Livskraft i samspel

Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 5 av 35)

Julkänsla.

Juletider och vi gör allt med ändå inget. Allt det där som vi gillar, men inget av det som förväntas.

För vi skapar våran egen värld, bland snötyngd granar och glimmer-rosa decemberhimmel. Under granriskojans skyddande grenar viskar vi historier och klappar katten. Han är så vacker, viskar hon till mig och vi smeker hans gråa päls som är fluffig i kylan. Granriset är tyngt av snö och vi lutar våra ryggar mot de skrovliga stammarna. Hemma ligger julgardinerna kvar i sina lådor och köksluckorna är otorkade. Det är ingenting som barnen påpekar när vi värmer oss med varm choklad och pepparkakor, ihopkrupna under en filt på kökssoffan.

Långt bort från julerbjudanden och bjällerklang, sätter vi på oss skidorna och upptäcker vikten av att böja på knäna. Vi gnider fram och tillbaka framför huset. Ramlar och reser oss, ramlar igen. När mörkret kommer är vi trötta. Jag lägger barnen och kryper sen upp i soffan med skrivboken i min hand. Än är inga lussebullar bakade men det finns hårdbröd i skåpet och kaffeförrådet är alltid fullt. Och i skenet från adventsljuset skriver jag ord som ingen ännu har fått läsa.

Vi klär granen och barnen sätter stolt upp allt det som är skräp i en annan värld, men som är skatter i våran. Målade toapappersrullar och garnkreationer. Bollar av gammalt glitter och kottar som börjat skräpa. Diverse saker från oväntade ställen trängs mellan julgransljusens gula sken. Dom tar ett steg tillbaka och betraktar den ljusprydda skapelsen som lutar lite lätt åt vänster efter deras ivriga framfart. – Vad vackert det blev, säger hon. –Ja, det här gjorde vi bra, säger han och lägger armen runt hennes axlar. Ingen av dem ser handavtrycken på fönsterrutorna och blomman som jag glömt att vattna. Och i fönstren hänger inga julgardiner och i skafferiet finns bara hårdbröd. Köksluckorna är otorkade och i skenet från julgranen och med barnen framför mig, känner jag något som jag inte riktigt känner igen. Kanske är det vad folk kallar julkänsla. Den är i alla fall behaglig. Lugn. Och levande.

Ett år senare.

Det är ungefär ett år sedan våra fem kvigor kom till gården. Det var en betydelsefull dag då det markerade ett ställningstagande med en tro på en framtid som bygger på annat än tjänstepension och 8 timmars arbetsdag. Det markerade ett beslut om att satsa allt på att bygga upp ett hållbart jordbruk från grunden och övertygelsen  att det ger oss det liv som vi eftersträvar. Och även möjliggör för mer liv, häromkring. Men framför allt markerar det vår övertygelse om att världen inte kan rulla på så som den gör idag. Där individen bränner ut sig själv, till bekostnad av ett samhällssystem som i sin tur bränner ut planeten. Och en utbränd planet innebär ekosystem som inte fungerar. Och ekosystem som inte fungerar innebär ingen mat, inget rent vatten, ingen ren syrefylld luft. Och det kan ju vara bra att ha, tänkte vi.

oredigerad bild – kolla in färgen på våra gårdsägg!

Så vi bestämde oss för att ta beslut som leder oss i en annan riktning.  Och då hamnade jag hemma på gården, med jord under naglarna, koskit under skorna och alltid ett upphittat ägg i fickan. Jag var livrädd till en början. Men nu har det gått ett år och jag kan konstatera att varje dag har vi satt mat på bordet. Varje dag har vi gett trygghet åt våra barn.  Varje månad har vi klarat av räkningarna. Och varje dag har jag vaknat till ännu en meningsfylld dag.  Så mycket mer kräver jag inte av livet. Det har varit ett fint år och nu arbetar vi vidare härifrån. Och nu kan jag kan lägga undan den där rädslan.

Nu väntar ett år med nya utmaningar.  Till våren blir kvigorna kor och i hagarna kommer det skutta omkring kalvar. Hönorna blir fler och odlingarna kommer fortsätta att försörja oss och kanske även några fler? Vi börjar se möjlighet till ett överskott av det vi producerar.  Jag längtar redan till våren!

