Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Det som hände.


Så satt hon där. Med pennan i hand och det blanka papperet framför sig. Precis som hon drömt om. Uppsagd från jobbet, barnen på förskola. Inga plikter, inga måsten, bara en brinnande vilja att skriva. En fantastisk möjlighet. Och för första gången på mycket, mycket länge var det bara hon och tankarna. 
Då. Det var då det hände. Hon kände igen de tunga händerna som strävade efter hennes hals. Andetagen som inte gav något syre. Kände igen den strålande smärtan i bröstet när den bet sig fast i hennes hud och försökte tränga in i varje cell av hennes kropp. Paniken. Stressen. Höstsolen glödde bland de falnande löven, men hon såg den inte. Allt skymdes av ett välbekant mörker som hon så länge flytt ifrån. Sorg.  
Högst opassande och olämpligt. Sådär som livets garanterade överraskningar alltid är. Så hon gjorde som hon alltid gjort – hon började springa. Fly. I ett chanslöst försök att undkomma de tusen betongtårar som kopplat sitt grepp om hennes akilleshäl, så började hon återigen att springa. Mer själsligt än fysiskt. Snabbaresnabbaresnabbare. Blicken framåt, tankarna framåt. Superfart. Superfokus. Supereffektivt. Superdumt. 
Mer idéer, mer engagemang, mer av allt som inte gav en möjlighet till att känna. Inte gav möjlighet till att tänka. Inte gav möjlighet till att bara vara. Bara vara den där lilla lorten, som skälver av sorg, i saknad av sin far. Mer av allt som inte gav möjlighet till att bara vara, människa. 
För sådana dumheter finns det inte tid till i en värld där allting ska förverkligas. Samtidigt. Där målbilderna ska vara tydliga och tanken positiv. Förverkligas. Som om hjärtat som slår, inte är verkligt nog. 
Och den där boken hon skulle skriva, den där tillvaron av ordflöde och produktivitet – den jagade hon själv bort. Den försvann som en skygg liten skabbräv, skrämd av de mörka känslor som fyller tomrummet som uppstår när en älskad far dör. Känslor som hon inte vågat möta. Känslor som inte har någon rim och ranson. Känslor som inte låter sig hunsas av förnuft och acceptans. Känslor som bara är. Starka, omvälvande. Skrämmande. Och alltid, högst opassande. 
Men sorg går aldrig att besegra. Sorg måste genomlidas. 
Och åter igen glöder höstsolen bland falnande löv. Men den här gången ser hon den. Som en lovande gryning jagar den undan mörker och dimma. Klär världen i skimrande glöd. Hjärtat slår. Lugnt. Hon har slutat springa. Pennan ligger i hennes hand och papperet framför henne är allt annat än blankt.

6 kommentarer

  1. Så hjärtskärande fint beskrivet. Och jag är så glad. Glad över att du skriver. Heja Kristina! ❤

  2. Du har gjort det igen…
    Berört mig med dina ord.
    Underbart ❤

  3. Men vad du berör,så himla bra!!
    Fortsätt med ditt skrivande!!

  4. Men vad du berör,så himla bra!!
    Fortsätt med ditt skrivande!!

  5. Du skriver så fint! Jag hoppas att få läsa mer av dig!

  6. Fantastiskt fint skrivet Kristina! Du fick mitt hjärta att slå I takt med orden.<3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