Livskraft i samspel

Kvällsrundan om hösten.

Jag huttrar till. Kontrasten från den värmande vedspisen inne till fukten i höstrusket ute, kommer jag aldrig att vänja mig vid. Som när vattennivån ska passera magen vid årets första dopp. Obehagligt, men ofrånkomligt. 

Mörkret är kompakt. Inte ens pannlampans ljus låter sig fullt bryta igenom. Fukten ligger som miljontals reflekterande sandkorn i luften och jag har svårt att avgöra om det är dimma eller regn. Jag går över gården och regnkläderna frasar. De stora ladunycklarna slår motvarandra och markerar varje steg jag tar. Den vanliga kvällsrundan. Den vanliga kvällsrundan som sedan en tid tillbaka omges av en ovanlig tystnad. Inget bräkande möter mig i mörkret. Inget ljud av horn som stångas mot varandra. Inget ljud av klövar som klättrar upp för landgången. Bara tyst. Jag har ännu inte vant mig. Vissa beslut måste tas, även om de inte alltid är lätta. Det har varit många sådana den här hösten. Många beslut som varit avgörande, som kommer göra en skillnad. Många beslut som känts i hjärtat. På ett eller annat sätt. Både fjärilar som förväntansfullt och lyckligt kittlat. Men även snaror som med ett hugg hastigt dras åt. Och inte allt för sällan har dessa beslut hängt ihop.

Jag fiskar upp de gamla nycklarna ur fickan. Sätter dem i låset och vrider om. Med ett knarrande öppnas dörren och jag klättrar upp till höskullen. Doften slår emot mig när jag börjar gaffla runt bland de torra stråna. Småfraset fastnar på min blöta regnrock. Det prasslar och jag fylls av minnet från arbetsamma men glädjefyllda dagar. Då när svetten rann och varenda unge hjälpte till. Hökörning ska aldrig underskattas. Vi fyllde två höskullar det här året, dubbelt upp mot ifjol. Ändå står jag där och grubblar på om det kommer räcka hela vintern ut.

Jag fortsätter ut i mörkret. Har nästan svårt att orientera mig i det ljusspratt som pannlampan och de miljoner små vattendropparna spelar mig. Men fötterna vet vart dem ska trampa, jag låter dem leda vägen. Mitt ansikte kyls sakta ner när allt det blöta möter min varma hud och jag njuter av känslan. Den är uppfriskande, levande. Och jag tänker på min vän som alltid vänder ansiktet mot regnet och ler. Jag gör detsamma. Stannar upp. Känner de små vattendropparna som kittlar mina kinder, som letar sig ner kring min hals. Tänker på alla beslut. Och vet, av hela mitt hjärta, att jag är på rätt väg. Min väg.

Handskarna är blöta när jag kommer in. Understället är fuktigt av svetten från min kropp. Jag hänger handskar och strumpor ovanför vedspisen, sätter mig på knä framför. Lägger in en bit gran som snart sprakar och sprätter i lågorna som flammar upp. Och jag känner, att kontrasten mellan fuktigt höstväder ute och värmande vedspis inne, kommer jag aldrig att sluta älska.

2 kommentarer

  1. Anna Helgesson

    Det var en vacker skildring av din höstkväll på gården. Som vanligt fyller du den med ett nyfiket glitter för oss läsare. Vad är på gång nu? Får vi veta? Väntar på nästa inlägg och håller tummarna. Ler.
    Kram!

  2. SlaktarStina

    Tack Anna! Tids nog så får ni veta vad som är på gång…:)kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