Det var inte så stora överraskningar under min födelsedag, det mesta var sig likt. Ett barn hemma från skolan, korna skulle ha mat, ungarna likaså och Nilson envisades med att spåra räv på morgonpromenaden. Med undantag för alla fina gratulationer från både kända och okända, så var det en helt vanlig dag, vilket i min värld inte är fy skam.

Överraskningen kom dagen efter, när jag i lugnan ro stod och pysslade om Bodils juver ute i hagen, så fick jag se ett par klövar som stack ut ur kossan Femton – en kalvning i full gång! Det var några veckor tidigare än beräknat, så överraskningsmomentet var ganska kraftigt för mig.

Kossan Femton verkade dock inte så överraskad, utan skötte det hela exemplariskt. Hon hade valt ett perfekt läge mot mot Storladans södervägg, i det torra fjolårsgräset och med vårsolen som värmde. Den lilla tjurkalven som kom ut var välskapt och välmående, om än liten och ynklig. Men det är inget problem att vara liten och ynklig, när man har en duktig mamma som tar hand om en. Och det är hon, duktiga Femton.

Och jag som bonde, övervakar och ser till att alla mår bra. Det är så vi har valt att arbeta, att låta djuren så långt det är möjligt sköta kalvningen själva ute i hagen. Tillsammans med flocken eller en bit ifrån. Ståenden, vankandes eller liggande. Så som de själva väljer att ha det. Vi övervakar och har koll, för att kunna hjälpa till om det behövs. Hittills är de gångerna få och vi utvecklar flocken målmedvetet för att det ska fortsätta vara så.

Nu väntar vi med spänning på att de andra kalvarna ska komma till världen, det börjar bli stånkigt och svullet för korna, så det står nog inte på förrän nästa kalv skuttar omkring i hagen! Det är en intensiv tid som ligger framför oss. arbetsmässigt och känslomässigt. Och ändå så är det den bästa tiden av alla som börjar nu.

Imorgon fyller jag 36 år. Och jag som tidigare föredragit att inte uppmärksammat min födelsedag, börjar vända i den frågan. Jag börjar liksom förstå, på riktigt, att det är värt att fira att jag fått vara med ytterligare ett år i detta jordeliv. Att det är något fint att få möjligheten att bli äldre. Att få gråa hår och rynkor, är inte alla förunnat.

Och just nu ruskas livet om, både i det stora och det lilla. Allt är tillsynes som vanligt, och ändå är allting annorlunda. Jag tänker mycket på det, och det färgar mina texter, på ett sätt som får mig att tveka om vart de hör hemma – i byrålådan eller i det offentliga? Och därför har det varit lite tyst här en tid. Jag vågar liksom inte riktigt öppna det där flödet av ord som kommer ut, när upplevelserna av livet behöver bearbetas.

Och jag får heller inte ut någon förklarande text om hur vi löser vatten till korna under vintern, när den där förbannade känsloproppen sitter som ett smäck för formuleringarna. Eller om det är djävulen på axeln, som med segersötma i mungipan kravlat sig upp och återigen börjat viska dumma saker i mitt öra.

Men det är ju knappt så man vill erkänna det – jag fyller ändå 36 imorgon. Borde man inte växa ifrån sådana där dumheter? Kanske händer det på 36-årsdagen? Kanske händer det aldrig? Kanske måste jag hända själv? Kanske är det den där känsloproppen som måste dras ur, så alla forsande ord kan spola bort den förbannade odågan? Kanske funderar jag för mycket och det här bara blir en virrig text? Men det blev en text i alla fall, ibland får man vara nöjd med det lilla. Som att få möjligheten att fylla 36 år.

Och kanske har det börja sippra lite, vid den där proppen. Jag är ändå bara människa. Imorgon en 36-årig människa. Och vill man enbart ta del av lugna leenden, härliga dagar och ljusa känslor – så finns det så många andra platser att välja mellan. Här skriver Kristina – i all sin bräckliga kraftfullhet. Och jag behövde bara påminna mitt 35-åriga jag om det.

(Den här texten skrev jag för tre år sedan, men tycker den är värd att ta plats igen. I dessa tider, internationella kvinnodagen till ära. Låt dessa kvinnor och deras kunskaper, få den renässans som de förtjänar. Och kräver. För den framtid vi möter.)

