Kategori: Ord & Tankar (Sida 11 av 20)

Släpa ris och reda tankar.

20 april, 2016 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag tar steget ut i skogen. Eller snarare den mark som för en tid sen var skog, men som i väntan på att bli betesmark, är någonting helt annat. Något oklart, oidentifierbart. En mark under förändring. Precis som jag själv.

De forna granarnas stockar är bortforslade och sågade. Kvar ligger granris i ett stort hav av virrvarr. En tät matta av grenar. Obeskrivligt många grenar. Precis som tankarna i mitt huvud. Ett motstånd för allt det där som vill växa och gro. På marken under mina fötter. I huvudet och hjärtat mitt.

Jag andas in doften av gran. Tar på mig arbetshandskarna och hugger i. Drar. Gren för gren släpar jag fram över marken. Lägger i prydliga högar. Prydliga högar med kvistroten åt samma håll. Ibland är dem tunga. Stora, yviga, täta. Jag sliter för att få loss dem. För att reda ut dem mot de andra, för att få ordning i oredan.

Kavlar upp ärmarna i den värmande vårsolen. Fortsätter att släpa. Gren för gren. Stundom är det tungt. Ibland går det lätt. Granriset rasslar mjukt när jag blottar marken under. Ser ljusgrönt liv som kämpat för att nå vårsolens hoppfullhet. Känner mina andetag. Hjärtat som slår. Skogsfåglarna som sjunger. Torra grenar som knäcks ner i mossan under mina skor. Den kalla vätan som tränger in.

Jag borde äta, men har svårt att sluta. Det är befriande att få reda upp oredan. Befriande att få slita, kämpa, göra och direkt se resultat. Känna arbetet i kroppen, granbarrens stick mot mina nakna underarmar. Jag lever. Herregud vad jag lever.

Tillslut slutar jag. Sätter mig ner. Det finns fortfarande grenar kvar. Det finns fortfarande tankar kvar. Virrvarr som ska läggas i prydliga högar. Vårsolen värmer mitt svettiga ansikte. Och jag känner att nu, nu når den allt det där som vill växa och gro. Det där på marken. Och i huvudet och hjärtat mitt.

Skogen och tacksamhet.

30 mars, 2016 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Vi går över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Gräset är dött under våra fötter. Men bland allt det gula och frasiga, finns grönskande liv som vittnar om att varje dag är ett steg framåt. Om några veckor står vi här i livskraftig grönska. Igen. Ett år rikare. Ett år fattigare. Vare sig vi vill eller inte.

Vi går in i skogen. Känner hur luften blir en aning kyligare. Fuktigare. Drar in doften av skogsmark som tinar upp när våren nästan obemärkt smyger sig på. Axlarna åker ner. Sinnena öppnas. Det händer något med oss när vi går in bland granarnas skyddande grenar. Vi kliver i en annan värld. Kanske är det den riktiga världen. Långt ifrån klockor, pengar, byråkrati och annat mänskligt påhitt. Det är befriande. Det är som att komma hem. Vi blir lugna och harmoniska. Nyfikna.

Planlöst rör vi oss mellan träden. Fynden i skogen för oss framåt. Kottar och pinnar. Mossa och myrstackar. Hjortbajs och ekorrspår. Kroppen går dit den vill, gör det den vill. Hoppar, springer, sitter. Andas, känner. Tittar. Lyssnar.

Tillslut börjar det skymma. Magarna kurrar och musklerna är trötta.Vi går åter igen över åkern. Jag och mina två små barn som för varje dag inte längre är så små. Vi håller varandras händer. Pratar om jorden under våra fötter, om bajset vi hittade i skogen. Regndroppar som börjar falla mot våra kinder.

Med skogen i ryggen ser vi huset uppenbara sig.

– Där bor vi, mor.
– Ja, där bor vi.

Tacksamhet.

