Helgen som gick bjöd på fantastiska dagar. Solen som värmde från en himmel blå, vinden som spelade i grenar och bladverk. Sommardagar. Och det gäller verkligen, att ta reda på dessa få dagar när de bjuds. Oavsett vad som står i kalendern, oavsett vilka måsten som ligger över dig. Dessa dagar måste få ta sin plats med solens strålar, vinden och dofterna. Dessa dagar ska helt enkelt höet slås av och köras in.

Och det föll sig som så, att höbärgningen sammanföll med ett kalas. Ett ypperligt sammanträffande visade det sig. För vi gjorde det enda rätta och satte gästerna i arbete. När tårtfaten gapade tomma så greppades högafflarna och traktorn rullade iväg ut till åkrarna. Alla hjälpte till!

Det var lite problem med diverse maskiner, vilket är mer eller mindre att räkna med när man som nybörjare släpat hem sånt som andra vill bli av med. Men arbetskrafterna gick inte av för hackor!

Mina brorsbarn visade sig vara imponerande effektiv arbetskraft och var en riktigt tillgång! Föga förvånande egentligen. Så nu funderar jag kring hur jag på bästa sätt kan uppmuntra min bror och blivande fru till att avla fram ett par till ungar.

Och jag skulle kunna bjuda er på en utsvävande beskrivning om hur det känns att åka hölass, omgiven av sommarängens allsköna dofter och de torkade grässtråna som sticker och kliar överallt, trots att de ändå är så mjuka. Men det känns en aning överarbetat när jag har följande bilder. De säger mer än tusen ord. Känslan att åka hölass.
 

 Innan kvällen var slut, så var första höskullen fylld och ett lugn infann sig på gården. Ett lugn och en stor förnöjsamhet. Jag tror det är det som kallas för lycka. Den känsla som infinner sig när man har fått göra det man älskar, tillsammans med dem man älskar. Och under tiden uppfyllt ännu ett av livsmålen. Och det gjorde jag, hela dagen. Carpe Diem – få in höet för fan!