Efter flera dagar med plusgrader och småregn, så är mörkret stort och kompakt. Snön på träden har försvunnit och det plaskar runt mina fötter när jag går. Pannlampan kämpar för att lysa upp, men det är som att ljuskäglan äts upp av januaris trötthet och tyngd. Ändå är det starten på nedförsbacken. Dagarna blir långsamt längre igen, men ännu är det knappt så det märks.
Mörkret gör mig trött, och det är ju som det ska vara. Så är vi av evolutionen skapta. Eller Gud, om du hellre vill tänka i de termerna. Det är världen runt omkring som inte är som den ska. Men vi anpassar oss. Till stämpelklockor och tidsangivelser. Pensionssystem och elkostnader. Räntor och skolplikt.
Jullovet är slut, och sovmorgon och oplanerad dagar ersätts med morgonväckning, och tidsschema. Det är skönt med rutiner, det gör både mig och barnen gott. Och jag älskar min vardag. Men jag avskyr att väcka barn som sover. Jag tänker på det varje morgon. Hur obarmhärtigt det är, att skaka liv i de varma djupandande varelserna som är mina barn. De sover för att de behöver det. Men skoltaxin kommer, frukost ska ätas och tider ska passas.
Vi får lägga oss tidigare istället, intalar jag både mig själv och barnen. Uttalandet är som ett dåligt plåster över en stor sårskada. Oavsett nätternas sömnmängd, är det som att våra kroppar vägrar vakna flera timmar innan gryningen.
Men vi gör vårt bästa. Vaknar långsamt till i fåtöljerna framför kaminen. Elden dansar och vedträna knastrar, och den utstrålande värmen gör det lite lättare att krypa bort från det varma täcket och ta sig an dagen.
Det är så januari är. Jag börjar lära mig det nu. Det är bara att ta sig igenom. Flyta med. Utan att forcera tröttheten, utan mer omfamna den. Det går lättare då. Nästan så det blir en njutning, mitt i det mörka, trötta. Snart är ljuset tillbaka.
Dags för sammanfattning av året! Samma procedur som vanligt, håll till godo den som vill, och ni andra kan lägga tiden någon annanstans. Kanske göra en egen tillbakablick på 2022? Här är iallafall min, med frågor som seden bjuder.
Jag och Nilson.
Gjorde du något 2022 som du aldrig gjort förut? Ja, lite ditt och datt. Som att uppfostra en bordercollie och delta på diverse vallningskurser. Hemslaktade en bagge. Ridit på en häst (ja, på riktigt, jag har inte ridit på en häst förut…!) Klippt får. Assisterat en ko vid en krånglande kalvning. Jagat förrymda kalvar på byn. Hittat en död kalv i hagen och kört den till Uppsala för obduktion. Tagit hand om kor med mastit och klövböld.
Mjölkar ur Beatrice som drabbades av mastit. Skivorna på sidan byggde Millimetermannen som ett skydd mot sparkande ben.
Jag har även för första gången stått öga mot öga med en uppstissad tjur, som skrapade med klöven samtidigt som den frustade och vrålade. Jag blev så rädd att jag blev skitförbannad och skällde ut honom. Efter ungefär 10 sekunder kom insikten till mig att han väger minst 900kg mer än mig, så då hoppade jag in i bilen och åkte därifrån, så vi båda kunde lugna ner oss. Lite chockad över min egna reaktion. Men inte så chockad över själva händelsen, då tjuren ifråga visat växande tendenser till dålig attityd under sensommaren. Men nu ligger han i frysboxen.
Genomdrev du någon stor förändring? Nej tyvärr. Men jag la grunden för att kunna genomdriva den 2023. Den som lever får se.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej, inte vad jag kan påminna mig om.
Vilket datum från år 2022 kommer du alltid att minnas? 2:a juli, då drog jag på mig finstassen och åkte på bröllop i Jämtland. Jag minns känslan av att åka genom Sverige i Leksandsdräkten, få träffa människorna som jag tycker så mycket om och sen fira kärleken på en vacker plats i skogen. Jag minns smaken av hemtjärnat smör, magin som glittrade – brusade – fladdrade nere vid ån och den trolska dimman som omsvepte oss framåt nattkröken. Ett fint minne.
