Kategori: Ord & Tankar (Sida 10 av 20)

Den där helgen – Skrivspa

12 oktober, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Det hände något den där helgen. Den där helgen i slutet augusti, när hösten gjorde sin entré trots att sommaren försökte stå kvar i rampljuset. Det hände någonting bra. Mycket bra.

I sällskap med ett gäng andra skrivande själar, så hade jag vigt min helg åt ordens magiska kraft. Helpension och tid för att skriva. Erfarenhetsutbyte och mänskligt samspel. Egentid och inspirationskällor. En perfekt 30årspresent till en småbarnsmamma med författardrömmar. Om jag nu fortfarande är en sådan. Småbarnsmamma alltså, för barnen växer. Men författardrömmarna kommer aldrig att försvinna.

Hur som helst så behövde jag byta miljö. Byta tankar. Och jag behövde tiden. Med mig själv och med de andra. De där andra som förstår vad skrivandet betyder. Jag körde iväg i en barntom bil med musiken poppande ur högtalarna. Nästan stressad. Som om jag glömt något. Och mest av allt längtade jag efter serverad mat och sovmorgon.

Jag vaknade halv sex. Varje morgon. Klarvaken. Den gamla herrgården stod tyst i morgonens dimma när jag smög mig ut med stövlarna i hand. Det gamla bruksamhället låg sovande i skogens famn när min ben bar mig dit kroppen ville. Bort från hus och grusvägar. Till en mossbeklädd sten under trädens kronor, alldeles ovanför ett bäverbo. Där satte jag mig. Och sen satt jag där. Bara satt. Minuter blev till timmar när jag såg hur solstrålarna jagade undan morgondimmarn. Hörde barren som föll mot marken av vinden som tog fart, kände mossans väta som långsamt trängde sig inpå. Och det var då alla bitarna föll på plats. Som ett spretigt paraply som fälls ihop, som ett uppspänt trikåtyg som slutligen viks ihop. Som en förvirrande dimma som lättar.

När magen skrek efter något mer än morgonkalla blåbär gick jag tillbaka. Huset hade vaknat till liv och dagen kickades igång tillsammans med de andra skrivsugna deltagarna. Sen skrev jag. Herrejävlar vad jag skrev. Som om inget annat runt omkring existerade.

Till kvällen samlades vi alla runt det stora bordet. Matens dofter, mörkret utanför. Ansikten som lystes upp av de fladdade lågornas sken. Erfarenheter utbyttes, livshistorier och skratt. Och en och annan tår. Så många fina människor som gav mig så mycket.

Trots det så längtade jag hem på söndag eftermiddag. Hem till min skog och stigarna som känner mina fötter. Hem till små armar runt min hals och snoriga näsor som borras in i nackroten. Hem.
Jag åkte lugnt. Samlad. Hel. Rikare. Datorn berikad med texter, hjärtat av bekantskaper, hjärnan med intryck. Och väskan med en klänning. Som på något sätt, betyder mer, än en klänning.

Och om du nu är en skrivande själ, så tycker jag du ska hålla koll på www.annahellqvist.com
Så kanske vi möts någon gång, på ett sådant där skrivspa, där du får tid för ditt eget skrivande. Och får möta andra skrivande människor. Och lagad mat. Lyx. Skrivlyx, helt enkelt.

Det som hände.

27 september, 2016 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Så satt hon där. Med pennan i hand och det blanka papperet framför sig. Precis som hon drömt om. Uppsagd från jobbet, barnen på förskola. Inga plikter, inga måsten, bara en brinnande vilja att skriva. En fantastisk möjlighet. Och för första gången på mycket, mycket länge var det bara hon och tankarna.

Då. Det var då det hände. Hon kände igen de tunga händerna som strävade efter hennes hals. Andetagen som inte gav något syre. Kände igen den strålande smärtan i bröstet när den bet sig fast i hennes hud och försökte tränga in i varje cell av hennes kropp. Paniken. Stressen. Höstsolen glödde bland de falnande löven, men hon såg den inte. Allt skymdes av ett välbekant mörker som hon så länge flytt ifrån. Sorg.