Hej mormor någonstans däruppe i himmelen.

Idag är den 8 mars 2019 och därmed internationella kvinnodagen. Den fanns även på din tid, men om du tänkte på det medan du utfodrade korna och stoppade strumpor, det kommer jag aldrig att få veta.

Vad jag däremot vet, är att du bar på en massa livsviktig kunskap och färdigheter. Kunskap och färdigheter som jag tycker har blivit kraftigt nedvärderade, nästintill skambelagda. Hur det blev så, det vet jag inte. Men någonstans mellan dig och mig, så blev månadslön och akademikerpoäng, något bättre än potatis, mjölk och hemslaktat fläsk. Men sedlar mättar dåligt när affären ekar tom. Och det vet du mormor, och dina systrar med dig. Men det är som om min tid glömt allt det där.

Och sanningen är den mormor, att jag tycker det är förbannat orättvist. Det är förbannat orättvist att alla den kunskap som du bar, all den kärlek som du gav – ska ses som något mindre värt. För det var sann livskunskap som flödade i dina ådror och ett stort ansvar som du bar på dina axlar. Ansvar som du med stolthet uppbar, med rak rygg och en styrka det sällan talas om. Du knäböjde inte för livet, du bar det i dina händer.  Ömsomt tungt, ömsom lätt. Då som nu.

Och med beslutsamhet  i blick och jorden under dina fötter, tog du vad som fanns och gjorde det till något värdefullt. Till kläder och mat, värme och trygghet. Med blott en bit mark, ditt starka hjärta och kunskapen i dina händer ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet.

Och det är värt att upprepas; med blott en bit mark ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet. Ovärderlig kunskap som inte kan mätas i pengar eller akademikerpoäng. Ovärderlig kunskap som fått mänskligheten att överleva kriser och krigsår. Ovärderlig kunskap som fortfarande behövs, trots så kallad effektivisering, globalisering och digital teknik. Eller kanske just därför. Kanske är det just därför den behövs, mer än någonsin.

Och det är det jag tänker på, när jag sitt här på den internationella kvinnodagen, 2019. Jag tänker på dig och alla de andra bondmororna, med kraftiga överarmar och hucklet över håret, som visste hur man slaktar en gris likväl som tröstar ett barn. Ni som visste hur man får några morotsfrön att bli tusentals fler, hur man får mjölet att räcka och hur man klarar sig utan frys. Ni som förstod vikten av att hjälpas åt, alla utefter bästa förmåga. Ni som förvandlade mjölken till ost, fil och guldglittrande smör. Ni som insåg pengars värde men likväl dess betydelselöshet.

Ni som visste hur man ombesörjer en familjs alla behov med blott en bit mark och kraften i era händer. En familjs behov, med blott en bit mark och kraften i era händer. Blott en bit mark, och kraften i era händer.

Respekt.

Jag drömde aldrig om att bli bonde. Nej, aldrig någonsin. Men någonstans mellan min fars död och mina barns liv, så började jag fundera på vad som krävs för att leva på en plats. Vad som krävs för att leva. Och det var då jag insåg hur oerhört sårbart samhälle vi lever i. Där vi, trots uppvärmde utomhuspooler, matchande soffor, sommarbåtar och ständiga köksrenoveringar  – lever en veckas marginal från svält.

Det kan vara svårt att ta in, när vi ser våra dignande butikshyllor med 30 sorters olika bröd, frukter och grönt från när och fjärran, och andra livsmedelsliknande produkter med diverse innehåll som min gammelfarmor inte ens skulle våga använda som städprodukt. Men börjar man skrapa lite på livsmedelskedjans välputsade luftslott, så är det inte långt bort att det knyter sig i magen och det blir lite svårt att andas. Av rädsla. Av insikt att vi dansar runt på väldigt tunn is med händerna bakbundna.

Vi lever med en veckas distans från nationell svält och det krävs så oerhört lite för att vi ska stå där. Med butikshyllor som gapar tomma och barn som börjar skrika av hunger. Det finns inga beredskapslager. Minst hälften av vår mat är importerad, och den som produceras här i Sverige är antingen beroende av importerade insatsmedel eller enorma mängder energi.