Jag i Leksandsdräkten, det vackraste jag kan bära.
Dog någon som stod dig nära? Vår gosiga katt Kurra dog i början av året. Därutöver så har döden varit väldigt närvarande under hela året. Så där närvarande, så jag behövde skriva en dikt som börjar med raderna;
Döden är på genomresa, han lämnar smulor på mitt köksbord som inte går att torka bort.
Resten av dikten får ni ta del av en annan gång, för vi behöver prata om döden. Det är jobbigt och ledsamt, men alla kommer vi möta den, alla kommer vi uppleva den. Varför då inte prata om den?
Kurra, som inte finns med oss längre.
Vilka länder besökte du? Har stannat i Sverige. Det här året också.
Bästa köpet? En 8 liters gjutjärnsgryta, för några hundringar på en loppis, tänkt för mina storkok. Den väger bly, och att laga mat och hantera den, är som ett helt styrkepass. Men insikten om att den kommer hålla hela min livstid, gör mig så innerligt lycklig. Det innebär att jag aldrig mer kommer behöva köpa en 8 liters gryta! Jippie – ett livsmål uppnått!
Storkok med lammkotletter i min bästa gryta!
Gjorde någonting dig riktigt glad? Alla människor jag träffar och småpratar med när jag är ute i markerna.
Oplanerad mat och bubbel på en veranda, efter en lång dag med grässkörd i det smällheta juli.
Att klä upp mig för att gå iväg på fest. Dansa.
Mina barns kreativitet.
Att några nominerat mig till Björkmanska kulturpriset. Det är så fint att tänka på, att människor tagit sig tid och engagemang för att nominera oss till ett pris. Att det jag ( och Magnus…!) gör, är så pass värdefullt för andra, att de gör den ansträngningen. Det gör mig glad.
En ögonblicksbild från en sommardag på ”jobbet”.
Saknade du något under år 2022 som du vill ha år 2023? Tid och ro för att skriva. Fullt fokus och närvaro.
Vad önskar du att du gjort mer? Bjudit hem folk för att dela en måltid med oss, trots allmän trötthet och långkalsongutstyrsel. Eller kanske just därför. Det är de som blir de bästa måltiderna, att mätta sina magar tillsammans med andra, mitt i vardagens vardagligaste vanlighet.
Bubbel och köttfärslimpa tillsammans med vänner i långkalsonger.
Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat. Ätit sådant som jag vet att jag inte mår bra av. Och det är ren katastrof och stor skam att detta återupprepas år efter år – ändring på det!
Favoritserier från året som gått? Julkalendern. Det är den enda serie som jag följer. Om vi nu snackar teve. Annars kan jag rekommendera Talasbuan på youtube.
Bästa boken du läst i år? Gryning över Kalahari av Lasse Berg. Om du är det minsta intresserad av människan som varelse på den här planeten så kan jag rekommendera den.
Jägarinnan av Kate Quinn. En sån där bladvändare som utspelar sig under andra världskriget och ändå har någon form av verklighetsförankring. Oerhört skickligt skriven, och jag kan varm rekommendera hennes andra böcker också. Vart liksom tvungen att klämma igenom allihopa, när jag äntligen hittat en så bra författare. Men lyckos mig, så har jag en bok kvar!
Läsvärd bok.
Största musikaliska upptäckten? Inga nya upptäckter, tyvärr. Billy Opel har ju varit med ett tag, men kan inte låta bli att imponeras av han förmåga att få ihop texter med svängig musik, och samtidigt göra en poäng över nutiden på ett förnurligt sätt. Som nutidens Allan Edwall, men med lite mer sväng och Dala-karaktär.
Vad var din största framgång på jobbet 2022? Att siffrorna stämde överens i bokföringen i slutet av året – på öret!
Jag har skött den löpande bokföringen sedan jag startade företaget 2017, helt utan utbildning och egentligen ingen form av grundläggande förståelse för systemet som de här siffrorna ska in i. Learning by doing i sin hårdaste form, kan man nog säga.
