Minusgraderna kom som en skänk från ovan. Markerna har hårdnat till, och den tidigare brungrå sörjan är täckt av ett tunt lager vit snö. Över en natt blev omvärlden vacker, och det blev behagligt att arbeta igen.

Några minusgrader är så mycket lättare att handskas med, än ett par plusgrader insvept i en dimma av regn. Då spelar det ingen roll hur du klär dig – efter ett par arbetstimmar ute så är kläderna blöta och tunga. Och det där smittar lätt av sig, ända upp i sinnet. Och helt plötsligt så är hela tillvaron brungrå, blöt och tung.

Men det lättade lite, i och med minusgraderna. Och snön. Glöm inte bort snön. Det prasslar och frasar om fötterna när jag ser till korna vid Norrboån. Stegen blir så mycket lättare, än när det klaffsar och geggar. Jag tror korna håller med mig. De tittar på mig när jag kommer gående, men tappar snart intresset. Fortsätter att klia sig mot träden, gnaga lite bark och naffsa runt i det prasslande gräset under den tunna snön.

Vi har konstaterat att vi har foderbrist. En av sommarens foderbatcher håller för låg kvalité och därmed har vi ganska många bal för lite – fodret kommer inte räcka hela vintern. Med tanke på hur många som kontaktar oss med frågan om att få köpa hösilage, så känns inköp av foder inte som något alternativ. Då återstår bara att minska ner koflocken. Och testa en annan utfodringsmetod med förhoppningen att foderspillet minskar.

Men nu väntar helgen, och jag och Nilson ska dra iväg på kurs. Vi strävar på att få någon ordning på vallandet. Det är liksom tre steg fram och två steg bak, hela tiden. Lite så som livet är mest, tänker jag.