Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Den första stenen, det första trädet.

Härom dagen, efter ett informativt möte mitt i en fångande vacker junikväll, så hamnade jag på ett berg. Ett högst anspråkslöst berg i all sin ensamhet, mest som en stor kulle täckt med granskog. Men tillsammans med alla de andra, lika anspråkslösa bergen runt omkring, så utgör den en del i ett böljande vackert skogslandskap. Ett skogslandskap där insjöarna göms av granarnas täta grenar och där skogsbilvägar är som ett nät över en bortglömd skatt. En bit av Dalarna som man mest åker igenom för att ta sig någon annanstans.

Jag vet inte riktigt varför jag hamnade på just det här berget, just den här kvällen. Det bara blev så. Jag satte mig i bilen efter mötet och rullade sakta iväg hemåt. Den starka kvällssolen förstärkte blomsterpraktens färg när jag for genom samhället, men bortom de böljande bergens linjer hotade mörka moln om en annan tid, en annan kraft. Bland bostadslängor och robotgräsklippare, blir en sådan syn mest till ett muttrande grannar emellan. Men uppe på ett berg, ensam och med sikten fri miltals runtomkring, blir det något helt annat.

Så jag hamnade på ett berg. Där satt jag en stund och betraktade vyerna. Molnen som sakta drog in över de böljande bergens linjer. Solstrålarna som skar genom molnens obarmhärtighet. Jag lyssnade till tystnaden och mina egna tankars sång. Sen åkte jag hem.

Ser du huset?

Och det är då, med hjulen knastrande mot gruset och tillsynes oändligt med granskog framför mig, som jag ser det. Det där lilla, lilla som bryter av mot granarnas spretiga toppar. Vårt hus. Tillsynes utkastat i vildmarkens stillhet. Jag stannar upp. Tittar. Tänker på han som fällde det första trädet, som bar den första stenen, som bröt den första biten mark – just där vårt hus idag ligger. Imponeras. Flera hundra år sedan, då redskap, naturen och muskelkraft var det enda som behövdes för skapa sig en boplats, ett liv. Idag behöver vi så mycket mer. Eller gör vi det?

Och jag tänker på all den svett som har runnit, blod och tårar, skratt och kärlek. Alla de liv som levat och dött, och drömmarna lika så. På de drömmar som dröms på gården idag. Men mest av allt tänker jag på han som bar den första stenen, fällde det första trädet. Lyssnade han till samma tysthet, såg han solen kämpa mot regnet, kände han samma doft av ljusa sommarkvällar? Det får jag aldrig reda på. Det enda jag vet är att han hade samma berg under under sina fötter. Och att han la grunden till det liv jag lever idag.

Till vänster i bild, lite till höger om grantoppen ser du en liten ljusare prick. Där bor jag. Där bor vi.

2 kommentarer

  1. Jag ser huset! 😊
    Det är imponerande att tänka på vad människorna slet förr. Vad hade de för drömmar? Ett varmt hus som kunde skydda mot kyla och oknytt. Mat som skulle räcka till folk och få. Slippa döden i förtid, sjukdomarna och olyckorna. Ett hårt liv vi gärna romantiserar. Men faktum kvarstår – de var människor som du och jag med en längtan efter glädje, kärlek och mening med vårt korta liv. Tänk om väggarna och berget kunde tala!

  2. Så fint tänkt och så fint skrivet!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