Eftermiddag i november.

November må vara mörkt och trist i sin åsyn, vilket i principen innebär desto större utvecklingspotential. Och med en sommar i ryggen, som gav oss bad och värme i massor, så passar vi nu på att göra allt det där som vi inte gjorde då.

Så när skolan är slut, slänger vi på oss ryggsäckarna och spatserar ut. Ut under träden, ut i det brungråa, ut bland stammar, mossa och kvistar som knäcker under våra fötter. Ryggsäcken är packad med vad som kan tänkas behövas. Varm choklad, sladdriga mackor, en och annan godbit men framför allt; torr ved. Egentligen går det emot mitt mitt vanliga tankesätt, att bära ut ved i skogen. Men det är sådan vardagslyx som vi unnar oss, i ett november som är fuktigt och grått.

Vi går inte särskilt långt. Kanske 150 meter ungefär. Och under tiden hinner jag känna tacksamheten över att allt vi behöver, finns oss så nära. Vi gjorde vårt livs bästa val, när vi slog ner våra bopålar här. Här, mitt i obygden. Där vi kan bygga kojor och känna på mossan, några hundra meter från huset. Där vi kan lyssna på eldens sprakande inbäddad i tystnaden.

Det blir mörkt snabbt. Men vi sitter kvar och låter elden långsamt brinna ut. Det är en fin känsla, att sitta tillsammans och vänta ut lågorna. Se glöden flämta och långsamt dö. Vi pratar om det som önskas bli pratat om. Som vilka som bor i hålorna under träden, varför katten sitter och jamar 20 meter bort, och varför vissa pinnar är hårda medan andra rasar sönder. Och däremellan, tillåter vi oss att vara tysta. Det händer sällan annars. Men det är något visst vad skogen gör med oss.

 

När veden är slut så går vi hem. Men vi har redan bestämt matsäck för morgondagen.

 

 

November.

November. Grått, fuktigt och ruggigt. Jag har frysit i flera veckor, trots att termometern visar på närmar +8. Långkalsonger och mössan långt ner över öronen. Jackkragen uppvikt och hetseldning i vedspisen. Ullfiltar och värmesystemet på max. Som om jag inte kan bli nog varm. Jag går på sparlåga och tänker, att det får vara så nu.

På något konstigt vis har jag tappat orden. De bara hackar sig, stakar sig och lägger sig i en odefinierbar hög som jag bara blir arg på. Så jag förkovrar mig i böcker, skriver ner stapplande anteckningar i en alldeles ny anteckningsbok. En anteckningsbok som jag fantiserade om som färgsprakande och livlig, men som i slutändan blev svart. Svart som jorden.

Dessutom har jag tappat rösten. Kan vara ett tecken på att jag borde prata mindre och lyssna mer. Det kan också bero på ett helt vanligt förkylningsvirus som någon smittat mig med. Vad det definitivt inte beror på är vädret. Och det faktum att vi fördriver eftermiddagarna ute. (Alltså på riktigt – att man blir förkyld av vädret/dåliga kläder är en skröna, en myt! )

Odlingarna är roliga och jag får all tänkbar hjälp, även om våra planer inte alltid går hand i hand. Men vi har planterat vitlök och förberett inför vintersådderna. Nästan så att jag börjar känna mig klar därute, för det här året. Det är en ovanliga känsla för mig, att jag är färdig. Och tänker jag efter ordentligt så finns det nog en del att ta tag i. Men inget som inte kan vänta. Just nu smider jag planer inför nästa år. I min svarta anteckningsbok lägger jag grunden för 2019. Och det känns rätt bra att den blev svart ändå, min älskade lilla anteckningsbok. Svart, svart som jorden.

Det första äppelträdet.

Vi köpte oss ett träd. Ett äppelträd med trivsamt namn. Grävde en grop, mitt bland purjolök och blommande kryddväxter, och stoppade ner det där.