Högst opassande och olämpligt. Sådär som livets garanterade överraskningar alltid är. Så hon gjorde som hon alltid gjort – hon började springa. Fly. I ett chanslöst försök att undkomma de tusen betongtårar som kopplat sitt grepp om hennes akilleshäl, så började hon återigen att springa. Mer själsligt än fysiskt. Snabbaresnabbaresnabbare. Blicken framåt, tankarna framåt. Superfart. Superfokus. Supereffektivt. Superdumt.

Mer idéer, mer engagemang, mer av allt som inte gav en möjlighet till att känna. Inte gav möjlighet till att tänka. Inte gav möjlighet till att bara vara. Bara vara den där lilla lorten, som skälver av sorg, i saknad av sin far. Mer av allt som inte gav möjlighet till att bara vara, människa.

För sådana dumheter finns det inte tid till i en värld där allting ska förverkligas. Samtidigt. Där målbilderna ska vara tydliga och tanken positiv. Förverkligas. Som om hjärtat som slår, inte är verkligt nog.

Och den där boken hon skulle skriva, den där tillvaron av ordflöde och produktivitet – den jagade hon själv bort. Den försvann som en skygg liten skabbräv, skrämd av de mörka känslor som fyller tomrummet som uppstår när en älskad far dör. Känslor som hon inte vågat möta. Känslor som inte har någon rim och ranson. Känslor som inte låter sig hunsas av förnuft och acceptans. Känslor som bara är. Starka, omvälvande. Skrämmande. Och alltid, högst opassande.

Men sorg går aldrig att besegra. Sorg måste genomlidas.

Och åter igen glöder höstsolen bland falnande löv. Men den här gången ser hon den. Som en lovande gryning jagar den undan mörker och dimma. Klär världen i skimrande glöd. Hjärtat slår. Lugnt. Hon har slutat springa. Pennan ligger i hennes hand och papperet framför henne är allt annat än blankt.

Tankar.

6 september, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Ett-tu-tre så kastade jag mig in i arbetslivet igen. Jag kände att det var dags. Dags för kafferast och tider att passa. Dags för matdosor och arbetsbeskrivning. Dags för arbetskamrater och arbetsuppgifter, dags för någonting annat. Det är lite fult att känna så, när man har den förnämliga möjligheten att välja. Men jag kände så, ändå.

Och trots högskolepoäng och yrkeslegitimation ligger jag nu på knä och rensar ogräs. Klipper gräs och hackar grusgångar. Krattar och plockar. Och jag undrar varför jag inte arbetat med något liknande förut. Handen far fram över den mörka jorden, rycker undan några förvillade gräsrötter. Jag trivs bra.

Och det är så märkligt vart livet för en. Vart livet för mig. Värderingar som förändras, beslut som tas, tillfälligheter som ges. Och tas. Är det tillfälligheter? Ibland undrar jag. Jag fortsätter att kraffsa i jorden och tänker på min första dag. På morgondaggen som glittrade i det höga gräset, på kylan som jagades bort av den stigande solen. Och sen, det som hände. Synen. Känslan. Självklarheten. Tillfälligheter som har ett samband som inte kan förklaras. Jag måste ta reda på mer. Sen, sen ska ni få höra en historia som inte går att förklara.

Om några veckor är det slut på jobb, då finns det inte längre något ogräs att rensa. Gräsmattorna växer inte, alla löven har singlat klart, blommorna har vissnat. Kvar står bara nakna träd och en mark som väntar på sitt vita täcke. Om det nu kommer något täcke, det kan man aldrig veta. Och jag har ingen aning om vad jag gör då. Det vet inte du heller, egentligen. Aldrig vet vi vart livet för oss. Eller hur länge det varar.

Så lev väl. Känn efter. På riktigt. Dofterna och smakerna. Ljuden och rörelserna. Känslorna. Livet.

Jordgubbar, hallon och choklad.

28 juni, 2016 / SlaktarStina / 11 kommentarer

Midsommar betyder kalas. Den här gången 4-årskalas. Jag kan skriva spaltmeter om vad ett 4-årskalas innebär känslomässigt för en mamma. Om tiden som går så snabbt, liten som blir stor. Tiden som inte går att stanna och som aldrig kommer tillbaka. Men det får bli en annan gång.

