Författare: SlaktarStina (Sida 31 av 56)

Hur går det med utkikstornet?

8 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Ni är många som undrar. Det är många som frågar. Intresset för utkikstornet har nu blivit så stort att till och med världspressen har hittat hit. Världen väntar med spänning på svaret – hur går det egentligen med renoveringen av utkikstornet?

Jo då. De arbetsvilliga karlarna har målmedvetet arbetat på. Med jämna mellanrum har man hört hammarens slag eka över trädtopparna. Och tur är väl det. För det börjar närma sig invigning och då är det ju bra om det finns ett torn att visa upp.

Söndagen den 28 juli händer det. Under självaste Dan Andersson-veckan som dessutom firar 25 år! Ni kan även passa på att lyssna på lite musik och äta nävgröt med fläsk, när ni ändå har letat er ut hit i skogarna. Varmt välkomna!

Jordgubbsdag

7 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I dag vaknade vi och kände att det var en riktigt jordgubbsdag. Det kändes liksom ända ut i tårna att jordgubbar, det måste vi ha.

Eftersom vår egna odling ännu inte är redo för hungriga små munnar, så packade vi upp oss på cykeln och drog ner på byn. Jordgubbsbyn. Vi handlade väskan full och passade på att leverera en kartong till morgontrötta semesterfirare. Sen cyklade vi hem. En fin tur i ett sommarvarm Sverige, där majoriteten dock tyvärr verkar föredra bilens AC framför cykelns vinddrag. Konstigt.

Hur som helst. Väl hemma åt vi jordgubbar tills vi själva såg ut som jordgubbar – röda, glänsande och oemotståndligt söta. Kanske blir det en tur imorgon också, jordgubbar kan man aldrig få för mycket av.

Barfota utan strumpor och skor

5 juli, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Knådden är ett barfotabarn. Jag är en barfotavuxen. Master of the Dammsugare är vår missnöjda familjemedlem som springer efter oss med diverse förmaningar om att sätta på oss skor. Han förstår inte det där.

Att det är en frihetskänsla att bara kliva ut genom dörren och låta de nakna fötterna få kittlas av morgonfuktigt gräs. Bli lite kall om tårna medan man känner sommarsolen stråla mot ansiktet. Att få känna de vassa stenarna och sanden som fastnar mellan tårna när man haltande tar sig fram längs den varma grusvägen. Fuktig mossa med några stickande barr.

Fötterna blir visserligen lortiga, men de blir starka och tåliga. Och själen blir lite mera lycklig. I alla fall hos oss som känner friheten i att gå barfota. För oss som ibland vill känna med fötterna, uppleva med fötterna. Låta dem gå så som de är skapta, utan stöd eller hinder från mer eller mindre fotriktiga skor.

Sommaren är årstiden för oss. Då får dammsugarfolket säga vad de vill, muttra vilka ramsor de vill. För vi tänker fortsätta gå barfota, så är det bara.

Vill du dessutom manifestera med att sjunga Barfotavisan, så hittar du den här.

Skogens belöning

4 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Härom dagen var det äntligen dags. Dags för att testa om kroppen klarade av en löptur i skogen. Jag kände mig redo. Mitt bäcken med alla sina fogar kändes redo. Äntligen! Så jag drog hem till min trognaste terränglöpningskompis och snörde på mig skorna. Han fattade vad som var på gång och det började spritta i benen på honom. Precis som på mig.

Vi kastade oss ut. Långsamt och prövande flöt vi fram över stock och sten, blåbärsris och kvistar. All uppmärksamhet var riktad mot känslan i kroppen. Kändes det bra? Det kändes bra. Det kändes bra! Ingen smärta. Inga kompenserande och felaktiga rörelser. Bara ett flytande rörelsemönster, blodet som pulserar och lungorna som flåsar. Jag, hunden och skogen. Rörelseglädje i full harmoni.

Vi ökade på. Det här kändes bra! Jag sprang med ett leende på läpparna och var tvungen att avge ett litet glädjerop bland tallarna. Jag kan springa! Hör ni det alla älgar, rådjur och vargar – jag kan springa! I samma sekund tog det stopp. Tvärstopp. Mina ögon hade fått syn på något lysande. Något gult. Något ätbart. Som om de nyss ploppat upp ur marken när jag ropade ut min glädje. Kantareller!

Som om inte känslan av att få springa igen vore nog. Som om skogen ville ge mig en extra belöning för allt mitt slit för att bli kvitt besvären av foglossningen. Jag kastade mig ner på knä och började plocka. Fyllde sportbehån med skogens gula guld och begav mig sedan av hemåt, rusig av lycka.

Som att återfå superkrafter och hitta en skatt samtidigt. Livet är allt bra fint ibland.

