Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Om kvällen.

Fullmåne och kylan kryper neråt. Jag känner det långt innan jag går ut. Den där torra kylan som drar längs de gamla väggarna när jag nattar barnen. Den som får mig att huttra och dra storkoftan omkring mig. Den som motiverar mig till att enbart hugga snåriga björkbitar till vedkorgen, trots att det ligger fina rakfibriga vedträn av gran, alldeles bredvid. Jag plockar med mig lite extra näver, från böset på det trasiga trägolvet. Det är sånt som är vardagslyx, när man kommer in från minusgrader och kroppsarbete. När man snabbt vill ha en brasa att värma sig vid, att hela sig vid. Vardagslyx, att veta, att nu tar det sig snabbt, när nävern sprakar inunder den omsorgsfullt huggna tändveden. 
Jag blir alltid sittande där, på knä framför den öppna luckan. Ser hur lågorna slickar träfibrerna mörkare och mörkare. Hur de stegvis dansar vidare och förvandlar trä till aska och kol. Det är vackert. Hypnotiserande. Och medan värmen strålar ut mot mitt hettande ansikte är det som om jag inbäddas i ett lugn. Det är många beslut och tankar som ramlat på plats framför den här vedspisen. 
Ikväll tänker jag på huset och vardagen som rullar här. Hur det se ut nu och hur det ter sig några veckor framåt. Hur nära vi nu är, att kunna ta den nya delen av huset i bruk. Hur allt som vi tillsammans planerat och kämpat för, snart är vår verklighet, vår vardag. Groventré och tvättstuga, stor hall och ett riktigt sovrum. Det känns overkligt. Vi har på något sätt vant oss med att bo på 1 rum och kök. Vant oss med att ständigt vara nära varandra, vant oss med att parera varje steg för att inte trampa sönder någon leksak. Även om vi misslyckats ibland. Vi harv ant oss med att det är grejer överallt, vant oss vid att viktiga pärmar delar hylla med barnfilmerna. Vant oss med att krypa ner i den trånga sängen, under en hög av täcken och filtar som skyddar mot den krypande kylan längs de gamla väggarna. Vant oss med att somna till ljudet av vedspisens sprakande. 
Och just det sista är något som jag kommer sakna oerhört. Men än är vi inte där. Så jag pusslar in så många vedträn som det får plats, och stänger sen luckan. Släcker de få lamporna som är tända. Och trots fullmånen som lyser in genom fönstret så snubblar på en leksakstraktor, när jag smyger mig mot sängen. Jag hör barnens andetag och känner kylan som drar från väggen. Jag möblerar om kuddar och täcken, flyttar på ungar som tar upp mer plats än vad som är fysikaliskt möjligt. Kryper ner och drar över mig några extra filtar. Och medan jag lyssnar till eldens ljud, kommer katten smygande och lägger sig som ett ankare vid mina fötter. Och jag tänker, att om jag saknaden blir allt för stor att bära, så kan jag alltid bädda i kökssoffan åt mig och katten. Han skulle älska att somna där. Jag också. Sen blundar jag och låter mig sjunka ner i sömn. Med en längtan till morgondagen och en saknad av gårdagen. Och med förnöjsamheten att somna in till ljudet av ved som sprakar i vedspisen.

2 kommentarer

  1. Jag tror på riktigt atr du skulle ha trivts att leva och bo under tidigt 1900-tal, innan alla bekvämligheter propsat på utrymme. Du beskriver dina små stunder oerhört levande!

  2. Finns få saker som är mysigare än ljudet och värmen från en vedspis.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