Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

En längtan i februari.

Februari och ljudbilden har börjat förändras. Jag hör fågelkvitter som inte hör vintern till och och det är något med hur det låter under skorna när jag går över gårdsplanen. Något som ger löfte om en annan tid – långt bort från mörker, vedspis och kallfrusna fingrar. Och jag känner hur det slår an någonting inom mig. Något jag inte kan förklara.

Men jag längtar tills hackspetten trummar i snåren och jag längtar efter ljusa kvällar med händerna nerkörda i jorden. Jag längtar efter den nästintill eviga sorgeranden under naglarna och dofterna av liv som långsamt exploderar. Jag längtar efter stillsamma, tvagande dopp i skogsjön tillsammans med han som alltid bär sin bondbränna med stolthet. Blek hud, mot solhärjad brunbränd. Det är vackert på ett sätt som alla borde förstå.

Och jag längtar efter ivriga barnfingrar som plockar maskar i odlingen, och fiskespöt över axeln. Barnens tjut när flötet försvinner under vattenytan och den skräckblandade förtjusningen när jag bestämt sluter handen kring en nyfångad fisk. Hal, sprattlande, vass.

Och jag längtar efter att varje dag få släppa in kossorna på grönt, krispigt gräs och sen förnöjsamt lyssna till ljudet när de river av bladen med den sträva tungan. Det dova snärtande ljudet av en kosvans som viftar bort insekterna som surrar i luften omkring, doften av solvarm kopäls att burra in näsan i. Ploffset av en rejäl komocka som förser marken med livsbetingelser och förundran över dyngbaggarnas diversitet och idoga arbete. Tankar på livets kretslopp och allas vår samhörighet. Ty alla skall vi dö och bli till jord, men först ska vi leva av det jorden ger. Dyngbagge och människa, ko och timotej.

Jag längtar till arbetarfika ute på gården, med smör som smälter och hett kokkaffe som alltid lämnar kvar lite sump att skvätta ut på gräsmattan. Klappret av träskorna och ungar som sitter på bordet med sommarskitiga fötter för att avståndet mellan bänk och bord är för högt. Jag längtar efter ljudet när jag bryter av ett krispigt salladsblad och omgående stoppar det i munnen. Smaken. Doften. Och en förundran över all den livskraft som finns där i jorden.

Och kanske är det ett stoft av all denna längtan som drabbar mig, när fåglarna har börjat kvittra och solen värmer mot min rygg. Som att känna doften av nybakade bullar innan man kliver in i köket. En vetskap om vad som väntar, och att allt det där underbara ligger precis framför mig.

2 kommentarer

  1. Du skriver så vackert. Jag längtar också.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