Tur för mig att jag har en så hjälpsam och kompetent vän som hållit mig i handen, gett handledning och upplyftande ord när jag egentligen förtjänat ett ruttet ägg i pannan. Tidigare år har jag ringt med gråten i halsen och paniken i bröstet för att jag inte får ihop siffrorna, hur mycket jag än vrider och vänder och dubbelkollar. Och hon har gladeligen kommit med sin skarpa hjärna, gett av sin tid och kraft för att hjälpa mig reda ut härvan. År efter år. Jag har känt mig som ett hopplöst fall varenda gång. Men i år behövs det inte. Och jag ser fram emot att bjuda hem henne utan bokföringstrassel i bakfickan!
Största framgång på det privata planet? Jag har dumpat alla mina tilltänkta projekt som jag ändå inte prioriterar och därmed inte hinner med. Så istället för att de ska stå där och vara ivägen, och skapa en känsla av att jag ”inte hinner med”, så har jag gjort mig av med alla grejer som är kopplat till dem. Halvsydda klänningar, prylar och manicker som ska återbrukas till något annat men som inte är aktuellt nu. Möbler som jag ändå inte vet vart jag ska ha och som behöver renoveras. De har fått stuffa vidare, till någon som har en bättre plan och som har nytta av dem nu istället. Förfarandet har varit förvånansvärt helande för mig.
Största misstaget? Det finns inga misstag, det finns bara lärdomar. Och många sådana finns det att summera under det gånga året. Som alltid.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Svårt att säga. Så ingen större skillnad gissar jag?
Nyfött lamm.
Vad spenderade du mest pengar på? Privat – ett bilhelvete. I år igen. Skrutti-bang-bang-passaten gav upp och det var bara att hosta upp pengarna. Usch och fy för bilar. Måtte energipriserna bli så dyra så vi alla börjar förflytta oss med cykel och häst igen.
Något du önskade dig och fick? En hallonhäck! Som jag kämpat med denna hallonhäck – i år kunde vi skörda.
Något du önskade dig och inte fick? Jag har svårt för önskningar. Och drömmar. Kanske borde jag bli bättre på det. Men saker är som de är, och de är det av en anledning, eller inte alls. Oavsett, så behöver vi hantera det. Acceptera eller agera.
Vad gjorde du på din födelsedag 2022? Minns inte ens, det var en vanlig dag. Men dagen efter föddes det en kalv, alldeles för tidigt!
Kalven som föddes för tidigt fick namnet Pytte.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Massor. Typ disk som diskar sig själv, kläder som inte behöver tvättas och en liten hustomte som städar medan vi andra sover.
Vad fick dig att må bra? Människor. Sömn. Stickning. Djur. Avlägsnadet av prylar som inte används. Stunderna vid sjön.
Kreativitet och svalka vid sjön.
Vem saknade du? De som inte finns med mig längre, och de som jag önskar bodde närmare. Men kanske lite extra; mormor. Det är så mycket som jag skulle vilja fråga henne om, så mycket jag önskar hon kunde visa mig.
De bästa nya människorna du träffade? Mycket konstig fråga, jag rangordnar inte människor på det sättet. Men jag är väldigt glad över familjen Surtman som kommit till bygden och startat igång Gamla Brukskontoret. De bakar gudomliga bröd och andra bakverk, och har gjort det så fint i den anrika byggnaden. Det är med stolthet jag levererar köttfärs till deras köttbullemackor och pajer!
Mest stolt över? Min familj. Att vi fixat ytterligare ett år med djuren och företaget och tar små pyttesteg åt rätt håll, år efter år. Återstår att se hur det blir de kommande åren, de kommer vara en riktigt utmaning.
Högsta önskan just nu? Att gemene man börjar fundera och ta ansvar över sin tillgång på mat i en framtid som inte ser ut som den vi är vana vid. Det är mycket som skakas om just nu, och det enda vi vet är att vi kommer behöva mat imorgon också. Och dagen efter det, och dagen efter det. Och att det kommer ännu en vinter. Och för att tala klarspråk; det är ingen politiker som kommer rädda dig om läget blir skarpt. Ansvaret över våra egna basala behov ligger på våra egna axlar. Ju snarare vi inser det, ju bättre är det.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Färre slevar i grytan, så det blir mer fokus och kraft på dem jag vevar runt med.