30 år och en önskelista

28 mars, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Snart, eller närmare bestämt inom några veckor, så fyller jag 30 år. Det känns ganska befriande på något sätt. Äntligen får jag bli den där tanten som jag alltid varit. Eller tja, får bli och får bli. Jag är ju som jag är. Och för att återuppväcka ett väl använt uttryck från den mest spirande ungdomstiden; ålder är bara en siffra.

Dock har jag fått in en allmän begäran om att upprätta en nätt liten önskelista, och det kan jag väl ställa upp på. De sakerna som jag önskar mig allra mest kanske är lite svåra att ordna, men desto mer credd, kärlek och beundran till den som fixar det.

– Ett bokkontrakt/skribentjobb
– Cykelbana ner till byn
– Elbil (helst en rosa, eftersom jag varje dag får höra från mina barn att vi måste köpa en rosa bil nästa gång. Oklart varför, men det hade onekligen varit snyggt.)

Men det är klart att det finns även andra saker jag önskar mig.

Gammalt hö/halm – Som täckmaterial till odlingarna och därmed är skicket på halmen/höet obetydligt. Med andra ord tar jag gärna emot sådant hö/halm som annars ska slängas.
Gamla dagstidningar – ska också vara till odlingarna. Kan ju vara nya också för den delen, men det känns onödigt att länsa affären på de få exemplar som finns, när gamla nyheter funkar lika bra.
Arbetshandskar i skinn, Ejendals, stlk 8 – världens bästa arbetshandskar, utan konkurrens. Mitt behov är oändligt.
Sättlök/sättpotatis/gurkplanta/frön eller något annat roligt som jag kan peta ner i jorden och bli exalterad över!
Skillnadens Trädgård – ja, inte trädgården alltså, utan boken. Så jag kan insupa kunskap och information om hur jag ska bygga min egna Slaktar Trädgård. Inte lika harmoniskt namn, jag vet, men ett gårdsnamn är ett gårdsnamn. Och vårt är Slaktarn´s.
Alla Fingrar Gröna – en till odla-bok.
Gjutjärnsgryta 5 liter
Danskväll
Kålnät
Hönshus – vilket världens bästa brossa ska fixa! Bara jag fixar en ritning….tips på bra?
En egen verktygslåda med lite smått och gott, men framför allt en hammare, en kofot och en fogsvans. Tydligt uppmärkta med mitt namn för att undvika alla möjliga och omöjliga missförstånd.

Ja, men det var väl typ det. Men man får gärna titta förbi utan presenter också, för egentligen bryr jag mig inte så mycket. Men jag blir väldigt glad över halm och tidningar, oavsett om jag fyller år eller inte.

Jaha du, komma här och önska sig massa saker. Men blir det någon fest då?
Om det blir. Men inte i år. Jag och Millimetermannen slår ihop våra hyllningar till jämna siffror, och planerar inför en fest nästa sommar. Den blir vårt utlopp för 8 års tillbakatryckt festkreativitet. Och vad det innebär, kan du gott och väl fundera på…

Vad ska du säga till dina barnbarn?

16 mars, 2016 / SlaktarStina / 1 kommentar

Jag önskar att alla människor, någon gång, får känna känslan av att ha hittat hem. Det har jag gjort, hittat hem. Här, bland de böljande bergen i skogens tystnad, finns allt som jag behöver för att överleva. Och för att leva.

Vattnet jag dricker, köttet jag äter, veden som värmer i spisen. Skogens lugnande mystik och tystnadens helande kraft. Livet självt som kräver mig den rörelse som min kropp behöver – bära sten, mocka, hugga ved, åka pulka, klättra i jordhögar, dra ris, plocka bär. De gnistrande vinterdagarna, skogens dofter när våren vaknar till liv. Bina som surrar på sommarängen och höstens färgglada ridå som slutligen faller. Och sen börjar allt om igen. Varje dag betraktar jag årstidernas skådespel från första parkett.

