Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Konsten att glo.

Om kvällarna går jag ut. När barnen somnat och tystnaden lagt sig i huset, så smyger jag ut genom den tunga trädörren. Ett lugn sveper emot mig i samma stund som den vårkalla luften får mig att huttra till. Fåglarna sjunger intensivt under kvällssolens sista strålar. Det är ett fantastiskt ljud.

Jag smyger ut till min lilla vrå, där jag har mina andra skötebarn. Knubbiga potatisar i små jordbäddar, frön, jord, sticklingar och plantor som jag för längesedan glömt vad det är för något. Allt i en salig röra. Men det gör inte så mycket. Detta är min fristad, mitt territorium och här är det bara jag och Moder Natur som sätter reglerna.

Ibland vattnar jag lite. Petar lite i jorden. Mest för att jag bara vill göra något utan att behöva göra något. Ibland sår jag. Eller omskolar. Ibland står jag bara och glor. Det är nog faktiskt det jag gör mest. En alldeles för underskattad aktivitet som är oerhört sällsynt i dessa dagar. Men jag tror att vi behöver det. Jag vet att jag behöver det.

 Till en början kan det vara svårt att bara stå och glo. Och det är då man behöver det som allra mest. En rastlöshet kryper i kroppen, hjärnan sonderar terrängen; vad kan jag göra så att någonting blir gjort? Tanken kan tyckas målmedveten, effektiv och högst funktionell, men är i längden livsfarlig.

Men att stå och glo, det är sällan livsfarligt. Snarare livsbejakande. Att lyssna till ljuden omkring, se mörkret som sakta lägger sig över skogen, känna nattens kyla som kryper tätt intill. Prova.

1 kommentar

  1. Det är då svårt att göra ingenting. Svårare än man kan tro. När jag sitter i solen kan det gå bra. Men då solar jag ju i och för sig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