Låt våra magar förbli mätta, och kroppen frisk. Låt nära och kära få leva. Låt mig få se deras leenden, höra om deras tankar och bekymmer. Låt oss få dela måltider på samma sätt som vi delar livets glädjeyror och vedermödor.
Låt mig få bli ett år äldre och se hur ålderns visdom ger mig antydan till rynkor, och ett hår som uppvisar ljusgråa strån. Låt mig få erfarenhet i det jag tar mig för. Låt mig få älska, skratta, gråta och förundras. Känna, tänka, vara. Låt mig få sova tryggt om natten. Leva med ryggen rak, ett hjärta som slår och en själ som glöder.
Låt vattnet vara rent och maten näringsrik. Taken hela och husen varma. Låt solen lysa, regnet smattra, åskan dåna och vindarna blåsa. Låt det gro, grönska och sedan förmultna. Låt sen kylan komma och mörkret med den.
Så kan jag sitta här, om ett år igen. Och känna mig väldigt lyckligt lottad.
Det finns dagar då jag är arg. Riktigt arg. På det mesta faktiskt. Jag är som en kastrull kokande olja, där det bubblar och fräser, mest hela tiden. Dessa dagar brukar andra beskriva mig som bitsk. Och det är ingen överdrift.
Dessa bitska, arga dagar kommer med jämna mellanrum. Ungefär var femte vecka för att vara mer exakt. Och jag tror att det finns en hel del kvinnor där ute som känner igen sig. Kanske män också för den delen, även om ni inte rent hormonellt upplever det i er egna kropp.
Ibland sammanfaller dessa dagar med förhandlingar av olika slag, och då är det min hemliga superkraft. Ibland sammanfaller de med sociala förväntningar, som sällan innefattar ordet bitsk, och då är det lite mer av en utmaning.
För en tid sen, ganska länge sedan, läste jag en text där författaren beskrev kvinnors situation i ett annat land, långt härifrån. I det samhället fanns ett kvinno-hus, dit kvinnorna flyttade under några specifika dagar under deras månatliga cykel. Författaren uttryckte upprörda känslor över detta förtryck mot kvinnligheten, vilket hon upplevde att denna handling motsvarade.
Jag har tänkt mycket på det sen dess. Vilken underbar befrielse det vore att ha ett specifikt kvinnohus att flytta in i under dessa dagar. Enskildhet eller gemensam förståelse. Paus från vardagens göromål och förväntningar. Sömn och förströelse anpassat efter mig och mina behov. Vilken fantastisk hyllning till kvinnligheten det vore, att få den möjligheten. Att leva i ett samhälle där den cykliska rytmen får ta sin rättmätiga plats.
Jag hade gärna pratat med de där kvinnorna, om hur de upplevde situationen. Som ett förtryck eller en välsignelse?
Hur som helst, så här finns inget kvinnohus att flytta in i var 5:e vecka. Men det finns en vedbod. Och en skog. Där hittar ni mig, dagar som dessa. Men först ska jag ta itu med reklamationen av gods för 35000kr som blivit skadat i transporten, och där leverantören ”på good-will” erbjuder sig att ersätta mig med 500kr.
All ilska är inte hormonell. Det finns dagar som kryddas med lite extra.
Det är lugnare nu. Med djuren, med markerna, med människorna. Det är som att snön och kylan lägger ett lugnande täcke över alltihop. Dagarna lunkar på, likaså gör jag, med en sorts jämnmod som hör vintern till.
Det är fortfarande kolsvart när ungarna åker iväg till skolan. Jag plockar ihop efter morgonbestyren och Nilson kurar ihop sig på fåtöljen framför kaminen. Vi väntar in dagsljuset innan vi beger oss i väg. Avhandlar mail och, i bästa fall, lite bokföring medan dagsljuset letar sig upp mellan de snötyngda granarna. Men ibland ids jag inte ens det. Ibland kurar jag ihop mig på den andra fåtöljen framför kaminen och låter tankarna få vandra. Blir sittande så, medan den svarta himlen bleknar till en ny dag.
