vad som ska göras och vill så gärna hävda sin egna rätt att göra just det. Men det kan bli slitigt för arbetsledaren att kanalisera all denna energi i rätt riktning och samtidigt få saker och ting gjorda, utan för många extrakonsekvenser. Som en vattenslangsvinda som kärvat upp sig, ihoptrasslad eltråd, skrubbsår på knäna och vattenfyllda skor till följd av att en vattenslang som riktats åt fel håll. Men jag gör mitt bästa för att bita ihop och vara glad över att de vill vara med. För allt de lär sig och för allt de lär mig. En dag kommer jag längta tillbaka till de här dagarna.

Men just nu är jag väldigt glad för att det är vardag igen.

Odla en hållbar framtid

Okej, med anledning av mitt inlägg om att skapa den utbildning du vill ha – allt behöver man inte skapa själv, det kan finnas människor som redan gjort det.

Under våren kommer det gå en folkhögskoleutbildning i Brunnsvik, Ludvika kommun, som heter ”Odla en hållbar framtid”. Jag fick nys om den härom veckan, när jag träffade upphovskvinnorna tillika kursledarna, Sara och Hanna.

Så här beskriver de själva kursen;

Odla en hållbar framtid är kursen för dig som är nyfiken på hur vi tillsammans med hjälp av ett helhetsperspektiv kan skapa vår framtid genom ett hållbart sätt att leva, odla och ta hand om jordens resurser i en värld som behöver vårt engagemang. Kursen ger dig kunskaper, nya perspektiv och ett nätverk så att du kan ställa om till en mer hållbar livsstil, både på insidan och utsidan.

Jag gillar att de betonar helhetsperspektivet. Det är i det jag själv har landat, efter år av sökande, diskussioner och tankar. Vikten av att ta beslut med full uppmärksamhet på alla de sammanhang vi befinner oss i.

Det var precis den här kursen jag saknade för 6-7 år sedan, när jag som värst grubblade runt i mina tankar om framtiden, hållbarhet, ekologi och omställning. Då, när jag på riktigt började inse, att mänskligheten förstör allt det där som håller oss vid liv. Då, när jag fick lite panik, (inte så lite heller, egentligen) men inte visste vem jag skulle prata med och inte visste hur jag skulle gå tillväga för att styra åt ett annat håll. Hade den här kursen funnits då, så hade jag definitivt hoppat på. Den är studiemedelsberättigad, går på distans 50%, och med 7 fysiska träffar som är anvisade till helgerna – fantastiska möjligheter alltså, även för den som har ett jobb, familj och allt sånt där annat som lätt skapar ett hinder för att gå en omvälvande utbildning.

Så vad väntar du på? Klicka in dig här för att läsa mer.

Hjälp -jag har fått en höna!

Kanske är du en av de lyckliga som fått en höna i julklapp? Här kommer lite kort information om vad som händer nu.

Hönsen kommer finnas på plats i slutet av maj. De är då unghöns och det tar några veckor innan de kommer igång med att lägga ägg. De kommer att bo i en vagn som flyttas omkring i betesmarkerna, allt för att hönorna ska ha ett riktigt bra hönsliv och samtidigt vara en positiv kraft i ekosystemet. (Mer info om det kommer längre fram)

Jag kommer kontinuerligt informera här på bloggen om vad som händer, så ett hett tips är att titta in här med jämna mellanrum. Du kan även följa Slaktarn´s Gård på FB eller SlaktarStina på FB. Där lägger jag ut inlägg som jag skrivit.

Om du är en av de kloka typerna som inte lägger någon tid på FB och sånt, så kan du anmäla dig till prenumeration av bloggen. (Längst ner om du läser via mobil, till höger om du läser via dator) Du får då ett mail varje gång jag skrivit ett inlägg, är kostnadsfritt och du kan sluta prenumerera när du vill.

Då så – varmt välkommen till hönsfamiljen 2020!

Hönsinformation!

Jag har fått ett fantastiskt gensvar på mitt förra inlägg: ”Årets julklapp: en höna för framtiden” – STORT TACK! Jag märker att det uppkommer en del återkommande frågor, så jag tänkte att det är lika bra att avhandla dem här på bloggen.

Hur länge finns det möjlighet att köpa en höna?

Så länge hönshotellet inte är fullbelagt. Det är med andra ord inte tiden som är avgörande, utan det begränsade antal platser. Som det ser ut nu, så ska du inte vänta för länge om du funderar på att boka upp dig på en…

Jag har ju kontaktat dig men inte fått något svar!?