Jag hade någon vecka tidigare fått mot ta en detaljerad tårtbeställning från den lilla jubilaren – jordgubbar, hallon och choklad. Den upprepades gång på gång. Jordgubbar, hallon och choklad. Tårta. Och ballonger. Och paket. Såklart.

Så jag fixade såklart det. Hade en tydlig bild i min vuxenbegränsade hjärna av den perfekta tårtan. Med jordgubbar, hallon och choklad. Skivade jordgubbar som täckte hela tårtan, inramade av stora mörkröda hallon och ovanpå det, riven choklad. Snyggt. Läckert. Gott.

Barnen lekte fokuserat ute och jag såg min chans att dekorera hela tårthärligheten precis enligt min mening. Men jag hann inte mer än att ta fram jordgubbar, hallon och choklad innan de kom inrusande. Vi vill, vi vill! Som blodhundar som fått upp ett spår. Stolar sköts obarmhärtigt fram till köksbänken och tusen små händer sträckte sig överallt. Vi vill, vi vill! Jag smakar den här!

Och jag kan inte låta mina, högst begränsade bilder av en snygg tårta, hindra deras iver och skaparlust. Deras vilja att vara med. Så bilden av mina skivade jordgubbar, kanske med en liten citronmelisskvist placerad ovanpå, bröts sönder när de röda bären bestämt tröcks ner i grädden. Jag bet mig i tungan och förklarade tålmodigt att man kan lägga dem lite försiktigt på.
Varpå 2-åringen krossade ett bär i nyporna för att sedan, mycket försiktigt, lägga det på tårtan.

Jag gjorde mitt bästa för att hålla tillbaka mitt begränsade vuxen-jag. Och lyckades faktiskt riktigt bra! Men när jubilaren själv gjorde ansatts till att sätta de ganska stora jordgubbarna på sidan av tårtan, kunde jag inte hålla mig längre.
– Det där går inte, de kommer att ramla av, sa jag så pedagogiskt jag just då kunde. Vilket egentligen var ganska opedagogiskt, men jag är trots allt bara människa.
– Det går visst, om man trycker fast dem hårt, svarade 4-åringen och visade, en aning mer pedagogiskt, genom att trycka in en hel jordgubbe långt in mellan tårtlagren.
– Men du måste vara stark Mor, som jag, tillade han och tryckte in nästa bär så att nästan hela handen försvann in bland sockerkakan.

Just då kom de efterlängtade gästerna och mina medhjälpare rusade ut i sann kalashysteri. Jag avslutade vad vi påbörjat, och fullföljde deras metod med att bara placera hela bär på tårtan. Det gick. Bären ramlade inte av. Kanske för att jag var precis så stark som man behövde vara.

Och tårtan blev faktiskt precis som vi båda hade hoppats. Jordgubbar, hallon och choklad. Snygg, läcker, god. Och med mycket mindre jobb än min ursprungliga plan. Det är så typiskt vuxna, att jämt krångla till allting.

Den första stenen, det första trädet.

16 juni, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Härom dagen, efter ett informativt möte mitt i en fångande vacker junikväll, så hamnade jag på ett berg. Ett högst anspråkslöst berg i all sin ensamhet, mest som en stor kulle täckt med granskog. Men tillsammans med alla de andra, lika anspråkslösa bergen runt omkring, så utgör den en del i ett böljande vackert skogslandskap. Ett skogslandskap där insjöarna göms av granarnas täta grenar och där skogsbilvägar är som ett nät över en bortglömd skatt. En bit av Dalarna som man mest åker igenom för att ta sig någon annanstans.

Jag vet inte riktigt varför jag hamnade på just det här berget, just den här kvällen. Det bara blev så. Jag satte mig i bilen efter mötet och rullade sakta iväg hemåt. Den starka kvällssolen förstärkte blomsterpraktens färg när jag for genom samhället, men bortom de böljande bergens linjer hotade mörka moln om en annan tid, en annan kraft. Bland bostadslängor och robotgräsklippare, blir en sådan syn mest till ett muttrande grannar emellan. Men uppe på ett berg, ensam och med sikten fri miltals runtomkring, blir det något helt annat.

