Det gick att andas i morse. Sådär djupa, friska andetag och luften kändes sval mot kroppen. Jag huttrade till och med, när jag letade mig ut bland skogens träd och gulnande gräs med hunden som sällskap, på dagens första tur.
Det är varma veckor som ligger bakom oss. Varma veckor med mycket jobb, då de alltid sammanfaller med vår mest högintensiva tid. Det hör liksom ihop. Att svettas bort i en traktor och brännas under solen ute på åkern. För att sen kunna njuta av svalkande bad som sköljer bort hudens lort och kladd och som gör den grumliga hjärnan klar och lugn igen. De baden är oslagbara, och jag kan bara beklaga om ni missar dem.
Skörden är nu bärgad och vi kan konstatera att det har varit ett fint år. Det växer som tusan! Så vi hinner heller inte riktigt med med betet, djuren skulle ha varit fler, men nu är de inte det. Det är en balans det där, att ha rätt antal djur i förhållande till allting annat.
Att vara klar med skörden innebär en stor lättnad. Det kan vara jobbigt fysiskt i värmen, men framför allt är den jobbig mentalt. Att inte vet hur det ska bli. Att gång på gång kolla på väderprognosen som ändrar sig – ska vi våga slå av gräset? Hur mycket? kommer maskinerna att hålla? Allting står i ständig akutjour för att köra igång skördecirkusen. Eller för att ställa in den.
Man vet att man kommer ta sig igenom det, men man vet aldrig vad insatsen och resultatet kommer bli. Det är en jobbig känsla. När allting med grässkörden är förbi så vet man, Och vetskapen ger ett mentalt lugn. Man vet vad man har inför vintern, och får förhålla sig till det. Då vet man om maskinerna höll och hur många balar som det blev.
Och där är vi nu. Och nu ska vi jobba ikapp allt det där som fick stå åt sidan medan vi skördade gräs. Röja under stängsel för diverse djurflyttar står högst på agendan. Så den senaste veckan har vi mest dansat runt med röjsågen, även om Magnus skött största delen av det jobbet.
Någon ska laga mat, tvätta och ta hand om allt det där andra också. Det där som är helt jävla skitviktigt att det fungerar för att hårda arbetstoppar ska vara möjligt. Att livet inte bara ska vara ett pussel som aldrig går ihop. Det är lätt att glömma bort, att det utgör hela grunden för att livet ska flyta och fungera, och familjen ska må hyffsat bra under tiden.
Jag är så less på att det arbetet glöms av. Jag är så less på att det under decennier har nedvärderats till något med låg status och oviktigt. För mig handlar inte jämställdhet om att alla ska göra lika mycket av samma saker. Jämställdhet handlar om att värdesätta alla insatser som leder mot gemensamma mål lika mycket, oavsett vilket kön de inblandade har. Man är ett team. Och man löser det. Tillsammans. Man hjälper varandra, stöttar upp där den andra brister. För att sen få samma stöd tillbaka. Respekt och kommunikation och gemensamma visioner.
Och det gör mig riktigt jävla skitförbannad att tänka på hur matlagning, konservering, städning, omhändertagande, omvårdnad, omtanke och dylikt har nervärderats. Och hur det har fått människorna som utfört dessa uppgifter att tro att de gör något oviktigt, något sämre, något att skämmas över. Fy fan för det! Det är ju de människorna som får livet att gå runt!
Så nu ska jag ställa mig vid spisen och laga mat till min familj. Inte för att jag är kvinna. Utan för att det är viktigt och värdefullt. Och för att jag hellre gör det än utför de uppgifter som min partner just nu gör.
Tänk vad skönt det är att bli äldre och börja tänka själv.
Önskar såå att det skulle finnas flera som gör och tänker som er familj,så att hoppet om en bra värld ska finnas kvar.TACK