Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 11 av 35)

Barnet, sagan och enkelheten.

18 maj, 2016 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Vi smyger in i sovrummet, jag och 4-åringen. Försiktiga steg för att inte väcka lillasyster som redan snusar i sängen. Det knarrar lite i golvet. Vi kryper ner under täcket, lägger huvudet på den svala kudden. Viskande pratar vi om dagens äventyr. Så där ivrigt, detaljrikt och upprepande som bara någon som inte vill somna kan göra. Tillslut säger vi godnatt och jag ligger kvar bredvid så som jag alltid gör. Tystnaden vaggas i ljudet av våra andetag. Och det är då det händer. Det är då det händer.

– Mor… säger han med en betoning som ger tyngd åt det som skall komma efter. Jag öppnar mina ögon och möts av de där stora, chokladbruna, runda som tittar rakt i mina. Huvudet på kudden, någon decimeter ifrån.
– Mor, kan du berätta en saga? säger han prövande.

Jag förblir tyst. Mina ögon fortfarande mot hans. Instinktivt vill jag säga nej. Nej på det där föräldrakorrekta sättet som inte alltid är så väl motiverat. Men jag sansar mig. Unnar mig själv några sekunders betänketid innan jag svarar. Innan jag tar ett andetag och börjar berätta. Jag berättar en av alla dem där sagorna som finns inom mig, men som jag har så svårt för att släppa ut.

I samma stund som orden med viss eftertänksamhet flödar ut från mig, så är han fast. Jag är fast.
Våra blickar kedjar sig fast i varandra när jag låter orden från min fantasi flöda in i hans. Jag kan se hur han tar emot dem. Hans ögon vidgas och ansiktsmusklerna ger en förnimmelse om det som utspelar sig i hans huvud. Lyssnar intensivt.

Och alla de där spärrarna som jag själv skapar försvinner inför hans icke-dömande öron. Sagan flödar ut, precis som den ska vara. Utan pedagogiska eftertänksamheter, utan kravspecifika mallar, utan målgruppsorienterat språk. Den bara blir till. Precis så som den ska vara, sprungen ur fantasin.

Sagan tar slut. Jag ser hur han rycks tillbaka till verkligheten. Hur ögonen får en annan intensitet och uttrycket i ansiktet förändras. Han frågar prövande;
– Igen….?
– Okej, en gång till, men sen är det dags att sova, svarar jag i egenskap av tråkig förälder som för sin egen skulle vill att morgondagen ska erbjuda utvilade barn.
– Ja, sen ska vi sova, instämmer han förnuftigt. Men den här gången tycker jag att barnet ska fråga mamman om hjälp. Han drar täcket högre upp mot hakan och låser fast mig med den där blicken full av förväntan.

Och jag berättar sagan igen. Ändrar bara det där han ville att jag skulle ändra. Sen vänder han på sig och somnar. Jag ligger kvar och lyssnar till andetagen. Tacksam över de där självklara enkelheterna som bara ett barn kan frambringa. Sen går jag ner och skriver.

Lekplatsen.

11 maj, 2016 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Vår lekplats är inte EU-anpassad. Inte någonstans faktiskt. Men ni vet hur det är, bara det ligger närma och barnen är nöjda, så spelar det inte så stor roll. Dessutom är det fritt fram att ha med sig husdjur, vilket är en förutsättning för Knas-Katten. Till hans stora nöje finns här även obegränsat med klösbrädor.

Vi tillbringar många timmar här. Erhåller skrubbsår, barr i skorna och myggbett uppblandat med blåmärken. Livsfarligt. Och inte särskilt EU-godkänt.

Och då har jag inte ens nämnt alla så kallade skadedjur. Skalbaggar i håret, spindlar på tröjorna och myror som snabbt pilar upp för de nakna små benen. Och stora ben med för den delen. Men än så lever vi och har hälsan i behåll.

Lortgrisar.

6 maj, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Dessa dagar är inte svåra att fylla med aktiviteter. Vi gräver i allt som går att grävas i, snickrar och sågar, klättrar och ålar, upptäcker och konstaterar. Fartfyllda dagar, givande dagar, roliga dagar. Lortiga dagar.

Tillslut kan man finna spår av våra äventyr på hela kroppen. Intorkat snor, ketchup i håret, svarta fötter, jordiga fingrar, barr under hakan, sågspån i örat, sand i hårbotten, lera på kinden. Tillslut når vi en gräns då den enda aktiviteten som känns socialt försvarbar är tvagning.