Det har stått ett träd där förut. Ett gammalt, där hänglavarna dignade på grenarna. Och någonstans däribland , kunde man skymta några små sura äpplen. Om det överhuvudtaget blev några. Jag vet inte vem som planterade det äppelträdet. Och jag vet inte när. Men jag vet, att i ett varmt september 2018, planterades ett nytt träd på den platsen. Av mig och mina barn. Vi grävde tillsammans, vattnade tillsammans och hann även med ett och annat tjafs om vem som tagit flest spadtag, och vem som hållit i vattenslangen längst. Det är så det fungerar, denna symbios av viljor och ständiga strävan att hävda sin egen rätt till att finnas till och få göra det man vill. En bra egenskap som verkligen behövs, men som inte alltid är så bekvämt att hantera som förälder. Det är sällan bekvämt att vara förälder.

Hur som helst, så står det där trädet där nu. Det känns fint på något sätt. Det kommer bli vackert, det kommer ge mat. Det kommer ge skugga och livsnödvändiga betingelser till platsen där vi verkar. Där vi bor och lever. Där jag hoppas och tror, att någon kommer bo och leva även efter oss. När jag ligger i jorden och förmultnar, så kommer trädet fortfarande stå stolt och starkt och understödja liv i  generationer efter mig. Det är en svindlande tanke, som kryddar vardagen med en del ödmjukhet. För en dag kommer jag att dö. Du också. Men vad lämnar vi efter oss?

Gurkberg, tvättberg och väskberg

Jag har varit bortrest några dagar och det är alltid lite av en kamp att fasa in mig själv i gården igen. Rutiner, vardagliga sysslor och fokus på rätt ställe. Vad kan skördas, har korna bete, vad händer i dramaturgin Hönsflocken? Matsäck, simskola, borttappade kepsar och tvättberg. PANG in i gårdslivets vardag. Är det måndag eller torsdag, augusti eller september, och vad är det som jag har glömt som jag borde komma ihåg?

Samtidigt är huvudet fullt av tankar och intryck efter 4 dagar upp i Jämtland. Där har jag flyttat kor och får, stängslat, pratat och mjölkat. Jag har ätit himmelskt smör, druckit fantastisk mjölk och tuggat smakrikt finkött i alla möjliga konsistenser och tillagningssätt.  Jag har blivit upprörd och förbannad, pratat framtid-nutid-dåtid, lärt mig om bakteriestammar och genetik, fäbodbruk och demokrati, gruppsykologi och smakupplevelser.  Och så har jag fått ett fruktansvärt ha-begär efter en hund också. Ifall någon har en till övers.

Hur som helst – mitt huvud är i kaos. Så medan köket svämmar över av gurka, tvättstugan svämmar över av tvätt och hallen fylls av oförståeliga mängder av kassar och väskor – så gjorde vi det enda rätta. Vi drog ut i skogen. För att låta tankarna landa, låta huvudet få ro, låta andetagen hitta ner i magen igen. Hos oss alla.

Knas-Katten var självklart med. Och yxan – man vet aldrig när man behöver en. Och den kom väl till pass, för vi satte igång ett rejält kojbygge. Kvistade och klöv gamla torrakor som vi sen lutade upp mot ett träd. Samlade ved och gjorde låtsasbrasor.

Typiskt bra eftermiddag när huvudet är i kaos. Väl inne igen väntade sedan gurkberget, tvättberget och väskberget – de hade inte saknat oss de minsta. Så vi bäddade ner oss i soffan och såg på VHS. Eller ja, ungarna tröttnade efter en timme och började bygga lego istället. Själv levde jag upp till bilden av den perfekta föräldern och hyschade åt barnen så jag kunde se klart filmen – Shrek 2.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag ta tag i gurkberg, tvättberg och väskberg – de väntar nog på mig tills imorgon. Och gör de inte det, så är jag inte den som känner mig övergiven. Godnatt.

Spionage om morgonen – ett minne från sommaren som gick.

Sommarmorgon och luften är varm. Solen strålar ännu en dag och tillför ett glorialiknande sken kring morgonruffsiga barnhuvuden. Vi vaknade nyss, men är redan utanför dörren för att utföra gårdens dagliga sysslor. Barnen springer före och deras stövlar tillför ett kloffsande ljud för varje steg som yr fram genom sommargräset. Det är ett bekvämt val, stövlarna. Lätta att bara hoppa i, när man snabbt vill ut till den stundande dagens äventyr med knappt en tråd på kroppen.