Jag har haft svårt för att ta paus. För att låta mig själv bara vara, i stillhet. När man lever det liv som vi format, med djur och gård och barn, så finns det alltid något som behöver göras. Till en början, när man är nybörjare, så arbetar huvudet efter någon form av avcheckningslista, jagandes efter att gå i mål, att bli klar. Det är det största självbedrägeri man kan syssla med. För man blir aldrig klar. Och DET är en viktig insikt som man behöver förhålla sig till. Och sen nöta in ett nytt beteende. Där pauser får ta plats, utan känslor av skuld.
Jag har blivit bättre på det med åren. Men jag tränar fortfarande.
Men djuren ska ha sitt, och det tummar jag inte en millimeter på. Så när dagsljuset är på plats, så drar vi iväg på djurrundan, Nilson och jag. Pulsar fram i snön, kollar djuren, utfodrar, fyller vatten. Repeterar. Faller in i ett jämnt tempo. Tillräckligt för att hålla sig varm, men utan att svettas. Då blir arbetsdagen som bäst.
Och så där håller vi på, dag efter dag. Staplar dagar på hög, som formar ett liv. Just nu är det lugnt. Men med årstiderna förändras tempot. Det finns något väldigt fint i det.
Det är måndag, -10 grader kallt och ska blåsa under dagen. Det behövs något snabbt uppiggande tänker jag! Så här kommer en gammal text från bloggen, skriven 2015. Mycket nöje!
Sen sätter vi på oss vindtäta arbetskläder, packar i extra arbetshandskar och möter dagen med förnöjsamhet över att familjen är frisk och att skåpet är fullt av toalettpapper…!
Jag kände mig som ett grått litet spöke som inte sovit vettigt på flera veckor. Jag var sjuk, barnen var sjuka och så hade de varit de senaste veckorna. Typiskt småbarnsliv, helt enkelt.
Och det var då som det föll det sig som så, att jag satt där man ibland sitter, när man måste göra något som man ibland måste göra. Och det var då jag kom ihåg vad jag skulle köpa, när jag tidigare inte hade kommit ihåg vad det var jag skulle köpa. Toalettpapper.
Utan att närmare gå in på detaljer, så var det inte riktigt läge att springa omkring i huset med byxorna nere vid fotknölarna. Men i ett intilliggande rum, satt min kapabla 3,5-åring, så jag ropade på honom.
– Snälla, kan du hämta papper från köksbordet? – Nej. – Jo men alltså…. jag sitter på toaletten. Och behöver papper. Hämta papperet i köket! Snälla? ropade jag från badrummet. Jag hörde hur han släppte sin hammare och kom springande. Utan papper. Han tittade undrande på mig. – Toalettpapperet är slut. Kan du hämta papper åt mig? frågade jag honom på mitt allra hjärtligaste sätt. Och det var då det kom, det som måste komma. – Vajjfö? (varför?) Så jag förklarade situationen, på det sätt man kan förklara situationen, och bad honom hjärtligt återigen; – Hämta papperet i köket. Snälla. Så det duktiga lilla barnet gick tillbaka in i köket. Hämtade papper. Och kom myndigt gående tillbaka och räckte över en pappersbit stor som en kattass. Jag tittade på den lilla biten i min hand. – Tack, det var snällt, men jag behöver mer än så här. Han tittade frågande på mig en stund. Men så gick han tillbaka in i köket, hämtade papper, och räckte över en till pappersbit. Stor som en kattass – Snälla du, hämta hela rullen. – Nej. – Jo, hämta hela rullen. Jag behöver mer än så här. – Men det får du inte mor, för då tar allt slut. Då kan jag inte torka munnen när jag ätit, svarade han mig och slog ut med armarna. – Hämta. Hela. Rullen. – Nej, det ska jag ha när jag äter! säger han bestämt och sätter upp pekfingret i luften för att markera vad han sagt.