Så jag hamnade på ett berg. Där satt jag en stund och betraktade vyerna. Molnen som sakta drog in över de böljande bergens linjer. Solstrålarna som skar genom molnens obarmhärtighet. Jag lyssnade till tystnaden och mina egna tankars sång. Sen åkte jag hem.

Ser du huset?

Och det är då, med hjulen knastrande mot gruset och tillsynes oändligt med granskog framför mig, som jag ser det. Det där lilla, lilla som bryter av mot granarnas spretiga toppar. Vårt hus. Tillsynes utkastat i vildmarkens stillhet. Jag stannar upp. Tittar. Tänker på han som fällde det första trädet, som bar den första stenen, som bröt den första biten mark – just där vårt hus idag ligger. Imponeras. Flera hundra år sedan, då redskap, naturen och muskelkraft var det enda som behövdes för skapa sig en boplats, ett liv. Idag behöver vi så mycket mer. Eller gör vi det?

Och jag tänker på all den svett som har runnit, blod och tårar, skratt och kärlek. Alla de liv som levat och dött, och drömmarna lika så. På de drömmar som dröms på gården idag. Men mest av allt tänker jag på han som bar den första stenen, fällde det första trädet. Lyssnade han till samma tysthet, såg han solen kämpa mot regnet, kände han samma doft av ljusa sommarkvällar? Det får jag aldrig reda på. Det enda jag vet är att han hade samma berg under under sina fötter. Och att han la grunden till det liv jag lever idag.

Till vänster i bild, lite till höger om grantoppen ser du en liten ljusare prick. Där bor jag. Där bor vi.

Till Mamma

29 maj, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Ibland blir jag så sur och tvär mot dig. Irriterad. För dina egenskaper som är du, som alltid kommer att vara du. Och då samtalar jag lite med mina syskon, de bästa gåvor du gett mig. Precis så där, som du gjorde med dina syskon, när ni samtalade om mormor och hennes små egenskaper. Precis så, som min barn, antagligen, en dag kommer att prata om mig. Så som vi generationer pratar om varandra. Irritation som bottnar i ett helt hav av ovillkorlig kärlek. Irritation som bygger på att vi bryr oss, kanske lite för mycket ibland.

Vi bär ett ok av tacksamhet. För allt som du gjort, för allt som du gör. För vi vet, att även om du lever i ytterligare 100 år, så kommer vi aldrig klara av att betala tillbaka. Betala tillbaka all den kärlek, tilltron, respekten och hängivenheten som du gett oss. Som du fortfarande ger oss. Men vi försöker, så gott vi kan. Och då kan jag bli så där sur och tvär mot dig. Irriterad. För att du ska envisas med att bara fortsätta ge och ge, istället för att ta emot.

Och ibland blir jag så sur och tvär mot dig. I ett dåligt försök att hålla något för mig själv. Mina tankar, känslor och drömmar. Det som tynger mig. Men du läser mig som en öppen bok, ser rakt in i mig. Med en blick så river du varenda mur jag försökt bygga upp. Du ser allt det där som jag inte säger. Och det gör mig så sur. Och jag kan bli tvär. Förlåt. För jag vet att det alltid slutar med oändlig tacksamhet över att du finns vid min sida.

Och ibland blir jag sur och tvär mot dig. För att det är så svårt att sätta ord på all den kärlek, all den tacksamhet som jag känner. För den mor som du är till mig. För den mormor du är till mina barn. Och då är det lättare, att vara lite sur och irriterad, på de egenskaper som är du och som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan.

Allt vi måste

25 maj, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vi människor har en tendens att krångla till saker. Vi hittar på massa måsten och staplar dem på hög. Att vi måste byta till julgardiner och åka på semester. Att handdukarna måste matcha varandra och vi måste planera barnkalas. Och ju mer vi får tillgång till världen och alla olika liv som går att leva i den här världen, alla möjligheter, allt som går att se – så hittar vi på ännu flera måsten. Måsten som vi måste göra innan vi dör, för annars… ja, vadå annars?

Dö kommer vi alla göra förr eller senare. Eller tidigare, det är ju det där man inte vet. Men att vi kommer dö, det vet vi. Så därför skyndar vi oss allt vad vi kan, att klämma in så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. För att försäkra oss om, att när vi väl dör, så har vi gjort allt det där som vi vill göra. Så kanske, förhoppningsvis, dör vi lyckliga. När väl den dagen kommer.