Vi släpper ut hönsen. De kacklar igenkännande och börjar genast picka i marken omkring hönshuset. Tuppen går med uppsträckt nacke och vakande ögon. De sprätter omkring och rör sig i en samlad enhet. Långsamt och målmedvetet upp mot baksidan av huset. Så där som de gör varje morgon när de påbörjar sina dagliga rutiner av pickande, sandbad och siesta under enbärsbusken.  Vi byter vatten, fyller på mat, samlar ägg och gungar. Tittar på hönorna tillsammans. De håller ihop i en samlad enhet som liksom flyter iväg, skyddade av flockens storhet och tuppens vakande ögon. Alla utom en.

”Titta den där hönan – vart ska hon?” utropar ett av barnen och pekar med sin solbruna arm. Jag vänder mig om och ser en ensam höna som spatserat iväg bakom våra ryggar. Med långa, målmedvetna steg rör hon sig över gårdsplanen utan att stanna. Det är uppenbart att hon har något annat i görningen än att bada sandbad och hänga med de andra. Vi följer efter henne. Hon stannar tvärt. Kastar några blickar mot oss och börjar sen att picka i marken. Lite förstrött, lite nonchalant. Och hela tiden beredd med kroppen på språng åt ett annat håll. Det kroppsspråket går inte att ta miste på – hon döljer något. Vill inte att vi ska följa efter, försöker lura oss. Den nyblivna 6-åringen fattar genast galoppen och tar befälet. Han viskar instruktioner till oss andra med en röst som är mer avslöjande än hemlig, och han påminner mig om allt han lärt mig om att spionera. Jag gör så gott jag kan och lyder under hans order. Vi låtsas som att vi ska hämta verktyg istället, medan hönan oinspirerat och med en vakande blick, pickar förstrött i marken. Hon rör sig mot hörnet på det gamla huset, och barnen håller span. Jag raffsar runt i den gamla verktygslådan på måfå, precis som jag blivit tillsagd. Det rasslar och klånkar och hönan försvinner bakom huset. Vi smyger hastigt efter. Med hukande ryggar och viskande röster. Och jag får tillsägelse, att smyga tystare, av hon som har stövlarna som kloffsar mest. Hon spänner ögonen i mig och hyschar bestämt med fingret. Jag nickar bekräftande och lyfter högre på benen.

Vi kikar runt hörnet på det gamla huset, precis där hönan gick. Men hon är borta och för en sekund står vi som stora frågetecken. Då gör mästerdetektiven en observant observation. Där. Där i det höga gräset. Ett spår. Grässtrån som lutar, så som orörda grässtrån icke lutar och onekligen kan vi se hur hönan har banat en väg runt huset. Det måste ha gått undan, för så lång tid tog det inte för oss att smyga fram till husknuten.

6-åringen leder oss i fram i det höga gräset. Våra ben är bara och i bröstet bubblar ett äventyr. Det luktar solvarm husvägg när han leder oss runt den gamla kåken, hela tiden med blicken riktad i backen. Jag följer hans nakna ryggtavla och har fjärilar i magen och ett leende på läpparna. Vi hamnar bakom ladan, där skogen sakta försöker ta tillbaka den mark som förfäder en gång brukat. Där gräset snärjer gamla vinbärsbuskar och solens strålar ännu inte nått. Där smyger vi längs husväggen och tystnaden är andaktsmäktig. Plötsligt fladdrar hon upp, hönan. Mitt framför näsan på vår spaningsledare, som nästan tappar kepsen av överraskning. Skratten bubblar fram i en flod av spänning och förväntan, medan hönan missnöjt kacklar iväg tillbaka mot gården igen. Vi inser att vi funnit hennes hemlighet och allas ögon glittrar av äventyr.

Med en ivriga händer böjer vi undan den täta ormbunkens skyddande blad.  Och mycket riktigt, där, bland torkat gräs och ditburen halm, hade hon sitt gömsle. En riktig skatt. Och ett riktigt äventyr, med stövlar som kloffsar och en lektion i spionage. Och vi pratar fortfarande om den morgonen.

Midsommarafton – En känsla av trygghet.

Midsommarafton. Ungarna bygger världar i sandhögen och jag kastar de lortiga arbetshandskarna på marken. Det är sen förmiddag, magen börjar bli hungrig och de dagliga gårdsbestyren är slutförda. Elsågen ljuder i bakgrunden och avslöjar Millimtermannens ständiga konstruerande. Kanske bygger han världar precis som barnen, bara i lite större format. Vår värld. Den gård och det liv vi formar och lever.