Den gränsen nådde vi igår. Under vilda protester och med trötthetens tårar rinnande ner för deras kinder, skrubbade jag bort alla kroppsliga spår efter våra äventyr. Av mina två små lortgrisar återstod bara en badbalja fylld med solkigt vatten och i soffan satt två rena barn av sällan skådat slag. Solens strålar silades igenom deras ostyriga hår, och om jag inte vetat bättre så skulle jag kunnat likna det med en gloria.

Jag log mot dem och kände den där plötsliga kärleksvågen välla över mitt hjärta. Insåg att ibland inser man inte hur smutsigt saker och ting är, förrän efteråt, när det blivit rent. Lovade mig själv att bli en bättre förälder, så där som man alltid gör. Och jag frågade dem;

”Vart tog mina två lortgrisar vägen? Det är knappt så jag känner igen er!”

Den lilla killen med de stora tankarna tvekar inte en sekund. Han knäpper sina händer bakom huvudet och lutar sig bakåt, på det där självklara sättet som bara en fyraåring kan luta sig bakåt, Och drar en lång suck. Sen säger han med myndig stämma;

”Mor. Vi är snart lortiga igen. Då känner du nog igen oss.”

Kyrkstigen restaureras – del 1

27 april, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

På uppdrag av Hembygdsföreningen, så hamnade jag i skogen med en sprayburk.

Ett bra sätt att nyttja min fulla konstnärspotential.

Men även ett bra sätt att märka ut Kyrkstigen, en gammal stig som byborna här i skogen förr använde för att ta sig ner till kyrkan.

Nu har den tyvärr börjat växa igen. Om det beror på minskad besöksfrekvens i kyrkan eller latare mänsklighet, förtäljer dock inte historien.

Hela Team Slaktarn´s var självklart med. Jag och pyret höll i sprayburken och märkte träden. I motvind visade det sig när vi kom hem, då även vi var Kyrkstigsmärkta. Och ser ni några fler personer med orangea prickar i ansiktet, så ska ni ge dem en klapp på axeln och tacka för ideellt engagemang, för de har nog antagligen också varit ute och märkt upp sin del av stigen.

Nu kanske inte alla är så dumma och sprayar i motvind, men ändå.

Nästa del i arbetet blir att bygga spångar över surhålen. Vi insåg att det är en del material som behöver bäras ut, så är det någon som behöver träna, vill ha en skogsupplevelse och fint sällskap, så är ni välkomna att höra av er! Fika ingår!

Presenningar

7 april, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

En blåsig dag kom vi på att vi borde vika ihop alla presenningar och lägga in i någon lada. Det är liksom då man blir påmind om att det borde varit gjort för länge sen. När de fladdrar omkring likt väldiga löv över åkern, på flykt ner mot skogen.

Att vika stora presenningar en blåsig dag, är lättare sagt än gjort. Men vi har gjort samma procedur några gånger under vår tid här på gården, så strategin är noga utprovad. Millimetermannen jagar presenningar och jag jagar barn. Millimetermannen muttrar och jag svär. Sen placerar vi alla iblandade komponenter strategiskt och gör vad vi ska. Det är lite som att dansa. Och vi känner varandras rörelser bra vid det här laget. Tjopp, tjopp, tjopp – så är det klart.

Men att vi aldrig lär oss att vika ihop dem innan det börjar blåsa! En solklar förbättringspotential i team Slaktarn´s.

Skogen och tacksamhet.

30 mars, 2016 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Vi går över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Gräset är dött under våra fötter. Men bland allt det gula och frasiga, finns grönskande liv som vittnar om att varje dag är ett steg framåt. Om några veckor står vi här i livskraftig grönska. Igen. Ett år rikare. Ett år fattigare. Vare sig vi vill eller inte.

Vi går in i skogen. Känner hur luften blir en aning kyligare. Fuktigare. Drar in doften av skogsmark som tinar upp när våren nästan obemärkt smyger sig på. Axlarna åker ner. Sinnena öppnas. Det händer något med oss när vi går in bland granarnas skyddande grenar. Vi kliver i en annan värld. Kanske är det den riktiga världen. Långt ifrån klockor, pengar, byråkrati och annat mänskligt påhitt. Det är befriande. Det är som att komma hem. Vi blir lugna och harmoniska. Nyfikna.

