Livskraft i samspel

Etikett: kor

Hur mår kossorna i vätan?

Det finns all anledning att fundera kring hur djuren mår och har det i dessa tider -precis som alla andra tider på året. Och får ni ett plötsligt behov av att ta reda på det – så vet ni att våra djur finns tillgängliga för översyn dygnet runt, för vem som helst, alla dagar om året. Det är liksom en effekt av att inte stänga in dem i en byggnad – transparensen är hög, precis som vi vill ha det.

Magnus och Bodil.

Har du ett starkt behov av att gå in i hagen, så vill jag att du först kontaktar mig, för din egna säkerhets skull. Individerna i flocken känner inte dig, och du känner inte individerna. Det är högst osannolikt att du ser när Älvan surnar till för att MonaLisa helt fräck tog hennes favoritplats. Och då kan de gå hett till. Och du vill inte stå i vägen för 700kg ko. Tro mig.

Vi utgår också från att du kontaktar oss om det är något som du ser som inte känns bra i magen. Flockens hälsa och välmående är prioriterat i alla val vi gör, liksom vår helhetseffekt i landskapet. Vi tror oss ha ett svar på varje varför. Och har vi inte det, så är vi bara tacksamma över hjälpen att ifrågasätta våra beslut och strävan efter att utvecklas till något ännu bättre.

Från vintern 2024-2025.

Jag deltar gärna i utforskande dialog, men är inte beredd att ägna tid att stå som måltavla i ett spruteld av nervärderande ord, driva av någons ilska och frustration över världens varande. Helt enkelt för att det knappast kommer göra saker bättre. Men jag möter dig gärna under sansade former, i respektfull och utforskande dialog, på tu-man-hand eller tillsammans med andra, oavsett hur mycket våra ställningstagande skiljer sig åt. Det är först i de formerna, vi båda kan komma framåt och göra saker bättre. Och det utgår jag från att du vill. Har jag fel i det, så låt mig veta.

Men om du, just nu, inte vill ta dig ner till åkrarna i Norrbo, för att skaffa dig en uppfattning om hur korna har det – så ska jag ge dig en ögonblicksrapport om hur djuren mår och har det i vätan. För vår värsta tid är nu.

Hur det kan se ut runt foderhäckarna alldeles innan de flyttas.

Eftersom det inte är någon tjäle, och regnet ständigt strilar, så blir det lerigt runt foderhäckarna. Dessa flyttas till ny, orörd plats varje dag, vilket gör att nivån av lera blir begränsad. Det ser inte så roligt ut för marken, men efter tidigare års erfarenhet av samma fenomen – så är jag inte det minsta orolig. Det hade varit skillnad om foderhäcken var på samma plats under längre tid – då hade den långsiktiga effekten blivit en annan.

Hur det ser ut när foderhäcken är flyttad – vilket i den här gruppen görs varje dag. I bakgrunden ser ni träddungen där korna kan söka skydd mot väder och vind – om de vill.

Djuren blir leriga om klövarna när de står och äter, men har stora ytor att röra sig på, så de väljer att lägga sig och idissla på annan plats. När de rör sig på de övriga ytorna, så avlägsnar sig en hel del av leran på klövarna, så det är ingenting som byggs på och som vi hittills har sett orsaka skada eller lidande för djuren. Men vi observerar och utvärderar ständigt.

Kor som idisslar.

Vi är ju bortskämda med att ha tjäle i marken om vintrarna, men en annan utfodringsstrategi kan vara aktuellt att överväga, då vintrarna troligen utvecklas mer åt det man är van att se nere i Skåne. Dvs ingen snö, och inga minusgrader och ingen tjäle. Ett alternativ kan vara att rulla ut balarna istället, för att slippa det höga marktrycket som blir runt varje foderhäck. Vi får snacka med våra söderboende kollegor om hur de möter de utmaningar som kommer med den strategin. Alla sätt har sina utmaningar.

Här fodrade vi korna genom att rulla ut en bal i stället för att använda foderhäck.

Även om pälsarna och kroppsformen är i gott skick hos samtliga kor, så finns det alltid några individer som inte är nöjda med sin egna uppenbarelse. Så nu, så här inför jul, är det några kor som passar på att lägga en välgörande lerinpackning över hår och ansikte.

Kvigan Sion som lagt sig en egen lerinpackning.

Så är du ute efter en fullt naturlig och välgörande lerinpackning för att framhäva din ungdoms skönhet och därmed uppnå någon form av kollektiv respekt som du på annat sätt inte kan uppnå – Så är du varmt välkommen till hagen så ska kossorna visa dig deras bästa ställen. Säg bara till!

Nomadlivet som ligger framför oss.

Frukost hos korna. Det börjar dra ihop sig nu. Skarpt läge för kalvningen, och i samband med det så börjar sommarhalvårets nomadliv. Det är iallafall så det känns.

I och med att kalvningen snart drar igång, så behöver jag se till djuren med mycket högre frekvens. Eftersom de kalvande korna inte är på våran gård, utan ner i byn drygt en mil från vårt hus, så innebär det att jag i princip bara sover hemma. Majoriteten av den vakna tiden så drar jag omkring nere på byn. Kollar till djuren, fixar lite stängsel. Kollar till djuren, slänger upp en dator någonstans. Kollar till djuren, passar på att äta/fika hemma hos någon. Kollar till djuren, skjutsar ungarna till träningar. Kollar till djuren, och sen hem och sova. Ungefär så ser dagarna ut i några veckor framöver nu – det är liksom sällan någon idé att åka hem, för jag hinner bara hem och vända och sen behöver jag åka ner igen.