Och det är ungefär här som jag känner ett stark impulsivt behov av att spola ner mig själv i toaletten och aldrig mer komma upp. Men jag samlar mig och inser att det finns bara ett sätt att lösa det här på och det är att behålla lugnet. Behålla lugnet och fokusera på målet. Så jag tog ett djupt andetag, och sen började det diskuteras. Diskuteras på det sätt som det bara kan diskuteras, med en 3,5-åring som inser att han besitter någon form av maktposition. Det tog sin lilla tid. Men tillslut räckte han över rullen med orden: – Du måste köpa mer papper mor.
Det kommer en del frågor om hur vi löser vatten till djuren vintertid, så jag tänker att jag skriver om det.
Kossa som dricker under påfyllning av vatten.
Vi använder oss till största delen av hemmabyggda vattenkar som Millimetermannen har byggt och konstruerat. Det är ingen rocket-sience, utan består helt enkelt av en avkapad kubiktank som är inbyggd i en isolerad låda. Det finns även en frostvakt i form av en värmekabel, vilken kan behöva användas i de mindre grupperna där omsättningen på vatten inte kräver daglig påfyllning. Dock kräver värmekabeln rimlig närhet till elnätsanslutning.
Här ses konstruktören med en av lådorna till den avkapade kubiktanken.
I de grupper som kräver daglig påfyllning, så räcker isoleringen och mängden vatten för att det inte ska frysa inom ett dygn, även de kallaste perioderna (som vi har haft hittills, -25).
Lådan till vattenkaret har ett isolerat lock med hål i, där djuren dricker. Locket gör stor skillnad för att hindra vattnet från att frysa.
På en del ställen har vi möjlighet att fylla på vattenkaren med slang direkt från något utkast, på andra ställen behöver vi köra dit vatten.
Hur det ser ut när vi kör vatten.
Det är inte optimalt, men det går och har hittills varit värt det i förhållande till betydelsen att kunna hålla djuren på flera olika marker under vintertid.
Eftersom vi inte har något varmgarage eller motsvarande utrymme, så har vi byggt in vattentanken i en isolerad box, där vi även hänger in slangen och pumpen. Detta har fungerat bra för att förhindra isbildning.
Slang och pump på plats inuti kuben.
Pumpen vi använder oss av, är en liten länspump som drivs med 12V batteri och fungerar långt över förväntan.
Länspumpen,
Men varför plöjer ni inte ner frostfritt vatten, med fasta vattenposter?
Marken vi brukar ägs av andra, både privatpersoner, kommun och Svenska Kyrkan, vilket gör att det är fler parter än bara vi som behöver vara med och bestämma. Men vi vill också veta att investeringen kommer betala tillbaka av sig inom den tid som vi kommer bruka marken, samt ha någon form av långsiktig trygghet i brukandet av marken.
Hittills så har den här lösningen varit god nog utifrån våra förutsättningar, men vi ser dess begränsning om flocken kommer växa ytterligare. Så då behöver vi antingen komma på något bättre sätt för vattenförsörjning vintertid, minska flocken eller helt enkelt välja andra marker.
Vi letar goda idéer och förslag, som helst är mobila, och som fungerar vintertid – så har du några på lager får du gärna höra av dig!
Det faller snö. Små, små flingor, som i sin enskildhet knappt syns till. Men de känns mot kinden. Och om man är riktigt tyst, så där så man håller andan och bara lyssnar, så kan man höra ett lågt frasande när de träffar min jacka.
Det har snöat flera dagar nu. Inte mycket, men det har snöat. Någon fluffig centimeter som varsamt lägger sig över dagen som gått. Nere på byn kommer det som regn. Men för oss, som bor upp på det lilla berget, så lägger det sig som snö. Och varje år blir jag lika tacksam över våra extra meter över havet. För det är en fröjd att se allt det bruna bäddas in i vitt. Dagsljuset som med ens blir effektfullare. Glittret i varenda snöflinga när vi rör oss ute med pannlamporna. Det ger ett lugn. En frid. En förnöjsamhet.
