Livskraft i samspel

Den första snön.

Det faller snö. Små, små flingor, som i sin enskildhet knappt syns till. Men de känns mot kinden. Och om man är riktigt tyst, så där så man håller andan och bara lyssnar, så kan man höra ett lågt frasande när de träffar min jacka.

Det har snöat flera dagar nu. Inte mycket, men det har snöat. Någon fluffig centimeter som varsamt lägger sig över dagen som gått. Nere på byn kommer det som regn. Men för oss, som bor upp på det lilla berget, så lägger det sig som snö. Och varje år blir jag lika tacksam över våra extra meter över havet. För det är en fröjd att se allt det bruna bäddas in i vitt. Dagsljuset som med ens blir effektfullare. Glittret i varenda snöflinga när vi rör oss ute med pannlamporna. Det ger ett lugn. En frid. En förnöjsamhet.

För att inte tala om barnens glädje. De är ute varenda minut som går. Åker pulka, skidor, bygger fort och kastar snöboll. Nilson är minst lika glad. Han springer med i backen – upp, ner, upp, ner. Försöker fånga varenda snöboll som kastas, och hoppar som en räv där snön är som tjockast.

Jag står med och inser att det är första vintern som jag inte fått frågan om att dra ärmar över vintervantar. Eller fixa till nån strumpa i en sko. Eller att jag ska dra åkdonet uppför backen. Barnen har blivit stora, de löser det själv. Det är bekvämt. Men på sidan står jag och undrar hur många år det är kvar med pulkaåkning. Tanken drabbar mig lite, som en snödriva vid en avåkning.

Vilken vinter kommer jag inse att barnen inte längre åker pulka ute på gården? Att de inte längre kastar snöboll mot laduväggen? Hur ska vi någonsin kunna gå in när sådana tankar spelar uppe i huvudet?

Men det löser sig snart. Orken tar slut, så som den gör. Vantar blir blöta, snöbollarna blir för hårda, syskonet för retsamt och kvällen blir sen. Så vi går in. Värmer oss framför brasan. Kinderna blossar röda och håret är ruffsigt. Kylan sitter kvar i nästippen som snörvlar, så där som den gör efter några timmar ute om vintern. Nilson slänger omkull sig på mattan med en suck, trött och belåten. Näst efter djuren så är pulkaåkning det bästa han vet.

Det är många kvällar kvar på den här vintern. Måtte det bli snö så vi kan åka pulka och kasta snöboll i all evinnerlighet.

2 kommentarer

  1. Tommy Söderholm

    Så fint du beskriver en dag med din familj. Det är nog det som kallas livslust. Önskar er alla en skön helg. Min

    • forsbergkristina

      Tack Tommy – det var en fin dag!

Lämna ett svar till forsbergkristina Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