Livskraft i samspel

Att skåla i Champagne och äta köttfärslimpa.

I helgen drack jag Champagne, iförd mjukisbyxor och en solkig underställströja. Det är nog så Champagne ska drickas tänker jag, mitt i livets verklighet, med vänner som inte bryr sig om vad jag har för kläder. Och som själva sitter där i tights eller långkalsonger. Hjärtligt delar vi med oss av livets med- och motgångar och höjer glasen med den dyra vätskan till en skål.

Inte för att något speciellt är uppnått, eller för att något speciellt har hänt – utan bara för att livet är vad det är, och det är ändå fint att få vara med, så länge som det varar. Och det kan vara värt att skåla för, tänker jag. Och dela på en flaska Champagne över en köttfärslimpa, hemodlad potatis och brunsås.

Som ni förstår så ingår inte inmundigandet av Champagne i mina vanliga rutiner. Jag är uppriktigt för snål, för bekväm och för ointresserad av alkoholhaltiga drycker för att själv springa iväg och köpa något dylikt. Men desto mer uppskattat blir det då, när det kommer i gåva från någon som uppskattar det jag gör och kanske även den jag är. Och det är fint att tänka på. Därför har den stått ett tag på en hylla, som en påminnelse, till de dagar då tvivlet karvar som mest i tankegångarna. För att liksom vänta in rätt tillfälle. Och helgen var verkligen rätt tillfälle.

Men för dig som snörper lite på munnen, och tycker att jag vanärat den mytomspunna drycken, så kan jag ge dig en anledning om någon att skåla i Champagne. Och det var över köttfärslimpan. Eller snarare i hedersamt minne över Stor-Tjuren. Han var en viktig pusselbit när vi körde igång för fyra år sedan, och det känns som en epok nu fått sin slut och en annan tar vid.

Jag minns när jag satt på en pizzeria uppe i Kramfors, med huvudet i händerna och konstaterade att jag precis bränt mina besparingar på en tjur, fem kvigor och maskiner för att skörda gräs. Och jag minns resan hem, 50 mil enkel resa, med det stora men ändå lilla djuret i en rapplig hästkärra. Jag satt som på nålar hela resan och vi åkte i ett sträck. När vi tvingades stanna vid en trafikljus kände vi hur hela bilen rörde sig till följd av, vad vi tyckte då, det enorma djurets rörelser där bak i hästkärran. Jag slängde mig ner på gräset och grät av lättnad när vi kom hem. Värmeböljan 2018 hade precis börjat, liksom vår resa till den besättning vi har idag och Tjuren skulle bli tre gånger så tung. Men det visste vi inte då.

Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Och han har gett oss många fina kalvar och därmed en fin grund för vår fortsatta utveckling av flocken. Han har aldrig varit till något problem och jag känner lugn och stolthet i att det är så vi får minnas honom. En lördagskväll i goda vänners lag, med Champagne och köttfärslimpa. Och många, många måltider efter det, men kanske inte alltid med Champagne.

5 kommentarer

  1. Anna Bohm

    Så fint. Livet. Vördnad för livet. Och det är väl just det där som Är Liv: att vara i det som är. Med köttfärslimpa, champagne och mysbyxor och glädje och ångest och tacksamhet. Det är alltid fint att läsa det du skriver. Tack. Önskar er en fin dag.

    • forsbergkristina

      tack för dina fina ord!

  2. Mårten Thorslund

    Tack igen Stina för en till fin betraktelse och berättelse från dig om livet och allt viktigt och oviktigt som sker i detta livet.

    • forsbergkristina

      tack för att du läser Mårten!

  3. Maria

    En fantastisk champagnevärdig kväll, de blir inte mycket bättre än så – tack för er!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2022 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