Livskraft i samspel

I ovisshetens tid

Det är lätt att tankarna och känslorna tar fart. Som kärnan i en virrvelvind samlas de tillsammans med ord och meningar från omvärlden. Corona. Dödsfall. Permittering. Uppsägning. Konkurs. Karantän. Kris. Katastrof. Hot. Riskgrupp. Nödläge. Feber. Brist. Skyddsutrustning. Inställt. Död.

Det är förståeligt att alla dessa ord, alla dessa sammanbitna ansikten med trötta ögon, alla dessa förmaningar sätter fart på virvellvinden inom oss. Den snurrar och snurrar och växer sedan till en ondsint cyklon som tar med sig allt i sin väg, ödelägger och förmörknar. Det är inte konstigt att det är så. Nu, i ovisshetens tid.

Och de sammanbitna ansiktena talar om lugn. Att behålla lugnet i denna storm. Men ingen berättar om hur man gör, mer än att man ska göra saker man mår bra av. Men det kan vara svårt. När man är satt i karantän och uppmanas att inte träffa andra människor. När inkomsten som man byggt sitt liv kring, plötsligt försvinner. När man vet att man inte ska kramas, när man mest av allt skulle behöva kramas med halva världen. Och när allt som man annars brukar göra är inställt. Då är det ingen liten sak att behålla lugnet och må bra. Då är det lätt att förlora sig i orons cyklon. Låts sig slitas omkring av ovisshet och skrämmande ord, i tankar om en framtid som ingen kan förutspå.

Och i den snabba informationens oändliga djungel försöker vi finna tankestigar som ger oss den trygghet som vi alla vill ha. Den där tryggheten som nu har rubbats. Eller som vi inbillade oss, bakom filtret av högt BNP och billiga importvaror.

Och jag tänker, att varje storm har en öga. Ett centrum dit krafterna inte når. Där tryggheten finns, trots stormarna som viner omkring oss. Vi behöver hitta dit, till stormens öga. Du, jag, vi.

Det är inte lätt. Men vi kan fråga oss själva; hur vill jag att mitt liv ska vara? Vilka känslor vill jag uppleva, och hur kan jag göra det möjligt, med de resurser som finns omkring mig?

Till en början kan det tyckas omöjligt. Speciellt om man står med sin forna vardag som en ruin runt sina fötter. När ovissheten slagit sönder, allt det där som förut var trygghet.

Ibland måste vår värld få rasa. Först då uppstår möjligheten att bygga upp något annat, något bättre, något hållbarare, något vackrare. Det är först då vi får chansen att på riktigt rätta till alla de brister som fanns i den förra konstruktionen. Bygga något annat, från grunden. Det är en tröstlös tanke, när man står där mitt i stormen, rädd och förblindad av dammet från rasmassorna.

Men ändå, tillåt dig själv att tänka tanken – vilken värld vill du se, uppleva, känna – när stormen mojnat och dammet har lagt sig? Vilken omvärld vill du vara en del av, och vad kan du göra precis nu, med precis det lilla du har – för att det ska bli så?

Du kan inte stoppa stormen. Men du kan hitta stormens öga. Och där kan – du, jag, vi – lägga grunden för det som ska bli. Något där tryggheten kan bo, även när omvärldens ovissa vindar blåser.

7 kommentarer

  1. Leif Petrusson

    Ja, sen första gången du kom i mitt flöde. TACK.

  2. Trond Qvale

    Gode refleksjoner!

    • forsbergkristina

      Tack Trond!

  3. Maria

    En sån tänkvärd text

    • forsbergkristina

      Tack Maria.

  4. Sanna

    Jag tänker lika här! Tack för en bra text 🌺

    • forsbergkristina

      tack för att du läser..!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