Och då har vi inte ens talat om de digitala system som ser till att maten kommer till din butik och möjliggör att du kan handla. Om alla de lastbilar och fartyg som kräver bränsle för att frakta maten hit och dit. Det går att räkna upp så chockerande många sköra trådar och det krävs så oerhört lite för att detta system ska haverera. Även i fredstider.

Och det var när jag insåg detta, för ungefär 8 år sedan, som jag började lära mig hur jag producerar mat. Det var då jag började odla och hålla djur, lära mig mer om ekosystemprocesser och förstå hur jag skapar vad som behövs för att hålla mig vid liv, med de resurserna som finns på den plats där jag vill leva.

Det var då jag blev bonde, om du så vill kalla mig det. I min egen värld är jag bara människa. En människa som vill vara mätt i magen, känna trygghet, kärlek och meningsfullhet i vad jag gör om dagarna. Det är därför jag gör vad jag gör. Men jag drömde aldrig om att bli bonde, nej aldrig någonsin.

Nu är det krig i europa. Redan innan militärer började vandra över landsgränser så flaggade det svenska lantbruket om kris till följd av kraftigt ökade omkostnader. Mat kommer att bli kännbart dyrare. Om det stannar där ska vi skatta oss oerhört lyckliga.

Och det kan skrivas kilometerlånga spalter om både jordbrukspolitik, hjälppaket och skatteavdrag. Vi kan stå med plakat och skrika, göra namninsamlingar och bilda föreningar, skriva motioner och arga inlägg – men det kommer inte mätta våra magar, om dagen kommer då det sinar i hyllorna. Och då, är det troligtvis försent. För ingen jävel i hela världen kan trolla fram en potatis som inte finns, hur hungriga vi än må vara. Den potatisen måste vi själva sätta, och vi behöver göra det nu, så snart marken tillåter.

Vi vet inte vilken framtid vi går till mötes. Men vi vet att vi kommer behöva mat. Idag, imorgon och även när höstlöven åter faller.

Så sätt din potatis. Så dina frön. Prata med din granne och var snälla mot varandra. Prata om trygghet och behov, och om en värld som är i gungning. Om landskapet ni delar, och möjligheten att producera mat, med de resurserna som finns på den platsen.

Än finns tiden att axla ansvaret över vår mat, och vi kommer behöva göra det tillsammans. Kanske visar det sig vara överilat, men i det här läget känns det oerhört dumt att chansa. Oerhört dumt. Så sätt din potatis, snälla.

Vi behövde köra en till avlusningsomgång på korna, och lyckades träffa in en dag med fantastisk väder. Kylan bet i kinder och fingrar på morgonen medan vi plockade iordning hanteringsanläggningen, men bara någon timme senare åkte jackan av och solglasögonen på – vilken dag!

Den respektingivande nötvallningshunden var självklart med och styrde upp det hela – se själva hans ansvarstagande stolthet när han vaktar den djupfrysta komockan! Inte ens knotan var intressant.

…och definitivt inte korna. Bara kanske lite. Ungefär som när man styr och ställer för att åka till någon nöjespark med småbarn, och det är leran utanför entrén som är det roligaste. Men han var med iallafall och kände att han gjorde något viktigt.

Ibland känns det som en utopi att den där lilla luddbjörnen ska hjälpa mig att flytta korna en dag.

Hur som helst….Avlusning görs i förebyggande syfte när man är med i utedriftsprogrammet, så vi har redan kört en omgång på samtliga grupper. Men för några individer har det varit mer besvärligt, och är i behov av en andra behandling.

Så vi körde dit behandlingsboxen, grindar och samlade in damerna som fortfarande går tillsammans med sina kalvar från i somras.

För korna är det ingen big deal att gå igenom behandlingsboxen, de har gjort det förut, vet att det inte är farligt och är fullt medvetna om att man får ”godis” den korta stund som man står där.

Lite annat är det med ungdjuren, som tycker det hela är jätteläskigt och inte fattar alls vad det handlar om. Det är inte ovanligt att de blir rädda och härjar omkring inne i boxen. Det slår i metallen, och låter mer våldsamt än vad det är.