Så vi kämpar på med att göra allt det där, att hela tiden ta oss framåt. Bli lite bättre, göra lite bättre, vara lite bättre. Gör hemmet vackrare, semestrarna mer spännande, lönen lite högre. Fler vänner, mer kontakter, högre yrkeskompetens. Som om ingenting vore gott nog. Tillslut sitter vi där, med våra 24 timmar per dygn som inte räcker till.

Så vi fuskar med sömnen. Kastar i oss maten samtidigt som vi gör något annat. Kollar instagram när vi bajsar och kallar det för egentid. Och vi tränar så snabbt och effektivt som möjligt. Så vi ska hinna med något mer. Alltid så vi ska hinna med något mer. Effektivitet till vår minsta beståndsdel.
Och tillslut så kan vi räkna upp tusentals saker som vi gjort och minst lika många som vi strävar efter att göra, men vi minns ingenting. Minns inte glädjen över att nå det där målet, minns inte smaken av semestern jordgubbar. Minns inte varför vi gjorde allt det där, som vi så gärna ville göra.

Och en dag så kommer den. Den obotliga tröttheten. Smärtan i kroppen, magen som krånglar, yrseln. Obegripliga kroppsliga symptom som förstör för allt det där som vi måste göra, allt det där som vi tror att vi måste hinna med. Förbannar våran kropp som bara ska krångla, just precis nu, när du har så mycket att göra.

Men det enda kroppen försöker säga dig är; jag vill inte dö lycklig, jag vill leva!

Och för att leva måste du sova ungefär 8 timmar per dygn. Du måste äta det som din kropp behöver. Du måste andas. Du måste kissa och bajsa. Du måste röra dig. Det är det enda du måste. Resten är den egna verkligheten som vi själv skapar. Men varför? Och för vem?

Barnet, sagan och enkelheten.

18 maj, 2016 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Vi smyger in i sovrummet, jag och 4-åringen. Försiktiga steg för att inte väcka lillasyster som redan snusar i sängen. Det knarrar lite i golvet. Vi kryper ner under täcket, lägger huvudet på den svala kudden. Viskande pratar vi om dagens äventyr. Så där ivrigt, detaljrikt och upprepande som bara någon som inte vill somna kan göra. Tillslut säger vi godnatt och jag ligger kvar bredvid så som jag alltid gör. Tystnaden vaggas i ljudet av våra andetag. Och det är då det händer. Det är då det händer.

– Mor… säger han med en betoning som ger tyngd åt det som skall komma efter. Jag öppnar mina ögon och möts av de där stora, chokladbruna, runda som tittar rakt i mina. Huvudet på kudden, någon decimeter ifrån.
– Mor, kan du berätta en saga? säger han prövande.

Jag förblir tyst. Mina ögon fortfarande mot hans. Instinktivt vill jag säga nej. Nej på det där föräldrakorrekta sättet som inte alltid är så väl motiverat. Men jag sansar mig. Unnar mig själv några sekunders betänketid innan jag svarar. Innan jag tar ett andetag och börjar berätta. Jag berättar en av alla dem där sagorna som finns inom mig, men som jag har så svårt för att släppa ut.

I samma stund som orden med viss eftertänksamhet flödar ut från mig, så är han fast. Jag är fast.
Våra blickar kedjar sig fast i varandra när jag låter orden från min fantasi flöda in i hans. Jag kan se hur han tar emot dem. Hans ögon vidgas och ansiktsmusklerna ger en förnimmelse om det som utspelar sig i hans huvud. Lyssnar intensivt.

Och alla de där spärrarna som jag själv skapar försvinner inför hans icke-dömande öron. Sagan flödar ut, precis som den ska vara. Utan pedagogiska eftertänksamheter, utan kravspecifika mallar, utan målgruppsorienterat språk. Den bara blir till. Precis så som den ska vara, sprungen ur fantasin.

