Det var en gång en liten bortglömd gård, i en bortglömd del av Dalarna, och där bodde SlaktarStina tillsammans med sin Millimeterman. Tillsammans hade de två barn, 6 dvärggetter och en knasig katt. Varje dag pratade de om att så småningom, när de fått klart huset och fått klart gården, så skulle de även ha  kor. I alla fall några stycken. Deras dröm var stark och sann, men ändå så långt bort i fjärran när de knotade på med arbete, familjeliv och gårdsuppbyggnad. Men om kvällarna, när mörkret hade lagt sig och tystnaden spridit sig över gården, tillät de drömmarna om korna att få gro. Millimetermannen genom att lusläsa ko-annonser på Blocket. Han skrållade tills armen domnade, men fick varje gång ett stick av besvikelsen egg då han insåg att kor oftast säljs i främmande land, långt, lång bort. Dvs Skåne. Eller Småland.

SlaktarStina var däremot inte mycket för att läsa annonser, istället grävde hon ner sig i böcker om nötkreatur och bete. Böcker, fyllda av tabeller, ord och beteckningar som hon inte förstod, men som ändå ingav henne någon form av hopp. Hopp om att hon, för varje läst kapitel, vara en liten bit närmare tillvaron tillsammans med kor. Dessutom näst intill förföljde hon de stackars människor som på ett eller annat sätt besatt den kunskap och erfarenhet som hon själv så innerligt önskade sig.

Men så en dag, när SlaktarStina hoppat i sina bästa jag-orkar-inte-byta-om-från-underställs-kläder, hände det där oväntade. De där oväntade som bara kan hända på en liten affär långt ute på landsbygden.

Där, mellan hyllorna med glutenfritt och havregryn, uppenbarar han sig. Ko-mannen. Idolen och legenden. Han som alltid haft kor och som alltid kommer att ha. Han stod där.
De brukar aldrig träffa på varandra i affären, SlaktarStina och Ko-mannen. Men just den här dagen gjorde dom det. Och just den här dagen, satt det en man hemma på hans gård, och den mannen ville sälja en ko. Med kalv. Och det berättar han för SlaktarStina, den här gråmulna lördagen i början av oktober.

Och där hade vår saga kunnat sluta, om det nu inte var för SlaktarStinas magkänsla. Eller om det är brist på förnuft, det är nog en tolkningsfråga. Men den där magkänslan kändes som en brustablett i ett glas med varm sockerdricka. Så hon skickade hon ett sms till Millimetermannen. Hon ville inte ringa eftersom han satt på pass i de djupa granskogarna, spanande efter älg. ”Ko med kalv till salu. Alltså en riktig ko! Rödkulla. Här, nära. ” Han ringde genast upp. Ett nödläge är ändå ett nödläge. Och nu var han för nyfiken för att låta bli. Han viskade tyst så att inte jaktled…..jag menar älgarna, skulle höra honom. 24 timmar senare så började de tillsammans slå ner stolp för en ny hage. En kohage.

Och där mina kära läsare, tar den här sagan slut. För en dag, när leran var som lerigast och isen var så där glansigt hal, så var det dags att hämta hem korna. Hela familjen var samlad i bilen och med kärran på släp rullade de ner för sitt lilla berg. Och det var ungefär då som sagan fick en mer action-betonat händelseförlopp. Landsbygds-action. Med en SlaktarStina i tårar och en Millimeterman täckt i koskit.

Men det mina vänner, det är en helt annan historia.