Jag borstar av jorden från mina knän och kliver in i huset. Hör radion som jag glömt stänga av, men den tystnar tvärt tillsammans med ljudet från sågen.  Det tvära avslutet går inte att ta miste på – strömavbrott. Lagom till matlagning och allmän tvagning.  Suck. Men det är inte mycket att göra åt saken. Jag felanmäler till elbolaget, tar min korg och vänder tillbaka ut i odlingarna. Kanske hinner den komma tillbaka medans jag skördar? Med mina bara händer gräver jag bland jord och täckmaterial, förväntasfull över vad jag kan hitta. Har potatisen satt knölar än? Jorden är kall och fuktig, lätt att karva undan. Den svarta mullen gräver sig in under min naglar och jag tänker att handskar hade kanske varit en bra idé ändå. Jag är för ivrig för att hämta dem. För ivrig över att upptäcka vad som finns där under den gröna potatisblasten. Kort därefter lyser de ljusa knölarna emot mig, i allt det svarta. Jag glömmer mina jordiga händer. Åsynen får mitt leende att spricka upp och jag tillåter mig själv att släppa ut ett litet glädjerop där jag sitter knäböjd bland potatisblasten.  Bakom mig hörs steg på grusvägen. De där långa, lite tunga stegen som avslöjar min livskamrats hungriga mage. Jag visar stolt upp den skatt jag grävt fram.  ”Det är strömavbrott”, konstaterar han. ”Jag går och hugger ved. ” Mitt ivriga grävande kantas snart av ett monotont dunkande från vedboden. Barnen ansluter i min skattjakt och tillsammans gräver vi upp både potatis och morötter, plockar sallad och skördar dill. Energin börjar ta slut i både små och stora kroppar och stämningen är inte alls särskilt gemytlig, även om de grönskande kulisserna är det.

När vi går in är vi alla jordiga och svarta om fingrarna. Vatten tappas upp i ett gammalt handfat och jag förklarar konsekvensen av strömavbrott och vattenpump för små öron som inte bryr sig. De upptäcker möjligheten att plaska i vatten som färgas mörkt av jorden på våra fingrar. Strömmen har fortfarande inte kommit tillbaka och vi eldar upp i vedspisen. Barnen har knaprat i sig alla de späda morötterna långt innan potatisvattnet kokar, men det gör ingenting. Det lugnar dem och tillsammans förbereder vi en måltid som vi själva skapat, från jord till bord. Nypotatis och nötfilé, tillagad på vedspisen med veden som vi själva huggit. Här, precis utanför köksfönstret. Det är lätt att bli en aning självgod i en sådan stund, men det grundlägger också en inneboende trygghet som lägger sig som stadigt bomullspaket runt hjärtat.

Efter maten är våra pannor fuktade av svett. Värmen från spisen strålar fortfarande och det knastrar ojämt från glöden som stilla slocknar. Vi väntar på ström som inte kommer, men har lösningar på hur livet ändå kan fortgå. Vi har vad vi behöver, och har kunskap och möjligheten att förse oss själva, med det som livet i sig själv kräver. Mat och vatten, värme, kärlek och tak över huvudet. Den är en fin känsla. En känsla av trygghet. Som några veckor senare kommer vara som bortblåst. Då ska jag sitta ihopkrupen på farstubron med ihopbitna käkar och en oro som nöter i bröstet. Men det, det vet jag inte nu, denna midsommarafton då vi kokade nypotatis på vedspisen.

Sommaren som gick.

Sommaren kom med besked och bloggen tog semester. Men nu kickar vardagen igång igen och jag planerar att  uppdatera mer kontinuerligt. Men det var så länge sen sist jag skrev, att jag vet inte vart jag ska börja. Den här sommaren har varit så intensiv och livfull, en utmaning och ett orosmoment, full av lärdom och eftertanke. Samtidigt har den gett mig bekräftelse i mina beslut och funderingar, hopp om framtiden och samtidigt gett mig nya frågor att grubbla kring. Här på gården ser det ut som att ingenting har hänt, medan jag själv känner att vi har fått massvis gjort av sådant som jag länge längtat efter. Avgörande saker som gör grunden för det liv som vi formar och vill leva.  Avgörande saker som inte syns på utsidan, men som känns, här innuti.


