Den spensliga kroppen är nästintill oklädd och jag förundras över att han inte fryser. Men det gör han inte, försäkrar han med myndig stämma. Sen stegar han ut över gräsmattan med de där starka, smala benen som verkar växa en centimeter för var dag som går. Under ena armen har han en bok och under den andra har han en kudde. För inatt ska vi sova i tält. Och imorgon fyller han fem år.

Jag följer efter honom över gräsmattan, även jag bärandes på min kudde. I magen fladdrar fjärilar av förväntan och luften börjar bli kall. Jag älskar att krypa ner i min sovsäck och vänta in kontrasten av varm kropp som andas kylig luft. Dofterna, ljuden. Och nu ska vi dela den upplevelsen, jag och mina barn. Och imorgon fyller han fem år.

Det tar tid att somna i ett tält. För där, under den tunna tältduken finns så mycket att prata om. Siluetten av insekterna som kryper på andra sidan tyget. Ljuden av en skog som vi inte ser, men som vi vet finns där. Stor, hemlighetsfull och fylld av liv. Sovsäckar som prasslat och vrider sig, doften av tält och liggunderlag, natten som aldrig vill bli mörk. Och det sista han säger innan andetagen övergår i sömnens rytm, är att imorgon fyller jag en hel hand. En hel hand, mor. Fem år.

Jag begrundar detta faktum när hans ögonlock motvilligt sluter sig av sömnens kraft. 5 år – hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Och ändå minns jag inte, hur livet var, innan den där midsommarnatten för 5 år sedan. Det enda jag vet, är att det ter sig blekt i jämförelse med det här. I alla dimensioner. Både de mörka och de ljusa. Som om hjärtat den där natten blev flerfaldigt större. Och än mer sårbart.

Som om jag inte visste vad kärlek är, förrän han låg där mot mitt bröst. Som om jag inte visste vad längtan är, förrän den första gången vi var ifrån varann. Och jag visste inte då, vad frustration och trötthet egentligen innebär, hur den känns. Men det vet jag nu, tror jag. På samma sätt som jag vet hur de i ett ögonblick kan förintas. Med små mjuka armar runt min hals, en liten hand som flätar sig in i min. Om några år är de inte så små längre.

Jag smeker honom lätt över kinden, tar hans hand. Den är varm och torr. Naglarna bär mörka ränder efter dagens äventyr. Och jag önskar att jag kunde ligga kvar och somna till ljudet av hans andetag, men just nu får det vänta. Jag har viktiga saker som väntar. Slå in paket och blåsa ballonger. För imorgon, fyller han fem år. Mitt livs hjärtslag. Fem år. En hel hand.