Planlöst rör vi oss mellan träden. Fynden i skogen för oss framåt. Kottar och pinnar. Mossa och myrstackar. Hjortbajs och ekorrspår. Kroppen går dit den vill, gör det den vill. Hoppar, springer, sitter. Andas, känner. Tittar. Lyssnar.

Tillslut börjar det skymma. Magarna kurrar och musklerna är trötta.Vi går åter igen över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Vi håller varandras händer. Pratar om jorden under våra fötter, om bajset vi hittade i skogen. Regndroppar som börjar falla mot våra kinder.

Med skogen i ryggen ser vi huset uppenbara sig.

– Där bor vi, mor.
– Ja, där bor vi.

Tacksamhet.

En dikt om kvällen

2 mars, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Du tar min hand och jag tar din
tillsammans går vi ut i natten
Vi pratar om allting häromkring
när vi hämtar hö och vatten

Vi pratar om mörkret som gömmer allt
och hur snön trots ändå kan lysa
om stjärnor som glittrar i tusenfalt
och älgar som inte kan frysa

Kylan gör dina ord till rök
och du skrattar likt porlande vatten
Glömt är trots och vardagsstök
när vi utfodrar djuren till natten

Lugnet råder bland gran och fur
när vi sjunger om stjärnan som blinkar
och säger godnatt till våra djur
de får pussar, kramar och vinkar

Du tar min hand och jag tar din
allt som finns är nu
och orden du viskar etsas in;
min bästa vän är du

Ärtsådden

1 mars, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det börjar kännas att våren ligger och smygkikar fram under vinterns snötäcke. Solen som värmer, ljuset som bländar, känslorna i kroppen. Inom mig bubblar en iver att få peta ner de där fröna i jorden och se dem gro. Så här om dagen kunde jag inte hejda mig längre. Jag och mina två ständiga medhjälpare gjorde slag i saken och tjuvstartade med att så ärtskott.

En gröda som jag hittills genom livet betecknat som fullständigt värdelös. Värdelös av den enkla anledningen att jag mest har sett den som dekoration på diverse maträtter och att den i det sammanhanget mest fastnat och kittlat i halsen när jag försökt gluffsa i mig maten.

Men jag tänkte att alla är värda en andra chans, så också ärtskott. Så vi gjorde slag i saken och offrade några vanliga gula ärter från skafferiet.

Trågen är av egen design och är noga utvalda och ihop-pysslade för att passa in i den övriga inredningen här hemma. Between-milk-style kallar jag den. Oerhört exklusivt. Men framför allt genomtänkt.

En skopa jord och en näve ärter senare så var vi klara.

Ja, förutom städningen då. Men det var det värt. Nu står skapelserna i fönstret och vi tittar till dem ungefär en gång i timmen för att se om det börjar gro. Det här kommer bli en riktigt rolig vår.

Vårvinterdagar.

16 februari, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Vi är friska. Ta-i-trä och svart-katt och kors-i-taket och amen på den. Och vi njuter. Men självklart inte stillasittande. Mest har vi ägnat oss åt att fälla träd, ty det behövs mycket virke framöver. Panel till huset, lador som ska fixas, annat som ska byggas. Och kanske en del hagar. Så då är det alldeles ypperligt att dessa två behoven främjar varandra!

Expertgruppen är självklart med och avgör åt vilket håll träden lämpligast bör falla åt.

Och kvalitetskontrollanten ser till att allting går enligt reglementet. Dessutom vaktar han oss mot björnar, bjärvar och annat oknytt. Det är tur vi har honom, den där Knas-Katten.

Men ibland tröttnar han och vill ha pulkarace istället. Så då får han självklart det. Oftast vinner han. Än så länge.

Ja, det är fina dagar nu. Snön, solen och dropparna från taken. Orken och lusten som är tillbaka. Alla sorger har vi glömt och den bästa tiden på året ligger framför oss, full av förväntan.

Känslan av Vabbruari

9 februari, 2016 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Jag öppnar kylskåpet och ser att mjölken är slut. Precis som mycket annat. Både i kylskåpet och i mig själv. Och det är i det ögonblicket jag vet, att min VAB-isolering mot omvärlden varat en aning för länge. För i mitt bröst bubblar en iver. En förväntning, en längtan, en glädje. När jag inser att idag är dagen jag ska få åka till affären.