Jajaja, det var ju en massa dravvell bara, kan du säga något konkret istället?

Ja du har rätt, jag dravvlar runt med mina ord för mycket, vi sammanfattar sommaren kort och koncist istället (inte min starka sida, men jag gör ett försök).

– Odlingarna; har fungerat superfint i värme och torka trots minimalt med bevattning. Det ser ut som jag håvar in en fin potatisskörd i det odlingskvarter där jag aldrig har bevattnat, trots torkan. Här har det växt och frodas på ett helt fantastiskt sätt – vilket också hönorna upptäckt. Och en sak ska ni veta ; har en höna hittat ett ställe där hon vill vara, ja då ser hon till att ta sig dit. De är smarta de små jävlarna. Och har förstört en stor del av min planerade skörd. Så tänk på det alla som köper våra ägg – de här hönorna har inte bara betat gräs, insekter och larver, de har även gottat sig i delikatesspotatis, kulturarvsärtor, kål, vitlök, purjolök och framför allt basilika. Säg den hönan som har en likvärdig meny….


– Hönorna; ja ni fick ju en liten inledning till deras äventyr och de lever och mår gott helt enkelt, även om jag svär över dem. Flocken har även utökas med en kyckling, vilken vi varje dag har följt med spänning. Det har varit ett riktigt äventyr för både stora och små att följa resan från ägg till kyckling, från kyckling till höna (tror vi att det är). Häftigt att se hur mamman har uppfostrat sin efterkomma, häftigt att se kycklingen växa, häftigt att se dess framsteg varje dag. Helt klart en av sommarens bästa upplevelser!

– Kvigorna; Min bästa investering någonsin. Jag kan aldrig med ord beskriva allt som denna flock betyder för mig. Och i mitten av sommaren drog jag och min Millimetermann ut på ett riktigt äventyr när vi åkte 50 mil enkel resa för att hämta hem en tjur av de rätta måtten till dessa damer. Bara det bästa är gott nog till mina flickor, vilket gjort att jag varit lite kräsen i urvalet av manlig kavaljer. Detta medförde att vi hamnade på en liten trevlig avelsgård vid namn Lobacken, en bit utanför utanför Kramfors. Tjuren heter Higlight men går under namnet Tjuren eftersom barnen tyckte det andra var så krångligt att säga. Han är en mörk och stabil norrlänning med långa vackra ögonfransar. Nu går han ihop med kossorna och min förhoppning är att vi har en handfull friska kalvar till våren – det kommer bli ett äventyr om något! Kan tilläggas att damerna till en börjar var måttligt imponerade av att ha en kärlekskrank karlslok hängandes efter i sig, men nu har de ha accepterat honom och han har blivit en del av gruppen.


– Skrivandet; har begränsats till min anteckningsbok. Lösryckta texter och meningar som poppar upp i mitt huvud. Kravlösa men innehållsfulla. Jag har hela sommaren brottas med tankar om vad jag ska göra med mitt skrivande. Och nu, när hösten näst intill obemärkt smyger sig på, är det som att de kämpande solstrålarna tränger undan tankedimman och jag börjar kunna se klart. Kanske. Den kreativa processen är en gåva, men lika mycket ett plågosamt gift de gånger jag inte vet hur jag ska hantera den.

