Jag har tappat rösten och jag känner mig halv. Jag finns, men kan inte göra mig hörd. Folk pratar till mig, men jag kan inte svara. Telefonen ringer, men personen i andra ändan hör ingenting. Möjligtvis ett ambitiöst väsande.
Jag har tappat rösten en gång förut, för några år sedan. Då åkte jag ut på dans med en lapp i fickan där det stod; jag kan tyvärr inte prata för jag har tappat rösten, men jag dansar gärna! Och så var det problemet löst.
Riktigt så enkelt är det inte den här gången. Knådden bara tittar på mig med konstig blick när jag sträcker fram en lapp där det står; Åh, min lilla gulligullunge! pusspusspusspusspuss. Och sen tar han den och stoppar i munnen. Eller jag har i ärlighetens namn inte försökt, men jag gissar att det är ungefär så det hela skulle gestalta sig.
Så. Nu försöker jag kurera mig. Och något luciatåg med en skönsjungande SlaktarStina i spetsen blir det definitivt inte imorgon. Men någon skönsång hade det ju ändå inte blivit, oberoende av min röst vara eller icke-vara.