Jag har svarat på alla mail, sms och meddelanden som kommit in, och gör så varje förmiddag. Är det över ett dygn sedan du hörde av dig och inte har fått något svar – kolla skräpmailen. Var uppmärksam på att avsändaren kan heta forsbergkristina@hotmail.com istället för SlaktarStina. Om du ändå inte hittar mitt svar – då har något gått fel, vilket det kan göra med en hönshjärna som jag – ta kontakt igen!

När finns äggen tillgängliga och hur får man reda på det?

Håll koll på bloggen – där kommer jag lägga ut information allt eftersom den här idén sätts i verket. Vill du vara säker på att inte missa något inlägg, så kan du anmäla dig till prenumeration av bloggen via hemsidan. Det är kostnadsfritt och innebär att du får ett mail varje gång jag uppdaterar bloggen. Det går lätt att sluta prenumerera om du tröttnar på läsningen. Du kan även följa SlaktarStinas FB-sida,eller Slaktarns Gårds FB-sida.

Kommer man kunna handla ägg i sommar, även om man inte köper en höna nu?

Ja, under förutsättningarna att det finns ett överskott när hönsinnehavarna har fått ta del av sina ägg.

En höna är ju lite mesigt, kan jag inte få köpa en tjur istället?

Jag är inte omöjlig, hör av dig så löser vi det. Eller om du är sugen på ett får, kanske? Elefanter kan jag dock inte fixa i dagsläget, men man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda.

December och kylan.

December kom, och kylan och snön med den. Det var på tiden, tycker både jag och korna. Det är så mycket trevligare med snösträckta vidder än tusen nyanser av grått. Och det är så mycket mer behagligt med minusgrader som nyper i kinderna, än regnvindar som slår mot ansiktet. För att inte tala om de vackra soluppgångarna som vi möter i hagen tillsammans, jag och gänget.

Men stackars kor, fryser dem inte!?

Nej, det gör dem inte. De har tjock päls, gott hull och är väl anpassade för att vara ute året om. Desto värre är det med mig den här årstiden, hull och människopäls hjälper föga när kylan kryper på! Så jag gör mitt bästa för att hitta vinterarbetskläder som passar, värmer och fyller sin funktion. Det går sådär, så tips mottages tacksamt!

Jaja, men varför har du kossorna ute?

Ja du. Jag undrar snarare varför man har kossorna inne? Ute har de möjligheten att röra på sig fritt, få utlopp för sina beteenden. De kan springa om de vill, stångas eller klia sig mot ett träd. Eller bara vända sig mot solen, sluta ögonen och njuta en stund.

Jag ser helt enkelt många fördelar med att de får gå ute, och det är så som jag kommer fortsätta ha dem på vinter. Jag ser att korna mår bra av det. Jag tror att markerna mår bra av det. Och jag vet att bonden mår bra av det. Trots kylda fingrar och en kall rumpa.

Den stora flytten.

Förra helgen kom då Dagen. Dagen då jag skulle flytta den, för mig, stora flocken nötkreatur till årets vinterhage. Vi har traktor, och vi har en boskapsvagn. Men desto starkare, effektivare, miljövänligare och trevligare är människorna som lever i den bygd där vi verkar.

Så på söndagsmorgonen samlades vi, längs vägen och vid hagarna. Sen gick vi. Jag först, ropandes på korna. De kom springande i full galopp, för de fattade att nu, NU, vankas det nytt bete. Och därefter, ett gäng människor som frivilligt anslutit för att hjälpa oss på vår promenad genom samhället. Vi passerade broar och trädgårdar, grönytor och skogsdungar. Och för varje avtagsväg vi passerade, för varje meter som jag och kossorna lade bakom oss, så växte gruppen av människor bakom oss. Till slut var vi fler människor än kor.

Jag var lycklig hela vägen. Och när kossorna sprang ut i hagen, skuttandes och spralliga, vände jag mig om. Och där stod alla dessa fantastiska människor som en kylig söndag i oktober, satt på sig mössa och varselväst, för att flytta kor tillsammans med mig. Då föll tårarna.

Sen drack vi kaffe och åt bulle. Och fantiserade om hur det skulle vara, att vandra med flocken i rondellen i stan. Och jag tänkte; att man ska aldrig säga aldrig. Tillsammans kan vi åstadkomma underverk. Och efter den där söndagen, så vet jag, att vi är en bra bit på väg.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