Jag själv har tidigare blivit väldigt stressad av det här ljudet, men har med tiden lärt mig att en stressad människa gör definitivt inte situationen bättre. Så bara vi tvåbenta är lugna, så brukar det inte ta så lång tid innan individen i boxen har lugnat ner sig, hittat godsakerna i hinken och fattat att behandlingsboxen är ju ganska trevlig ändå.

En del hispiga individer lugnar inte ner sig, och det antecknar vi noggrant, inför en helhetsbedömning om vilka individer som ska utgöra grunden för den flock som vi bygger. För vi vill ha lugna, trygga och stabila djur i vår flock. Och då behöver vi ta beslut som leder åt det hållet, konstigare än så är det inte.

Just nu är djurens päls väldigt tjock, fet och tät, så för att få bästa effekt av avlusningsmedlet så rakar vi det område där preparatet ska appliceras, dvs hela rygglinjen. Det ser lite roligt ut när alla djuren går runt med en omvänd raggarsträng på ryggen, men det är för deras eget bästa. Och de bryr sig knappast.

Som bieffekt får fåglarna tillgång till massa gosigt byggmaterial till sina kommande vårbyggen.

Hela processen gick väldigt fint och vi var klara framåt lunch. Då värmde solen rejält och vi njöt lika mycket som kossorna.

Och för er som undrar – hanteringsanläggningen står kvar ute på gärdet eftersom korna behöver gå igenom den nästa helg igen. Då ska några av dem få nya örhängen, som de enligt lag behöver ha. Dora har dock rivit sönder båda öronen, så vart vi ska sätta de lapparna återstår att se. Kanske får vi lov att ansöka om undantag på henne, beroende av hur trasiga öron de behöver ha innan det godkänts. Den som lever får se, och ständigt lär man sig något nytt.

Det är med glädje och stolthet jag kan presentera att nästa vecka så drar Länsstyrelsen Dalarna igång med en serie webbinarier på temat regenerativt lantbruk.

Det är Märta Jansdotter-Aguire från Gröna Gårdar, som kickar igång det hela med att på onsdag 16 februari, ge en introduktion till Regenerativt lantbruk.

Onsdagen efter så är det Gunnar Thelin som pratar om EOV – att mäta ekosystemfunktioner på gårdsnivå. Gunnar var ju en av dem som var här hos oss i somras och gjorde EOV-mätningar och jag misstänker att det kommer bli en fördjupning i ekosystemprocesserna och verktyget som sådant.

Onsdagen därpå så är det Tomas Torsein som delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter kring regenerativ betesdrift. Tomas och hans fru Mia är verksamma nere kring Falköping och driver Bältaregården. De är stora förebilder för oss, och det är inte sällan som jag vänder mig till någon av dem när jag grubblar på något kring djuren.

Sista onsdagen är temat regenerativ växtodling med Roland Höckert, Godegården. Roland integrerar sina får med växtodlingen och har på så sätt uppnått fina resultat. Eftersom jag själv inte sysslar med växtodling så ser jag fram emot att lyssna på honom och hans tankar!

Ja, ni ser själva vilken bländande line-up som Länsstyrelsen Dalarna har fått ihop – imponerande! Och det gör mig glad och stolt att det är ”min” länsstyrelse som möjliggör för människor att ta del av dessa kompetenta människors tankar. Regenerativt lantbruk är framtiden, om vi vill ha en framtid. Heja Dalarna! som Gunde hade sagt

Alla som under pandemin haft digitala möten i hemmiljö tillsammans med barn och djur, vet hur det kan vara. I samma stund som du kopplar upp till mötet så får hunden nån typ av rännskita och ungarna startar världskrig, Katterna ska ut eller in, typ var 5:e minut och får dem inte som de vill, så skriker de på klassiskt kattmanér. Mitt i allt så krisar något på gården, så den andra vuxna som du räknade med skulle ta hand om djur och ungar, står där och viftar bredvid skärmen för att få svar eller hjälp. Samtidigt sitter du där med sammanbitna tänder och tittar in i skärmen och försöker hänga med i vad som sägs. Alternativt slänger du på dig ett headset och försöker lösa situationen samtidigt som du klamrar dig fast i mötet och resultatet blir allt annat än bra. Stressnivån hamnar på topp och åtminstone jag blir till min sämsta version i ett sådant läge.