Kopparsnoken

3 juli, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Häromdagen träffade vi på en kopparsnok. Det slog mig vad fantastisk vackra de är i sina glänsande och skimrande skinn.

Men egentligen är det ju ingen snok. Eller orm för den delen. Det är tydligen en ödla som saknar yttre extremiteter. Och en ödla är den därför att den blinkar, av vad jag kan förstå. Eller så är det bara en smart orm som fattat att om jag flörtar lite grann, så tror de att jag är en ödla. Typ.

Hur som helst så är den iallafall fridlyst, som all andra grod- och kräldjur i Sverige. Så nu vet ni det också, inför regniga sommarkvällar när bilvägarna kokar av vilsna grodor. Kör försiktigt!

Om att orka som förälder

2 juli, 2013 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Det är intressant det här med att bli förälder. Hur ens behov plötsligt får en något mer sekundär karaktär och hur mycket man egentligen orkar. Det är som ens ego säger upp sig och på den vakanta platsen hamnar en arbetsvillig praktikant som är beredd att göra vilket skitjobb som helst, bara den får lite uppskattning i utbyte.

Ett leende och helt plötsligt var det inte så illa att byta blöja mitt i natten. Ett skratt och helt plötsligt städar du gröt över hela köket gladeligen. En varm liten kropp som kl 03.14 äntligen somnat i din famn och helt plötsligt vill du inte somna själv. Vill bara stanna tiden och vara. Små korta armar som klamrar sig kring din hals, och helt plötsligt kan du cykla till Grönland om det skulle behövas. På enhjuling. Baklänges. Och sjunga cykellåten hela vägen.

Och detta trots att det sekunden innan kändes som att nej, jag orkar inte mer. Snart faller jag samman som ett korthus och blir liggande platt och livlös. Eller exploderar i atomer. Eller imploderar.

Men sen kommer det där leendet. Eller skrattet. Tilliten och kramen. Som en explosion av ny energi och du glömmer genast allt det där orkeslösa som du nyss kände.
Du kanske inte orkar ta tag i det där syprojektet. Eller baka de där 756 bullarna på eget odlat vete. Men du orkar byta en blöja till. Sjunga en till sång. Vanka och vagga en timme till. Du orkar göra det som verkligen är viktigt.

Det är häftigt hur naturen har format det hela. För det kan inte vara någon slump att barn börjar le så pass tidigt. Att jag som förälder får världens energiboost av ett litet skratt från min son. Det handlar om överlevnad. Naturen är fantastisk.

Rosen som överlever

29 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag fyllde år för några månader sedan. I present från min bror och hans fina familj fick jag en fin ros i kruka. Tack, tänkte jag, den håller sig säkert så här fin ända tills imorgon kväll. Kanske någon dag till om jag har tur.

För rosorna i mina hem genom åren har varit många. Det blir lätt så när man försöker och försöker och försöker, men växten visar tydligt att hos dig trivs jag då icke! Och därmed dör en snabb död i ren protest. Och jag skaffar mig en ny och tänker; nej, nu jävlar ska du leva om jag så ska hålla vakt dygnet runt! Men inte ens det har funkat.

Så. Jag hyste inga stora förhoppningar inför denna fina present. Passade på och njöt av att den var så fin ett par dagar. Som sen blev veckor och som nu har blivit månader. Den verkar trivas, till min stora förvåning!

Men nu kommer grubblerierna; hur gör jag nu då? Nu när den inte dör, vad gör man då? Ska man plantera ut den? Ska den planteras om i kruka? Ska den övervintras? Hjälp mig!

Jag känner ju en skyldighet till att ta väl hand om den, nu när den har visat att här trivs jag bra! Och kom inte och fråga vad det är för sort, det har jag ingen aning om. Men den har gröna blad och själva blomman är som ni ser ljust rosagul. Kanske kan ni hjälpa mig med det också?

Cykellåten

27 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vet du vad det är som åker genom byarna och som metodiskt skrålar samma melodi om och om igen? Det är inte glassbilen. Nej, det är jag och Knådden på vår älskade cykel! Vi har nämligen skrivit en cykellåt.

Så ikväll tänkte jag att det skulle vara realese. Dock får ni sjunga den själva, då våra resurser är begränsade. Vilka resurser låter jag dock vara osagt.

Hur som helst – här kommer den – melodi nummer 2! text och musik: Slaktar-Pling-Stina och Knådden G-son.

Melodi; Pepparkakslåten – Vi komma, vi komma från Pepparkakeland

Vi cyklar, vi cyklar, vi cyklar så bra
vi cyklar, vi cyklar, vi cyklar varje dag
uppför och nerför, vi susar smidigt fram
vi svettas och vi skrattar och blir lortiga av damm

Om du nu har missat melodi nummer 1, så finner du den här.

Min målbild.