– Gården och byggandet; Jamen hallå – här går det ju framåt! Vi har nu frångått vårt hardcore compact living, och flyttat in i nedre delen av vår utbyggnad av huset. Vilket innebär att vi nu har tillgång till tvättstuga, groventré, sovrum, ett till badrum och en hall av större modell. Hallelejua!! Under vintern ska vi göra klart övervåningen, men nu under sommaren har vi ägnat oss åt uthusen på gården med ledorden; var sak har sin plats och det ska vara lätt att leva. Livsmåtton som vi verkligen inte levt efter sedan vi äntrade gården för 8 år sedan, då allt har varit i en enda stor röra av både tankar, processer, byggande och småbarn. All oreda har lett till mycket irritation, svordomar och motvillighet hos samtliga inblandade och äntligen så fann vi möjligheten att börja strukturera upp lite. Och det har gjort en väldig skillnad i den dagliga livsföringen. För jag hatar att leta efter grejer. Millimetermannen också. Och då är hatar ett väldigt starkt ord… vi är rörande överens om att vi inte vill ägna våra liv till att leta efter grejer som göms bland andra grejer, och därefter känna ett behov av att köpa fler grejer för att kunna strukturera upp de andra grejerna… Förvaringslösningar kallas det för, men den riktiga lösningen är att minska antalet grejer och skapa en funktionell yta som är väl anpassad till vad den är tänkt att användas till. Något som understödjer det liv du vill leva, och där de vardagliga måstena flyter smidigt utefter dina behov och önskningar. PUNKT. Detta kan jag skriva ett helt kapitel om, men det får bli en annan gång. Men det är i alla fall det som vi har jobbat mot den här sommaren, innan det är dags att hugga tag i huset igen.

Ja, där någonstans är vi nu. Och då har jag inte ens berättat om torkan eller svarat på sommarens mest återkommande frågor. Men nu förbereder vi oss för vintern, bunkrar mat åt både oss och djur, sammanfattar sommaren och pratar om vad vi kan göra bättre.  Jag hoppas du vill följa med oss framöver, jag har så mycket att berätta. Om torkan, om gräset, om maten vi äter. Om djuren, om skrivandet, om tankar och upplevelser. Häng med! (… och är det något speciellt som du vill läsa om, berätta det gärna för mig!)

Är vi självförsörjande?

Jag fick frågan om vi är självförsörjande. Som med så mycket annat så är svaret beroende av betraktaren. För vad är självförsörjning? Vart drar man gränsen för om en familj är självförsörjande eller inte – vid toalettpapperet? Vid köttbullarna? Vid tandkrämen? Vid virket? Vid verktygen vi använder?

Men jag kan konstatera att vi klarade oss nästan ett helt år på den potatisen jag odlade fram förra året.  Då all odling sker utan maskiner och  bara bygger på min muskelkraft och naturliga kretslopp, så gör det mig både stolt, nöjd och en aning förvånad. För vi äter en hel del potatis.  Och jag inser att jag har resurser för att håva in ännu större skörd, vilket jag försöker med i år.

Och förutom potatis så har vi haft diverse grönsaksblandningar att tillgå, samt pumpa och en del bönor. Ägg har vi också nu. Kött från både nöt, gris och vilt. Och det låter ju väldigt bra, vilket det är. Men det går inte att komma ifrån att alla i familjen äter inte allt. Och där har jag helt enkelt lagt ner stridsyxan med mottot att så länge alla är mätta och glada så finns åtminstone förutsättningarna för nyfikenhet på det nya. Vilket i praktiken innebär att köpta köttbullar och makaroner med alldeles för mycket ketchup, ger förutsättningarna för att provsmaka av bönblandningen som förhoppningsvis kan ge mersmak. Eller spagettipumpa eller vad det nu må vara. (Observera att jag här inte klargör för er om det handlar om barnen eller karl´n i hushållet, min erfarenhet är att skillnaderna i dessa fall kan vara minimala.)

Men förutom  makaroner, köttbullar och falukorv, så är det mest mjölkprodukter som finns på handlingslistan. Det och mjöl. Och frukt. Steg för steg går vi mot att det är vi själva som producerat det vi äter. Nästa år kan jag förhoppningsvis även stryka mjölkprodukterna på handlingslistan.

Från jord till bord, från våra marker till vårt köksbord. Med oss själva som enda mellanhand. Det är en häftig känsla. En frihetskänsla. Som ger mersmak.

Det kan hända vad som helst i världen. Jag vilar i vetskapen om att jag kan förse min familj med rejäl näringsrik mat, vatten, värme och tak över huvudet. Jag har kunskapen, jag har resurserna. Och jag kan göra det på ett sätt som stärker den biologiska mångfalden, som ökar bördigheten, som inte utnyttjar någon annan människa i en svagare position, någon annanstans i världen.  Och det ger en ro i själen som är svår att beskriva.

Så är vi självförsörjande? Det ligger i betraktarens ögon. Men varje dag tar vi små steg mot ett leverne som ger mer än vad det tar. För både mig som person och för jorden i helhet.

 

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