Så när det inför helgen stundade tre dagar med digitala möten till följd av en utbildningsträff som ställdes om till digital, så var det inte svårt att inse att hemma kan jag absolut inte vara. Pulsen steg, pannan drog ihop sig och käkmusklerna hårdnade vid blotta tanken.

Så jag packade min väska och åkte till min syster. Där stängde jag in mig i hennes källare hela helgen och lämnade iväg allt ansvar för djur, ungar och gård på andra. Stängde av telefonen och koncentrerade mig på det jag skulle. Det var så oerhört skönt! En fantastisk upplevelse som jag varmt kan rekommenderar till alla som bär ansvaret över familjesamordning – leta upp en källare, stäng in dig och ägna dig åt det du vill.

Om du dessutom har någon som kan utfodra dig med mat mellan varven så är lyckan gjord! Ska definitivt upprepa samma förfarande snart igen – digital träff eller ej. Nån som ska med?

I söndags när Millimetermanen kom ner till Stakheden så möttes han av en tråkig syn. Krossade ägg och utriva saker. En värmefläkt som stod på varmaste läget, sjukvårdsmaterial till korna som förstörts. Ren sabotage, helt enkelt. Och det är inte första gången.

Jag har svårt att se meningen i ett sådant handlande, och funderar en hel del på vad det betyder, vad det är uttryck för. Kanske får jag aldrig svar, men jag kan berätta vad det betyder för oss som drabbas.

Att det ger förlorad inkomst och ökade kostnader förstår ju vem som helst. Krossade ägg går inte att sälja, förstörda grejer behöver återigen köpas in. Saneringen är en oönskad extra syssla.

Men sen är det den där känslan i bröstet. Den där som gnisslar och skaver när man tänker på att någon förstört det som vi ägnar så mycket tid och kraft åt. Och oron för vad man möter nästa gång man kommer dit.

Men det som tynger mig mest, är tanken på några få personers bristande omdöme och handlande, kan få så tråkiga konsekvenser för en hel bygd.

Äggboden finns där som ett uttryck för det bygd som vi vill bidra till. En bygd vars landskap förser människorna med mat, och som vilar på grundstenar av tillit och gemenskap, respekt och omtanke.

Min förhoppning har varit att se äggboden utvecklas till något större än vad den är i dag. Ett bya-nav där bybor möjliggör för andra att ta del av det som de själva har i överflöd. Ägg och honung, sticklingar och frön har vi sett hittills – men måste det verkligen stanna där? Tänk om där även fanns grönsaker och mjölk från markerna omkring? Men den tanken får sig såklart en törn, efter en helg som denna.

För självklart kommer tankar på att äggboden behöver stängas igen. Självklart kommer tankar på att övervakningskameror, stängda dörrar och annat tråkigt som kostar pengar, energi och tillit och som egentligen inte leder nånvart.

Det som ändå värmer är det stora engagemang som händelsen har väckt. Ni är MÅNGA som hört av er med tips, tröstande hejarop och engagemang. TACK för att ni delar med er av observationer, tips, tankar och känslor! TACK för att ni är så många som vill se en öppen, levande landsbygd! TACK för att ni vill hjälpas åt för att äggboden ska få fortsätta vara vad den varit, och en dag kanske även bli något större. För det är inga poliser och politiker som bygger den bygd vi vill ha – det är vi själva, vi som bor här, och det gör vi bäst tillsammans.

Och för att det inte ska bli några missförstånd; Ann och Staffan fortsätter tillsvidare att sälja sina ägg nere på Stakheden, och jag hoppas innerligt att de har all anledning att fortsätta med det. Dock blir det ingen mer honung den här säsongen eftersom Gun och Eric har slut på honung, men jag hoppas att de vill komma åter när blommorna slagit ut, bina surrar och solen värmer!

Jag blir alltid vilsen i januari. Lite nedstämd och osäker. Ledsen och omotiverad. På mig själv, på omgivningen, på allt som är. Jag vet inte om det är spåren av december, mörkret och ensamheten, eller om det är något annat. Egentligen spelar det ingen roll. Men det jag vet, är att jag då slutar ta hand om mig själv. Jag äter sämre, fuskar med koffeinintaget, motionerar mindre och låter mig själv gå vilse i en oändlig labyrint av tankar och tvivel. Tillslut kliver jag över någon slags gräns, är tillbaka i mina PMDS-besvär och ligger utslagen i ett par dygn med menssmärtor från helvetet.