Sen sätter jag mig i min avgaskräkande bil och får klimatångest deluxe. Dessa självklara livsbetingelser som för kommande generationer inte längre är så självklara. Årstider, bin, vatten och näringsrika jordar. Hotade. Om man nu ska tro de så kallade experterna. Och det väljer jag att göra. Känns dumt att chansa liksom.

Vi måste jobba för klimatet. Vi måste ha en hållbar livsstil. Budskapet är tydligt. Om man valt att lyfta blicken från sitt livspussel med för många bitar. Gör man det så kommer frågorna omedelbart. Vad är hållbart? Och hur gör man? Impulsen kommer snabbt att sänka blicken igen. Slå dövörat till. Vad ska lilla jag göra åt allt det här? Det känns så jävla svårt. Instinktivt vill jag koncentrera mig på matplanering, dagistider och instagram istället. För att slippa se, slippa tänka. Slippa inse att jag är en del av allt det där som förstör den jord som ger mig liv. Mitt liv, ditt liv. Våra barns.

Men det är inte bara att konvertera till elbil och förändra hela livsstilen från en dag till en annan. Det är svårt. Riktigt svårt. Så jag har bestämt mig för att lite måste vara bättre än ingenting. En liten skillnad i mitt leverne, är ett steg på rätt väg. Och efter en liten förändring, så kanske jag kan se möjligheten till en annan liten förändring, och sen till en annan liten förändring, och sen en annan liten…..Ja, ni fattar. Och alla dessa små förändringar blir sen i slutändan till något stort. Som att ha räddat planeten.

Och det vill man ju gärna kunna säga till sina barnbarn, när vi plockar smultron i dikeskanten och förundras över binas idoga flitighet; att jag var med och räddade planeten till er. Och räcker inte förändringarna till, så kan jag med rent samvete säga att jag åtminstone försökte….

Om tio år

9 mars, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Om tio år är jag 39, med några veckor kvar till 40. Om jag fortfarande lever. Det vet man aldrig.

Men om jag lever om tio år, så hoppas jag att jag gett ut en bok. Eller åtminstone blivit publicerad i någon form. Det hade känts fint att se orden i någon mer form än den digitala. Utöver det vill jag leva tillsammans med min familj, här på gården, mitt i skogen, i den bortglömda delen av Dalarna. Som då, vilket jag hoppas och tror, inte är så bortglömd längre. För den här bygden, den här kommunen, har en potential som de själva ännu inte har insett. Och det är synd.

Hur som helst. Om tio år, på kvällarna, efter att vi tagit hand om djuren och avslutat dagens sysslor, ska vi sitta i varsin fåtölj uppe i takkupan. Jag och min Millimeterman. Mätta i magen av mat som aldrig passerat kommungränsen. Spana ut i hagen. Säga att; ja tänk, för tio år sen var här bara en tjock granskog! Tänk hur allting var då, när man trodde att kossorna var boven i klimatfrågan! Sen ska vi skratta åt mänsklighetens egen dumhet. Se tillbaka på föråldrade normer och förundras över beslut där problem löstes genom att skaffa sig två nya.

Barnen kommer skaka på huvudet åt oss, så där som barn gör när de själva börjar bli unga vuxna och deras föräldrar är nostalgiska.

När mörkret sänkt sig över skogen och betesmarkerna, ska jag lägga ifrån mig min virkning och skriva några rader i min dagbok. Jag ska skriva om vad vi gjort den dagen och jag ska läsa vad vi gjorde den dagen för flera år sedan. När jag bara var 29, barnen var små och vi var mitt uppe i husbygget. När jag längtade intensivt efter en hall, tvättstuga och groventré och precis hade sagt upp mig från jobbet. När framtiden var oklar och skrämmande, men ändå så självklar.

Sen ska jag tillåta mig att le, titta ut i mörkret och konstatera vilken skillnad små, små steg kan göra under 10 års tid.

