Livskraft i samspel

Om att orka som förälder

Det är intressant det här med att bli förälder. Hur ens behov plötsligt får en något mer sekundär karaktär och hur mycket man egentligen orkar. Det är som ens ego säger upp sig och på den vakanta platsen hamnar en arbetsvillig praktikant som är beredd att göra vilket skitjobb som helst, bara den får lite uppskattning i utbyte.

Ett leende och helt plötsligt var det inte så illa att byta blöja mitt i natten. Ett skratt och helt plötsligt städar du gröt över hela köket gladeligen. En varm liten kropp som kl 03.14 äntligen somnat i din famn och helt plötsligt vill du inte somna själv. Vill bara stanna tiden och vara. Små korta armar som klamrar sig kring din hals, och helt plötsligt kan du cykla till Grönland om det skulle behövas. På enhjuling. Baklänges. Och sjunga cykellåten hela vägen.

Och detta trots att det sekunden innan kändes som att nej, jag orkar inte mer. Snart faller jag samman som ett korthus och blir liggande platt och livlös. Eller exploderar i atomer. Eller imploderar. 

Men sen kommer det där leendet. Eller skrattet. Tilliten och kramen. Som en explosion av ny energi och du glömmer genast allt det där orkeslösa som du nyss kände.
Du kanske inte orkar ta tag i det där syprojektet. Eller baka de där 756 bullarna på eget odlat vete. Men du orkar byta en blöja till. Sjunga en till sång. Vanka och vagga en timme till. Du orkar göra det som verkligen är viktigt.

Det är häftigt hur naturen har format det hela. För det kan inte vara någon slump att barn börjar le så pass tidigt. Att jag som förälder får världens energiboost av ett litet skratt från min son. Det handlar om överlevnad. Naturen är fantastisk.

2 kommentarer

  1. Anonym

    Måste återigen berömma dig för hur bra du skriver. Du fick en gravid att gråta lite på morgonkvisten=) Fint skrivet! Kram Linda

  2. SlaktarStina

    Tack Linda!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2020 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