Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Purjolöken och Pippi Långstrump.

 Det är en fin ålder som Knådden är inne i nu. Kreativ och problemlösande. Pratglad och nyfiken. Vill gärna hjälpa till. Som idag när vi var i affären, med minus på sömnkontot och en handlingslista lång som en tapetrulle. Låt mig beskriva närmare.

Vi äntrade affären som vi oftast gör; jag med en stor kundvagn med Pyret i och Knådden med en egen liten kundvagn. Handlingslistan fiskas upp ur någon av fickorna och sen börjar spektaklet.

– Här har vi äpplen, det ska vi ha. Vill du ta äpplena i din vagn?
– Vajfö äpple? vajfö äpple mor? säger den lilla sonen som om det är den viktigaste frågan i världen. Vilket det antagligen också är, just där, just då, för honom. Så jag försöker svara så gott som jag kan. Försöker vara en god mor. Försöker, försöker, försöker.

– För att de var slut hemma. 
– Vajfö slut mor? Vajfö?
– För att vi har ätit upp dem.
– Vajfö?
– För att äpplen är gott.
– Vajfö gott mor? Vajfö?
– Men titta, här fanns päron också! Tillslut måste jag liksom vidare.
-Vajfö päron mor?
– För att päronen var slut hemma. 
– Vajfö päron slut? Vajfö mor?
– Oj! nu höll vi på att glömma morötter också.
– Vajfö moötter mor? Vajfö?

Och så där fortsätter det. Både den stora och lilla vagnen var fyllda med varor när vi kom till kassan, så ni kan ju själva räkna ut hur dialogen förlöpte under turen i affären. Lite snicksnack så där. Varöfrvarförvarför. Nyfiket och utvecklande om du frågar någon som ännu inte varit där. Jävligt jobbigt och du frågar någon med minus på sömnkontot. 

Hur som helst så hade vi tillslut betalat och var färdiga för att förflytta oss och de inhandlade varorna ut i bilen. Jag räckte Knådden purjolöken, han vill ju så gärna vara med och bära. Dessutom var den lite otymplig att ha i någon av kassarna. När jag sen vänder mig om för att ta resten av varorna hör jag en stolt, alltför välbekant liten röst, som sjunger bakom min rygg.

– Måla, måla, mååååla!

Jag vänder mig om, med fyra matkassar i händerna och med två under ögonen. Måla, måla, mååååla! Men han målar inte. Han sopar. Entrén. Med purjolöken. Oerhört kreativt, hjälpsamt och nytänkande om man nu är på det humöret. Det var jag inte. Så jag rev i åt honom att sluta. Så där gör man inte!
Och det är då han står där med purjolöken i sin hand, som en krigare som precis har sänkt sitt svärd. Han lägger huvudet på sned och tittar på mig med de där kastanjebruna ögonen och säger helt uppriktigt, Vajfö mor, vajfö?

Jag ids inte svara. Så jag föser ut honom genom dörren och vidare mot bilen. Och med purjolöken viftandes i handen tar han sen sats och hoppar i en vattenpöl. En riktigt stor och djup vattenpöl, med snömådd som mest är grå. Det stänker upp på bomullsbyxorna, ner i vinterskorna och upp på purjolöken. Han fortsätter hoppa. Vildsint, som en norsk skidsupporter i en VM-final, viftandes med en purjolök. Jag tappar tålamodet. Sluta! Du blir kall och blöt! Du har ju inga galonisar på dig!

Han stannar upp. Tittar på mig igen med de där kastanjebruna ögonen. Lägger huvudet på sned och i samma ögonblick har jag redan svaret på tungan. Svaret på varför han inte ska hoppa i vattenpölen. Men han fintar mig.

– Pippi Långstump gö så. Pippi Långstump inga galonisar. 

Jag står som en fågelholk. Mållös. När kom hon in i bilden? Han lägger huvudet på sned åt andra hållet, klappar lite lätt med foten i vattnet, viftar uppgivet med den lortiga purjolöken och säger;

– Vajfö Pippi Långstump inga galonisar? Vajfö mor?

Ja, varför.

2 kommentarer

  1. Underbar tid, jag hör Knådden när jag läser <3

  2. Älskade Knådden… Han är min idol! Som jag längtar efter honom!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