Den förlamande informationen

19 februari, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Jag ska ju odla en del i år, har jag tänkt. Min kunskapsnivå ligger ungefär på nivån; stoppa ner ett frö i marken, vattna och hoppas på att det växer.

Och det är ju då det är så fantastiskt med den informationsålder vi lever i. Med några få knapptryck på min högst omoderna apparatur, möjligtvis ackopanjerat av en och annan svordom, så får jag tillgång till en outtömlig källa av information och inspiration från världen alla hörn. Internet, mina vänner, internet. Källorna är av mycket varierande kvalité och mer eller mindre trovärdiga, men de sinar aldrig. Aldrig.

Och det är här problemet kommer. För ju mer jag fördjupar mig inom ett område, om det så är odling eller dans, så inser jag hur lite jag kan. Eller snarare hur mycket mer som finns att lära. Så jag läser lite till. Och lite till. Och lite till. I hopp om att nå den punkten där jag känner att nu, nu vet jag hur jag ska göra! Men ju mer jag läser så kommer jag längre och längre från att stoppa ner det där fröet i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Både kunskapsmässigt men även rent praktiskt. För helt plötsligt har det blivit viktigt med jordtyper, tunnelväxthus, solläge, radavstånd, sådjup, kväve, näring, växtföljd, kompost, bevattning, förkultivering, ympning, grävteknik och internet vet allt. Tillslut blir allting så stort och min egna upplevda kunskap så liten, så att det känns lättast att låta bli. Glädjen försvinner. Informationen förlamar mig.

Så jag har slutat letat information. Min kunskapsnivå får tillsvidare kvarstå, likaså glädjen och enkelheten. Stoppa ner frön i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Göra på känsla. Göra för att det känns bra. Erövra kunskap the old way; genom misstagen och i samtal med andra. Lösa problemen när de kommer. Tro på egna idéer och våga testa dem.

Och jag tror, på högst ovetenskapliga grunder, att detta med all vår lättillgängliga information är en liten förlamande injektion för mänskligheten.Vi vill gärna veta allt, så innerligt, att tillslut så vet vi nästan allt, men vi har inte gjort någonting.

Skrivandet och min älskade landsbygd

3 februari, 2016 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Ja, Knas-Katten har ju redan rapporterat om läget här på gården, ser jag. Att vi numera har bytt influensa mot magsjuka samt att jag har en uppskrapad rygg och blåmärke i ändan. Så då kan vi ju hoppa över den biten.

Men hur går det med skrivandet då?
Tja, vad säger man. De senaste tiden har jag mest agerat sjuksyster här hemma, så det har inte blivit mycket av den varan. Och i ärlighetens namn har jag även skrivit på något annat. Något annat som fortfarande är skrivande, men som egentligen inte har med skrivandet att göra. Eller så är det precis vad det har.

Jag kan i dagsläget beskriva det som en vision. En vision som innefattar en hållbar och levande landsbygd, med möjlighet till bra och närproducerad mat för dem som bor där. Hållbart och givande för både människa, djur och natur. Och i samband med det här har jag under kort tid sprungit på så många intressanta kunskaper och människor. Kunskaper och människor som återigen har bekräftat min redan tunga övertygelse: Landsbygden är inte bara framtiden, den är förutsättningen för en framtid.

Och när man har den ofantliga turen att få nosa på den här typen av sammanhang, känna den starka kraften av människor som vill göra en skillnad, som alltid ser en möjlighet och som alla har samma kärlek till landsbygden – ja, då är det svårt att stänga dörren, sticka näsan i skärmen och säga:
”Nej, tyvärr, jag ska skriva. På en bok.” Så det har jag inte gjort. Och jag känner, i varenda cell i kroppen, att det kommer bli något riktigt bra utav det här.

