Jag hade tänkt mig att skriva ett oerhört seriöst och välarbetat blogginlägg om det där mailet. Det där mailet som fick hjärtat att slå hårt och mungiporna att mötas bak i nacken. Det där mailet som gjorde en gråtrist vardag till ihågkommen. För alltid. Jag tänkte skriva om det.
Men livet kom emellan. Eller snarare liven. De där två liven som växt i min kropp. De där två liven som ger mig välförtjänta bekymmersrynkor, gråa hår och ett hjärta som exploderar av kärlek. Barn, snor och mardrömmar. Närhet, tröstande och en fast famn. Det kom liksom emellan. Livet.
Så. Det blir inget utbroderat inlägg i tredje person. Istället får ni det så här, tydligt och utan krussiduller.
Och det må vara som en piss i världshaven, men i min värld är det som att få sin kärlek besvarad. Som ett leende i en grå folkmassa. Som ett gruslass på en dålig skogsbilväg. Betydelsefullt. För mig.
Stort grattis!! Så häftigt��
Supergrattis! Vad roligt, jag ser fram emot att läsa.
Det är så roligt! Stort stort grattis!!
Jamen grattis, jättekul! Det ska bli roligt att läsa! Vi blir "grannar" för jag kommer också att vara med i den 🙂
Åh vad roligt! då känner jag mig än mer hedrad. Grattis!
TACK!
Tack!
TACK!