Sagan tar slut. Jag ser hur han rycks tillbaka till verkligheten. Hur ögonen får en annan intensitet och uttrycket i ansiktet förändras. Han frågar prövande;
– Igen….?
– Okej, en gång till, men sen är det dags att sova, svarar jag i egenskap av tråkig förälder som för sin egen skulle vill att morgondagen ska erbjuda utvilade barn.
– Ja, sen ska vi sova, instämmer han förnuftigt. Men den här gången tycker jag att barnet ska fråga mamman om hjälp. Han drar täcket högre upp mot hakan och låser fast mig med den där blicken full av förväntan.

Och jag berättar sagan igen. Ändrar bara det där han ville att jag skulle ändra. Sen vänder han på sig och somnar. Jag ligger kvar och lyssnar till andetagen. Tacksam över de där självklara enkelheterna som bara ett barn kan frambringa. Sen går jag ner och skriver.

Lortgrisar.

6 maj, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Dessa dagar är inte svåra att fylla med aktiviteter. Vi gräver i allt som går att grävas i, snickrar och sågar, klättrar och ålar, upptäcker och konstaterar. Fartfyllda dagar, givande dagar, roliga dagar. Lortiga dagar.

Tillslut kan man finna spår av våra äventyr på hela kroppen. Intorkat snor, ketchup i håret, svarta fötter, jordiga fingrar, barr under hakan, sågspån i örat, sand i hårbotten, lera på kinden. Tillslut når vi en gräns då den enda aktiviteten som känns socialt försvarbar är tvagning.

Den gränsen nådde vi igår. Under vilda protester och med trötthetens tårar rinnande ner för deras kinder, skrubbade jag bort alla kroppsliga spår efter våra äventyr. Av mina två små lortgrisar återstod bara en badbalja fylld med solkigt vatten och i soffan satt två rena barn av sällan skådat slag. Solens strålar silades igenom deras ostyriga hår, och om jag inte vetat bättre så skulle jag kunnat likna det med en gloria.

Jag log mot dem och kände den där plötsliga kärleksvågen välla över mitt hjärta. Insåg att ibland inser man inte hur smutsigt saker och ting är, förrän efteråt, när det blivit rent. Lovade mig själv att bli en bättre förälder, så där som man alltid gör. Och jag frågade dem;

”Vart tog mina två lortgrisar vägen? Det är knappt så jag känner igen er!”

Den lilla killen med de stora tankarna tvekar inte en sekund. Han knäpper sina händer bakom huvudet och lutar sig bakåt, på det där självklara sättet som bara en fyraåring kan luta sig bakåt, Och drar en lång suck. Sen säger han med myndig stämma;

”Mor. Vi är snart lortiga igen. Då känner du nog igen oss.”

Konsten att glo.

4 maj, 2016 / SlaktarStina / 1 kommentar

Om kvällarna går jag ut. När barnen somnat och tystnaden lagt sig i huset, så smyger jag ut genom den tunga trädörren. Ett lugn sveper emot mig i samma stund som den vårkalla luften får mig att huttra till. Fåglarna sjunger intensivt under kvällssolens sista strålar. Det är ett fantastiskt ljud.

Jag smyger ut till min lilla vrå, där jag har mina andra skötebarn. Knubbiga potatisar i små jordbäddar, frön, jord, sticklingar och plantor som jag för längesedan glömt vad det är för något. Allt i en salig röra. Men det gör inte så mycket. Detta är min fristad, mitt territorium och här är det bara jag och Moder Natur som sätter reglerna.

Ibland vattnar jag lite. Petar lite i jorden. Mest för att jag bara vill göra något utan att behöva göra något. Ibland sår jag. Eller omskolar. Ibland står jag bara och glor. Det är nog faktiskt det jag gör mest. En alldeles för underskattad aktivitet som är oerhört sällsynt i dessa dagar. Men jag tror att vi behöver det. Jag vet att jag behöver det.

Till en början kan det vara svårt att bara stå och glo. Och det är då man behöver det som allra mest. En rastlöshet kryper i kroppen, hjärnan sonderar terrängen; vad kan jag göra så att någonting blir gjort? Tanken kan tyckas målmedveten, effektiv och högst funktionell, men är i längden livsfarlig.

Men att stå och glo, det är sällan livsfarligt. Snarare livsbejakande. Att lyssna till ljuden omkring, se mörkret som sakta lägger sig över skogen, känna nattens kyla som kryper tätt intill. Prova.