Så det har blivit mindre tid än vad som varit tänkt åt skrivandet. Men det gör ingenting, för skrivandet finns alltid med mig, det kommer aldrig försvinna. Och med den knappa tid som finns så fokuserar jagjust nu på ett projekt som går under namnet ”Linnéa och Silverkatten”, som jag har tillsammans med en tjej som illustrerar. Mycket givande att göra något tillsammans! Det börjar arta sig till något riktigt bra, även om vi inte är i hamn ännu. Men snart kommer vi behöva testläsare – är det du, kanske?

Jag är en sirapsvante.

20 januari, 2016 / SlaktarStina / 11 kommentarer

Idag är en sådan där dag, då hjärnan är som kall sirap, gömd i en burk med alldeles för litet hål. Det spelar liksom ingen roll hur jag vänder och vrider, klämmer och trycker – det händer ingenting. Som att det inte finns någonting att berätta. Som att det inte finns någonting som någon vill läsa. Som om det inte finns en enda vettig tanke som är värd att nerteckna. När det egentligen borde, och kanske till och med är, helt tvärt om.

Men ibland står man där, och känner att hela huvudet är som kall sirap. Att kroppen är som en urvriden ullvante och att allt man behöver just nu är att slippa tänka. Slippa tänkta, slippa agera, slippa göra någonting över huvud taget. Man kan analysera i all oändlighet varför det ibland blir så. Eller så kan man låta bli och bara låta det få vara så för en stund. Släppa allt som går och låta sig själv bli en urvriden ullvante full med segflytande sirap. Sen, när man tycker det börjar bli lite väl kladdigt och opraktiskt att vara en ullvante full med sirap, så har det oftast löst sig själv.

Så. Nu ska den här sirapsvanten gå och läsa en bok. Eller lyssna på musik. Eller helt enkelt gå och lägga sig. Imorgon ska jag vakna som ett fyrverkeri av goda idéer och välarbetade texter. Men idag är jag bara en burk med sirap. Vad är du?

Småbarn, januari och vardag.

17 januari, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jamen så kom då vardagen, som jag så innerligt gärna tjatar om. Den kom i sin mest verkliga och sanningsenliga skrud och slog oss som en slägga i huvudet. Jag borde ha förstått bättre.

Småbarn, januari och vardag – det är inte samma sak som rutiner, skrivande och rädda planeten. Nej, Småbarn, januari och vardag handlar mer om febertermometer, snorpapper och febernedsättande. Som vi egentligen alla vet, men som vi alla mer än gärna förtränger och förnekar in i det yttersta. Kaaaanske klarar vi oss i år. Kanske. Men kanske är ungefär som att vinna jackpot på triss – de flesta småbarnsrelaterade människor drar en nit.

Så vi har legat utslagna i ungefär en vecka med skyhög feber. När man är så där febersjuk så man börjar se rosa elefanter bland de gröna molnen, då är det inte svårt att känna innerligt tacksamhet. Jag har främst varit tacksam över de fina människorna omkring som hjälp till. Svärfar som tagit hand om djuren, min mor som tagit hand om oss. Men också tacksamheten över att veta – en dag kommer jag vakna och vi alla mår bättre igen. En dag har kroppen vunnit det här viruskriget och jag kommer känna lust att äta, lust att prata, lust att skotta snö och lust att börja med alldeles för många saker samtidigt igen. En dag kommer jag vakna som den vanliga Kristina.

Och barnen kommer vakna upp som de vanliga rödkindade energiknippena och sno soppsleven eftersom den behövs som kofot för att soffan ska förvandlas till en koja. Och sen försvinner alla kastrullock, eftersom de är tegelpannor. Och helt plötsligt står jag själv gnäggande på knä mitt i alltihop eftersom jag är en häst som jagas av en björn, och så börjar det regna och då var det ju en väldans tur att det fanns kastrullock på kojan för annars hade det ju regnat in och då hade hästen blivit blöt och ledsen. Och…….ja, ni förstår.

