Jag odlar i år också, även om rapporteringen därifrån är väldigt bristfällig. Jag har funderat på varför det blivit så, men en anledning är att nyhetens behag liksom har tonat ut och att odlingarna blivit min vardag. Sånt som vanliga människor gör liksom. Precis som vanliga människor gärna vill ha ett par kor och intresserar sig mer för fotosyntes och kolbindning, än nyaste serierna på närmaste streamingtjänst. Och det är ungefär där som jag inser att jag kan inte ha mig själv som referens. Och att jag behöver spräcka min bubbla och träffa folk för att prata om annat än fotosyntes och betesdjur.

Men ändå. I år har tanken på att ta en bild i odlingarna och dela med mig av, liksom känts likvärdig med att ta en bild i kylskåpet eller skafferiet. För det är lite så det fungerar just nu. Att gå ut i odlingarna för att plocka ihop något inför middagen. Och jag kan konstatera att det som för några år sedan var en dröm, har nu blivit vardag. De flesta gångerna ligger det egenproducerat på tallriken.

Och det bästa med det är att jag vet allt jobb som ligger bakom. Och jag vet att det arbetet har inte drabbat någon annan än mig själv och min familj. Och jag vet vad maten innehåller, hur jorden mår där maten har växt. Och jag vet, att något bättre går inte att få på tallriken. Det behövs inga kontrollorgan, forskningsrapporter eller märkningar för att konstatera det.

Årets klara favorit och nyhet i odlingarna är helt klart majsen. Jag trodde aldrig att vi skulle få fram så fina majskolvar, och i mängd dessutom! En klar favorit. ”Nästa år odlar vi ett helt fält med majs”, säger barnen. Millimetermannen smackar medhållande, fullt upptagen med att äta sin tredje majskolv med smör och salt. Jag som vårdat plantorna kan dock sträcka mig till att dubbla upp årets odling. Men något fält, det blir det nog inte.