Det är en härligt tid och samtidigt lite uttröttande. Frustrerande att tvätt, matlagning och övrig hushållskötsel blir åsidosatt den här perioden, eftersom jag aldrig är hemma. Ogräset som börjar växa i odlingarna, och som i bästa fall kan få sig en översyn på helgen, när den lönejobbande mannen också är på plats. Och om ytterligare några veckor, så går han också hem och vi är två som kan arbeta med djuren och det som verksamheten kräver. Men det är också då den riktiga arbetstoppen kommer, så då är vi istället två nomader som drar omkring nere på byn.

Fixar stängsel och flyttar djur. Fyller vatten och röjer sly. Bekämpar lupiner och vallar förvirrade kalvar. Grässkörd och väderpanik, frustration och tacksamhet, glädje, utmattning och energisk beslutsamhet. För lite sömn, för mycket glass och emellanåt både tårar och skratt.

Det är en fin tid som väntar. Och nu står vi där, precis innan det drar igång, i en skräckblandad förtjusning. Som att sitt högst upp i en ny berg-och-dal-bana och känna att nu – NU- drar det igång. Suget i magen. Förväntan. Skräcken. Så där så du nästan vill ångra dig. Men det enda du kan göra är att greppa hårt och följa med i farten, svängarna och de tvära kasten som väntar. Och du vet inte vad som väntar. Och det vet du om.

Men du vet också, att en dag börjar löven falla från träden. växtligheten avtar. Kalvarna är inte längre små och ynkliga, korna är återigen dräktiga och kvällarna är återigen mörka. Då saktar allting ner igen.

Men nu ligger allting framför oss.

Ska det bli några påsk-kalvar tror ni? När tror ni första kalven kommer? Bäst gissat får bestämma namn!

Fläcken i sjukboxen

Just nu har vi en ko som står i sjukbox. Eller egentligen är de två, men de ena är där enbart i egenskap av stöttande väninna. Hur stöttande hon egentligen är, kan man dock reflektera kring, men Fläcken slipper i alla fall vara ensam.

Att någon ko står i sjukbox är inte så vanligt hos oss, men det händer med jämna mellanrum. Anledningen den här gången var att Fläcken, som kon heter, var väldigt ömfotad en morgon och hade besvärligt att gå. Alltså ingen hälta, som det blir när de har ont i ett ben, utan mer ett stört rörelsemönster som bevittnade om att hon hade ont. Så vi kopplade på boskapsvagnen och åkte iväg och hämtade hem henne till vindskydden.

Kossan Noll-femman och Fläcken på plats i sjukboxen. Eller VIP-avdelningen som vi också kallar det.

Vi tar alltid med ett djur som sällskap, så att ingen ska vara själv. Det skapar onödig stress hos djur som vill leva i flock, och det vill kor. Men det kan vara bra att se till att det är två djur som går bra ihop också, eftersom de kommer stå på en begränsad yta. Vi skulle exempel aldrig tagit med Poccahontas, Älva, eller Fia i kombination med Fläcken. De alla är helt enkelt lite för starka karaktärer för att samsas på den lilla yta som en sjukbox ändå blir.

Eller liten och liten, djuren står inte inträngda så att de inte kan röra på sig. Men det är en liten och begränsad yta i jämförelse med vad de är vana med när de rör sig ute i landskapet. Vindskyddet som vi har som sjukbox är en båghall, 6×6 meter som är upphalmad, och sen har de en yta framför den där det finns vatten, mat, salt och mineraler.

Fläcken vid maten – gissa hur hon har fått sitt namn?

Fläcken kändes väldigt nöjd när hon fick komma hit. Det är inte många steg hon behöver gå för att äta, dricka och sen gå och lägga sig i halmen för att idissla. Perfekt om man har ont i klövarna. Hennes väninna, Noll-femman, är inte riktigt lika nöjd då hon har mer studs i kroppen, men det går ingen nöd på henne.

Vad är det för fel på Fläcken?

Det vet vi inte med säkerhet. Hon har inte feber, är inte svullen, har inga sår, sprickor eller annat fysiskt tydligt avvikande och klövarna verkades i höstas. Och hon äter, dricker och idisslar som hon ska. Men hennes rörelsemönster avslöjar att hon har ont i flera av klövar när hon går. Fläcken är högdräktig och ska snart få sin tredje kalv, så av den anledningen vill vi inte hissa upp henne i en klövverkarstol, som är det som krävs om vi ska kunna göra en ordentlig bedömning och en eventuell åtgärd. Och att ställa henne i en vanlig behandlingsbox för att se över klövarna, skulle innebära en risk för att hon lägger sig ner och då kan det bli ett helvete att få ur henne därifrån.

Så i samråd med veterinär och klövverkare, så har vi beslutat att låta henne stå kvar i sjukboxen så hon inte behöver gå så mycket och inte heller behöver tampas med de andra korna i flocken. Och så länge hon verkar må bra av det, och ingenting annat tillkommer, så är det den åtgärden som vi gör i dagsläget. Om problemet kvarstår när hon kalvat, så får vi ta hit klövverkare då.

Dock upplever jag att hon långsamt blir bättre. Låt oss hålla tummarna för det. Och nu börjar nedräkningen för kalvningen – om ett par veckor kör det igång! Alltid lika spännande!

© 2026 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