26 juni, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I träningskretsar pratas det mycket om målbilder. Att man behöver ha dem för att veta vart man vill komma med sin träning. Som en morot de dagar då lusten inte finns där. Ett mål helt enkelt. Ett klart och tydligt mål. Helst lite långsiktigt. Men med små delmål, såklart.
Kanske ser man sig själv överst på prispallen. Eller hur man spränger den där tidsgränsen. För andra kanske det mer är svällande muskler och tunga vikter som är målet. Det gäller att komma på vad man egentligen vill. Men det är inte alltid så lätt att komma på den där målbilden. Så jag tänkte dela med mig av min.

Jag har haft samma i ett par år nu, efter att den helt enkelt uppenbarade sig för mig. Bokstavligen. För jag mötte en kvinna, en fantastisk kvinna. Vi kan kalla henne Sandra.

Jag minns hur hon klev in i rummet och det fullkomligt lyste om henne. Hon strålade och rörde sig spänstigt och smidigt som en panter över golvet. Hon berättade för mig att bodde själv i ett hus med alla de sysslor det innebär. Klippte gräs, grävde upp buskar, lagade trappor. Allt det där som vanligtvis två hjälps åt med. När jag träffade henne så var hon nyss hemkommen efter en vandringsresa i Alperna och planerade nu för en cykelresa på Mallorca. Hon skulle bara avsluta sin första termin på ridskolan, sen skulle hon ge sig iväg.

Sandra hade en kropp som var fantastisk! Hon kunde stå i brygga, göra kullerbyttor och hon var urstarkt. Kånkande stenar och tunga ryggsäckar på vandringsresor. Hon lärde sig nya saker. Det var ingenting som var ett hinder för den här kvinnan. Man måste ju försöka, annars vet man ju inte om man kan sa hon. Och förresten, kan man inte så får man väl lära sig.

När vi skildes åt hade hon verkligen satt ett avtryck i mig. Trots att vårt möte var relativt kort så blev hon en förebild. Jag tänkte; jag vill bli som henne, jag vill ha en kropp som hennes – när jag är 84. För Sandra var 84. Men det hindrade inte henne från att stå i brygga, lära sig rida och vandra i alperna. Jag säger det igen – hon var 84 år.

Och det är på det jag tänker när latmasken slingrar sig obarmhärtigt kring min kropp. När jag är 84, om jag lever tills dess, så vill jag kunna stå i brygga och åka på cykelresa till Mallorca. Jag vill kunna sköta mitt hushåll själv (om jag måste) och jag vill kunna bo i ett hus. Då gäller det att hålla kroppen i trim.

Men det är klart, man vet aldrig vad som händer längs vägen. Vilka sjukdomar och olyckor som kommer kasta sig över mig. Men, en sak vet jag. Har jag hållit kroppen i trim och gjort vad jag kunnat – ja, då behöver jag åtminstone inte klandra mig själv när den dagen kommer.

Och genast blir det lite lättare att ta sig ur latmaskens grepp och hitta rörelseglädjen igen. För när jag är 84, då vill jag kunna göra en cykelresa till Mallorca.

Förresten; ni missar väl inte att sommardanserna har börjat? Ett perfekt sätt att hitta rörelseglädjen! Var dock vaksam på vissa eventuella biverkningar!

Den lilla exotiska spindeln

25 juni, 2013 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Okej, så här är det. Om du tycker spindlar är väldigt obehagliga små djur som helst inte borde få finnas på vår planet, eller iallfall inte där du är – ja, då ska du nog avstå från att titta vidare i detta inlägg. Eller så gör du det ändå och kan sen känna dig stolt över att du faktiskt vågade, trots din rädsla. Som en början till en KBT-behandling kanske? Hur som helst…

För nu så ska ni få bekanta er med en av mina kompisar! Eller kompisar och kompisar, den är en av alla dem som verkar tycka om att bo här precis som jag, eftersom jag ser den med jämna mellanrum. Men som vanligt vet jag ingenting om den, så hjälp mig!

Jag tycker den här spindeln är så oerhört fascinererande då den har så starka och vackra färger. Den ser lite ut att höra hemma i någon regnskog i ett exotiskt land, men om så är fallet så har den emigrerat hit till lugnet i vår granskog. Jag kan inte klandra honom/henne.

Åh vad tråkig och nördig hon är! tänker ni kanske nu. Ja, så kanske är fallet och det trivs jag med. Men jag vill också ge dig något att fundera på; om jag hade visat samma bild och sagt att det var från min backpacker-resa i Amazonas djupaste regnskogar – hade du reagerat på samma sätt då? Antagligen inte.

Jag kan tycka att ibland är vi så upptagna med att upptäcka världen, att vi glömmer att upptäcka vad som finns omkring oss. Så berätta nu – vad har du upptäckt idag? Än är det inte försent!