Det porlar i bäckarna igen och jag blir blöt om fötterna när jag går över surhålen. Det känns i hela kroppen att en annan balans råder i skog och mark och det är nästan så man kan låtsas att den nederbördsfattiga försommaren inte ens har existerat.
Ända tills det är dags att skörda gräs. Då märks det tydligt att den här säsongen har inte varit som den brukar. Bristen på nederbörd är en orsak, den kalla våren en annan. Det i kombination med den isiga vinter som vi lämnar bakom oss, där dagar med hällregn blandades med dagar med minusgrader, så är det egentligen inte så mycket att orda om. Det är vad det är.
Vad vi däremot borde orda mycket om, är vad vi själva gör i vårt brukande för att perioder av bristande nederbörd inte ska utlösa panik.
Nu menar jag inte ingenjörsmässiga lösningar i form av bevattning, utan nu menar jag att arbeta på ett sätt som gör att markerna inte är superkänsliga för perioder utan nederbörd. Eller för den delen; perioder av mycket nederbörd, för det kommer troligen också komma. Vi kan inte bestämma över vädret, men vi kan ta beslut och forma våra förutsättningar på ett sätt som gör oss mindre sårbara för vädrets skiftningar. Och eftersom det är framställandet av mat vi pratar om, alltså sånt som både du, jag och varenda politiker och unge behöver för att överhuvudtaget kunna leva, så tänker jag att det borde ganska viktigt att prata om?
Äh, nu förstorar du upp det där, det finns ju alltid mat på hyllan i butiken. Kan inte svenska bönder leverera så kan nån från Spanien eller Brasilien det. Oftast mycket billigare dessutom.
Så kan man uppleva det, och det är så som den upplevda sanningen har sett ut under det senaste decenniet. Men det händer saker i världen, på flera plan, men vi ska inte fördjupa oss i det nu. Vi ska heller inte fördjupa oss varför det ibland upplevs som billigare att köpa långväga transporterad mat istället för att köpa närproducerad – det får bli en annan dag.
Men jag vill att vi pratar om hur vi ska säkra mat på våra bord, trots de utmaningar som tornar upp sig framför oss, likt mörka moln på en så tidigare klarblå himmel. För Sveriges matförsörjning är skör, på ett väldigt förrädiskt sätt. Med de ständigt välfyllda hyllorna i affären, och en levnadsstandard som innefattar husrenovering i identitetsstärkande syfte, utlandssemestrar och konsumtion för att unna sig – så känns tanken på nationell svält ganska långt bort, för att inte säga obefintlig. Men vågar man stanna med blicken, vilket jag kan förstå om man inte vågar, så ser man snart vilken tunn is vi dansar runt på. I en allt mer orolig värld, så vill jag inte kalla det modigt att fortsätta den dansen – det är dumdristigt och ren idioti. Vi lever ständigt ett par veckor från nationell svält, och det krävs inte mycket för att vi ska hamna i den situationen. Stängda gränser. Ett politiskt spel. Ovilja att exportera till Sverige. Strömavbrott.
Äh, nu överdriver du, skulle det vara så illa så skulle våra politiker ändra på saken – eller hur?
Politikerna är fast i sitt egna nät av pengar, makt och längtan att få sin vilja igenom – vare sig de vill det eller inte. Ska det hända något så behöver vi själva axla ansvaret över vår matförsörjning. Som om det någonsin varit någons annans ansvar? Den dagen importen stryps av bränslebrist, en ny pandemi eller ett politiskt spel – så kommer det bli tydligt att ingen politiker kan trolla fram näringsrik mat ur tomma intet, oavsett hur mycket du förväntat dig att det var deras ansvar. Som ett upprört barn kan du skrika, gråta, hota och muta med alla miljoner du har på fickan – det hjälper inte. Finns det inte mat, så finns det inte mat. Och den kräver både tid, kunskap och arbete för att få fram, så låt oss börja med de investeringarna redan nu. Ju förr, desto bättre.
Så hur kan du aktivt bidra till att din mage är mätt även nästa år? Vad kan du göra för att upplevelsen av svältår ska skjutas ytterligare på framtiden? Kanske en jobbig fråga en måndag i juli, men väl värt att fundera på.
