Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Ett varnande exempel

Jorden som jag gräver är hård. Riktigt hård. I höstsolens värmande strålar kämpar jag med att bryta igenom den översta skorpan. Skorpan som säkert har ett namn som jag borde kunna, men det kan jag inte. Jag är nybörjare. Orutinerad. Grön. Men jag gräver gärna.

Så jag stöter på med min spade som är minst dubbel så gammal som jag är. Den har grävt i dessa jordar förr. Spåren finns kvar efter de händer som inte längre existerar. Jag känner dem under mina tunna arbetshandskar när jag tar i med all min kraft.  Stöter ner spaden i den hårda jorden och sätter an foten för att trampa till. Blott ett par centimeter släpps jag igenom. Det är som att skrapa lite lätt på ytan. Men jag är enveten. Jag fortsätter. Svettas. Höstlöven faller omkring mig med ett nästintill ljudlöst prasslande.

Tillslut blir jag lite förbannad. Det var då själva ….., tänker jag efter att återigen med all styrka jag kan frambringa, stött ner spaden blott ett par centimeter i den kompakta jorden. Så i ett orutinerat ögonblick tar jag sats. Jag tar sats för allt vad jag är värd och hoppar högt upp i luften med målet att landa på spaden och därmed lyckas tränga ner den några centimeter till. Helst hela bladet. Tjopp. Ljudet av hård jord som klyvs av metall. Det gick. Jag känner ett sting av triumf. Upprepar förfarandet med ett leende på läpparna.

en nanosekund senare ligger jag i en oförklarlig hög på marken efter att ha gjort någon form av trippel-saltomotal-halv-vriden-struts-volt. Och jag lyckades dessutom landa på barnens vattenkanna, vilket känns i armbågen. Jag har ont. Rejält ont. I några sekunder ligger jag kvar i min egna lilla extensiella hög och hinner tänka på de armbågar som jag rehabiliterat genom min yrkeskarriär. Jag hann tänka att nu är jag en av dem, och det genom min orutinerade klantighet. Förbannar mig själv.

Knådden, som sett hela spektaklet, frågar med melodisk röst;
– Vad gör du mor!?
Jag stånkar och stönar lite innan jag lyckas få fram ett någorlunda sammanfogat svar. 
– Jag har gjort illa mig, jag ramlade på spaden. 
Jag ser honom inte, men antagligen lägger han huvudet på sned, på det där sättet som bara han kan göra och lutar sig mot sin lilla spade innan han säger;
– Det gick bra mor, det gick bra.
Sen sätter han spaden i jorden och fortsätter att gräva.

Själv ligger jag kvar en stund och känner mig som en värdelös förälder. Med en blödande armbåge som dock, tack och lov, visar sig vara fullt funktionsduglig. Och en aning visare om både det ena och det andra.

7 kommentarer

  1. Oj, vilket inlägg! Har du skrivit någon bok? Om inte, så borde du göra det. Du kan verkligen berätta!

    Kram Kim

  2. Jag känner med dig Stina! En gång när jag jobbade i trädgården med en gammal spade och bliv arg och forcerad spaden djup in i jorden, när jag försökte gräva, skaftet bröt av precis över metallen. Och jag ramlade backåt, men jag skadade mig inte tack och lov. Hoppas du är vaccinerat mot stelkramp!

  3. Jag håller med Kim! Du har en särskild närvaro i din text, en egen ton. Hoppas jag får läsa något av dig i framtiden. Det menar jag verkligen.
    Hoppas du är hel efter fadäsen med spaden!

  4. Får mig att tänka på Kristina från Duvemåla på något sätt. Lycka till min vän. 🙂

  5. Tack Kim, vad glad jag blir av din kommentar! Jag har inte skrivit någon bok, men jag jobbar på det 🙂

  6. Ja, gör det Stina! Den skulle jag vilja läsa 🙂
    Lycka till!
    Kram Kim 🙂

  7. TACK! Det ska du absolut få när jag kommer så långt… =)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