Ett ljus.

Alla helgons helg ligger framför mig och jag har inte planerat att tända något ljus. Inte för att jag inte vill. Och inte för att jag inte saknar och tänker på de som nu är döda. Jag är bara en sån som inte tränat på att låta allmänna högtider att ta plats i mitt sinne.

Och ändå finner det sig så, att jag av en händelse, just inför den här helgen, befinner mig på gångavstånd från din grav. Det har kommit snö som är lite tung och blöt, luften är rå och kall. Mitt huvud är sprängfullt av tankar som snurrar runt med en faslig fart och ger svallvågor av obehagskänslor ut i resten av kroppen. Det är några stora och viktiga beslut som ligger framför mig, och känslan av vilsenhet är överhängande. Mina andetag är korta och musklerna spända. Jag är rastlös och otålig.

Och det är då jag kommer på, att jag borde gå till din grav och tända ett ljus. Men jag har inget ljus, och inget ljus finns att få. Och för en kort stund förbannar jag mig själv över min egna oduglighet, men lika ljuslös är jag ändå.

Jag har inga vantar, men stoppar händerna djupt ner i jackfickorna och borrar ner hakan innanför den höga kragen. Kylan är måttlig men påtaglig. På det där sättet som den bara är när höstens fuktighet fortfarande dominerar. Jag drar upp huvan över huvudet, och tar sikte mellan de låga husen. Ljuden är dova men välbekanta, i den landsbygdstad som nästan känns som hemma. Längs allén med björkar är bänkarna översnöade, och ljuset från gatulycktorna är gult mot allt det vita. Ljuset upphör när asfalten går över till grus, och det är som att även ljuden försvinner när jag passerar in bakom den tjocka granhäcken.

Där i mörkret på kyrkogården fladdra tusentals ljus. Det är vackert att se, och det känns tråkigt att jag inte kan bidra. Det känns lite tafatt att komma hit i mörkret, utan någonting i händerna, utan någonting att ge. Men jag borstar bort snö från din skrovliga sten, ser till att den gjutna fågeln är fri. En stund i tystnad, i mörkret, och under mina fötter den jord där din aska finns begravd. Vart själen är, vet jag inte. Men jag tänker på dig varje gång som sädesärlan gör mig sällskap.

Och just här, just nu, framför stenen som bär ditt namn – så mojnar stormen i mitt huvud. Alla tankar blir som gulnande löv, som sakta signar ner och lägger sig stilla. Kvar finns orden du gav mig. Kvar finns orden du skulle gett mig, om din röst fortfarande kunde ljuda där vindarna fortfarande blåser.

Ett lugn sprider sig i kroppen. Min bröstkorg fylls av värme, trots att luften som jag andas är kall. Jag tar djupa, giriga andetag och känner hur axlarna sjunker ner. Plötsligt vet jag hur man andas igen, plötsligt minns jag vad det är att leva. Jag vänder tillbaka genom allén, och låter lätta fötter göra spår i den tunga snön.

Inget ljus blev tänt av mig den här kvällen, det var du som tände ett inom mig.