Så det är verkligen något att känna tacksamhet för – en dag blir vi friska. Och då ska jag, åtminstone för en liten stund, känna glädje över alla kastrullock försvinner.

Sammanfattning 2015

29 december, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Varje år gör jag en sammanfattning av året som har gått – något jag starkt kan rekommendera alla att göra. Det är något lugnande och helande över att stanna upp en stund och tänka tillbaka på den tid som varit.

Vad minns du mest från 2015?
Arbetsivern, arbetsglädjen och teamkänslan när utbyggnaden har tagit form. Jag minns sena kvällar på taket och familjeutflykter till bygghandeln. Doften av kokkaffe vid förmiddagsfikat och spåren av smörkladdiga barnfingrar. Jag minns vårdagar i hagen och känslan när getterna äntligen kom till gården. Jag minns den djupgående tacksamheten över en god vän och en kopp kaffe. Och den kittlande känslan i kroppen när nya idéer och planer tar form. Och den otroliga frihetskänslan när jag sa upp mig.

Finns det något som du önskar att du gjort annorlunda?
En fotografering av ett dop. Grubblat mindre.

Vad gjorde du som du är stolt över?
Utbyggnaden. Samt att jag analyserat, reflekterat och agerat. Med mycket stöd av de närmaste omkring mig. Tack.

Reste du någonstans?
Ja, kors i taket! Jag var till Ljublijana i Slovenien och var både social och kulturell. Läste böcker på en parkbänk i solen, såg dansande män i kroppsstrumpa och pratade tills stämbanden svullnade.

Vad tittade du på?
Serien Bron.
Intressanta YouTube-klipp om maskar och microorganismer – jag blir alldeles exalterad! På riktigt alltså.

Vad lyssnade du på?
Radio – P1 och P4. Olika tolkningar av Dan Anderssons alster och andra svenska visor. Jag är oerhört svag för välformulerade svenska texter i musikform och tar gärna emot tips på nya upptäckter, oberoende av om de är från våra tidevarv eller för 70 år sedan.

Vad läste du?
En man som heter Ove av Fredrik Backman.
Att hitta glädje i skrivandet av Kim M Kimselius
Glashjärtat och Resan till sommaren av Anna Helgesson
Det enda vi har är våra kroppar av Bob Hansson
Livet efter dig av Jojoj Moyes
Diverse böcker om odling och kompostering.

Mest otippat i år?
Mitt plötsliga intresse för odling som liksom exploderade i samma stund som jag skördade en handfull potatisar. I min ungdom lovade jag mig själv att aldrig, aldrig någonsin odla. Och speciellt inte potatis. Men här står jag nu, med ett förberett potatisland, några odlingsbäddar och väntar på att våren ska komma.

Hur gick det med målen för 2015?
Jo då. Stommen och taket är som planerat på plats, och även allt annat exteriört på utbyggnaden. Jag har cyklat med barnen, men vi har ännu inte rivit det storhuset. Jag har heller inte lärt mig hantera varken kameran eller stå på händer. Men känner mig ändå rätt nöjd med året som har gått.

Några mål för 2016?
Att inte ha några mål. Det här året ska livet liksom få leva sig själv lite, och känslan i magen ska få bestämma vägen.

Vad vill du förändra inför 2016?
Grunden till alla förändringar är redan lagda och jag vet inte alls vart det kommer att landa. Men om jag ska försöka hitta något konkret, så ska jag använda tygkassar istället för plastkassar när jag handlar. Det kan låta simpelt, men är ungefär som att få en minigris att dansa cancan – dvs teoretiskt inte omöjligt, men hur gör man? Hur gör man för att komma ihåg de där tygkassarna INNAN man är framme vid kassan? Jag har ännu inte listat ut det. Men 2016 ska bli året då jag lär en minigris att dansa cancan – eller ja, lär mig använda tygkassar när jag handlar.