Medan jag rattar bilen längs den snöbeklädda skogsvägen, njuter jag av trädens vinterprakt. Jag har glömt att observerat dem, glömt att se den värld som är utanför febersiffror och sjukdomssymptom. Vårvintersolen avslöjar instrumentbrädans behov av städning och jag njuter. Får hopp. Tänker att det kanske vänder nu, den här gråa tristessen av VAB. Kanske kan vi bestämma träff med några i helgen. Umgås. Kanske kan vi få se världen utanför vår snoriga bubbla.

Det får vi inte. Väl hemma så har ett av barnen blivit sämre igen. Stunden av njutning med handlingslistan tryggt i min ficka, försvinner som ett rökmoln mot himlen. Åter igen faller jag in i omsorgshjulets värsta tristess. Trösta, torka, söva, trösta. Truga vätska, trösta, söva. Torka, trösta, tvätta, torka. Truga vätska, trösta, tvätta. Alltid någon som skriker efter mig. Alltid någon som inte är nöjd. Otillräcklighet och leda i all oändlighet. Jag vilar i i vetskapen om att vi en dag blir friska. Troligtvis till på torsdag, så kan jag äntligen genomföra det där mötet.

Det blir inte så. För tredje gången avbokar jag. För tredje gången hänvisar jag till vård av sjuka barn. Känner mig som en lögnare. Kan det verkligen vara sant – igen?

Dagarna går. Tvättmaskinen jobbar hårt och åtgången på torkpapper är enorm. Jag skrapar på botten av min kraftdepåer. Försöker vara kreativ. Positiv. Glad. Försöker att inge lite glädje i den bleka familjens liv. Det går sådär.
En dag vaknar vi och utanför fönstret gror löftet om en fantastisk vårvinterdag. Vi äter lite frukost och jag lockar med kojbygge och picknick. Barnen nappar och jag känner hoppet komma tillbaka. Känner att livet kanske återvänder. Och det är det hoppet som jag med en dåres besatthet klamrar mig fast vid under påklädningsproceduren. Det är det hoppet som upprätthåller mitt tålamod bland kläder som är knöliga och vantar som slits av. Det är det hoppet som till slut får ut oss från det trånga skyffe som är vårt hus.

Jag njuter i samma stund som jag kommer ut. Luften i lungorna och jag kisar ovant mot solen. Den värmer. Jag blundar. Tar ett djupt andetag. Herregud vad jag behöver det här. Fåglarna bekräftar att vi är på väg mot ljusare tider. Vårkvitter. Jag låter mig hänföras.
Men där bryts det. Gnället från kraftlösa barn börjar. Mitt hjärta kläms sakta sönder i en obarmhärtigt skruvstäd. Jag gör allt jag kan för att blott en liten stund få hämta kraft ur vårvinterns kulisser, men det hjälper föga. Gnyendet stegras, gnäll blir till gråt och det är då det händer.

Jag önskar att jag här nu kunde skriva hur jag, där och då, fann acceptans och kraft i att se vår egna futtighet i en värld där många människor inte har ett hem eller mat för dagen. Att jag tänkte på föräldrar vars barn aldrig blir friska, människor som dör av sjukdom och krig. Fann tacksamhet, tog mina barn i famnen och med ett leende bäddade ner dem i soffan. Jag önskar jag kunde skriva något sånt. Men i den stunden, i det sinnestillståndet, så gjorde jag det enda som min kropp och själ förmådde sig till. Jag satte mig ner och grät.

Med benen rakt ut och armarna hängandes längs sidorna, satt jag i min förstora overall och grät som ett förvuxet barn. Jag grät så att tårarna strömmade ner för mina kinder och bredvid mig satt mina barn och gjorde samma sak. Hulkande, gråtandes och med ansiktena vända mot vårvintersolen. Vi satt så ett tag. Lät de salta tårarna fukta våra halskragar. Lät strålarna värma våra bleka kinder. Tillät oss att känna, precis det där som hjärtat kände. Tårar. Hopplöshet. Efter ett tag samlade vi oss och gick in.

Sedan dess har snön regnat bort och leran gör spår på vår farstukvist. Vi är fortfarande hemma. Men kanske är det nu det vänder. Imorgon möter vi omvärlden igen.