Och numera vet jag, att den enda som kan lösa den problematiken är jag själv. Och efter ett par dygn i smärtdimma, så är motivationen inga problem. Med det färsk i minnet så blir det lätt att tacka nej till kaffe, då blir det lätt att äta vad jag behöver även om det skiljer sig från normen, då blir det lätt att ge sig ut på en springtur. För jag vet, att det är det som gör hela skillnaden.

Ingenting konstigt egentligen – min kropp och knopp kan inte prestera bättre än vad jag ger den förutsättningar till. Det låter enkelt, men det har varit en snårig väg till den insikten. Det har varit en snårig väg fram till insikten vad som verkligen gör skillnad. Jag behövde gå igenom vårdens alla olika preparat med tillhörande biverkningar, nå punkten för total desperation och slutligen så fann jag två vänner som fiskade upp mig och delgav av sin kunskap. Och det var då det vände.

(Och jag vet inte om man ska skratta eller förfasas över ironin att det var två karlar från det regenerativa lantbruket som hjälpte mig med kunskapen som fick mina kvinnliga hormoner i bättre balans)

Och kanske är det här sånt som man enligt någon oskriven regel om en putsad fasad, inte ska dela med sig av. Att det är för privat, för nära, för kroppsligt. Men jag tycker det är hög tid att vi börjar bli lite mer mänskliga med varandra. Att vi vågar prata om våra öppna sår och de som läkt. Att vi vågar lyssna till andra som berättar om sina.

Att dela med sig av erfarenheter som bygger på något verkligt, för att öppna en dörr för dem som fortfarande söker. Hur ska vi annars kunna hjälpa varandra att läka? Hur ska vi annars kunna vara starka, om vi inte visar det som är svagt?

Och nu har vi klivit in i februari. Januari är slut och jag tror mig hittat ut ur labyrinten av grubblerier och tvivel. Dagarna är längre, och fåglarna tar allt större plats i arbetsdagens ljudkulisser. Det är så fint att höra dem, hur ljudet växer till, nästan för varje dag.

Jag vet inte vad det här året kommer att erbjuda. Men jag hoppas på ett 20-tal kalvar, välmående och kramar. Mätta magar, trygga själar och hjärtan som slår för livet själv.

Dagarna kretsar kring den här spillevinken – Nilson. Vi leker i snön, upptäcker skogen och tränar på att bete oss civiliserat (gäller både hund och människor). Det är inte alltid så lätt, men vi tränar och gör vårt bästa.

Vi brukar hänga nere på byn någon gång under dagen för att kolla på alla konstiga påhitt och ting som inte är så vanligt hos oss här i skogen – ex människor, bilar, bussar, rullatorer, sparkar och annat civiliserat. Ser ni oss, så får ni gärna säga hej och fråga hur vi kan använda tillfället för att träna att bete oss civiliserat. Det kan handla om att att inte hälsa alls, hur söt, glad och gullig man än må vara. Hunden alltså. Jag själv försöker hälsa oavsett, och missar jag det så är det för att jag har fokus på annat.

Men senaste veckan har vi inte hängt nere på byn eftersom vi är i karantän. Det är ganska lätt att vara i karantän när man bor ensligt i skogen. Här finns utrymme så det räcker till alla, alltid någon lämplig aktivitet och mycket frisk luft att fylla lungorna med. Och eftersom välmåendet och orken inte varit särskilt stukat, så har vi haft riktigt fina dagar.

Arbetat i skogen, gått promenader, byggt kojor och eldat. Och däremellan har vi vilat på köksgolvet. Jag skriver vi, eftersom det är vi. Nilson som behöver sin valpvila, och jag som har haft feber och ibland behövt återhämta mig. Det är en fin rythm vi har fått till, och jag kan konstatera att man ska inte underskatta en valp/febervila på ett köksgolv efter en stund ute i skogen!

Men nu längtar vi efter vanlig arbetsdag. Fåglarna har börjat kvittra ute i skogen, solens bleka strålar värmer och den finaste tiden ligger framför oss, full av förhoppningar!