För att inte tala om barnens glädje. De är ute varenda minut som går. Åker pulka, skidor, bygger fort och kastar snöboll. Nilson är minst lika glad. Han springer med i backen – upp, ner, upp, ner. Försöker fånga varenda snöboll som kastas, och hoppar som en räv där snön är som tjockast.
Jag står med och inser att det är första vintern som jag inte fått frågan om att dra ärmar över vintervantar. Eller fixa till nån strumpa i en sko. Eller att jag ska dra åkdonet uppför backen. Barnen har blivit stora, de löser det själv. Det är bekvämt. Men på sidan står jag och undrar hur många år det är kvar med pulkaåkning. Tanken drabbar mig lite, som en snödriva vid en avåkning.
Vilken vinter kommer jag inse att barnen inte längre åker pulka ute på gården? Att de inte längre kastar snöboll mot laduväggen? Hur ska vi någonsin kunna gå in när sådana tankar spelar uppe i huvudet?
Men det löser sig snart. Orken tar slut, så som den gör. Vantar blir blöta, snöbollarna blir för hårda, syskonet för retsamt och kvällen blir sen. Så vi går in. Värmer oss framför brasan. Kinderna blossar röda och håret är ruffsigt. Kylan sitter kvar i nästippen som snörvlar, så där som den gör efter några timmar ute om vintern. Nilson slänger omkull sig på mattan med en suck, trött och belåten. Näst efter djuren så är pulkaåkning det bästa han vet.
Det är många kvällar kvar på den här vintern. Måtte det bli snö så vi kan åka pulka och kasta snöboll i all evinnerlighet.
Jag fick en högst relevant fråga efter mitt senaste inlägg, så jag spinner vidare på den (observera att alla följdfrågor är påhittade av undertecknad, för att på bästa tänkbara vis utröna alla möjliga funderingar som kan uppstå. Fyll gärna på i kommentarerna om jag missat någon!)
Korna växlar mellan att äta hösilage från foderhäcken och att beta gräset som finns under snön
Hur gör vi med djuren när det kommer så mycket snö? Fortsätter dem gå ute?
Ja, det gör dem. Våra djur går ute året runt, både korna och fåren. Vi har valt att ha det så av flera olika anledningar, främst för att jag är övertygad om att det ger bra förutsättningar till god hälsa hos djuren, men även för att det ger oss möjlighet till att optimera djurens positiva påverkan på landskapet även under vinterhalvåret.
Bild från 2020 när korna hade tillgång till halmad ligghall men trots -24 valde att lägga sig i foderresterna ute i hagen.
Men… får det verkligen vara så? behöver de inte någonstans att gå in?
De behöver någonstans att söka skydd mot väder och vind. Hos jordbruksverket är det formulerat att detta skydd behöver bestå av en byggnad, men för den som har nötkreatur så kan man ansöka om att gå med i Utedriftsprogrammet. Då ansvarar man för att djur och marker tillsammans ger förutsättningar till god djurhälsa, och man betalar en avgift för en årlig djurskyddskontroll under vinterhalvåret där en veterinär kontrollerar att djuren är i gott hull, rena och mår bra.
Vill man läsa mer om detta så har jag ett inlägg om det här.
Utedriftsprogrammet rör dock bara nötkreatur, så fåren har ett upphalamat vindskydd med tre väggar och ett tak där de kan söka skydd.
Men… är det inte lite synd om de stackars djuren som går ute hela vintern?
Nej, det tycker jag inte. De utvecklar en tjock och fet päls som isolerar väl mot kylan, de lägger även på sig en hel del underhudsfett och de har fri tillgång på mat, så det går ingen nöd på dem.
Då upplever jag att de har det mer besvärligt de där varmaste dagarna i juli, när värmen är tryckande och insikterna biter. Men snö och kyla besvärar dem inte nämnvärt.
Bild från 2020 – kor som väljer att ligga ute istället för att gå in i halmade vindskyddet.
Ja men… de där värsta dagarna när det snöar på tvären… då är det allt skönt att vara inne.
Ja, det är det. Kanske hade de valt det, just de dagarna, om de haft möjligheten, men de finner skydd i terrängen. På samma sätt som vi människor kanske helst väljer att vara inne om det snöar på tvären, men det betyder inte att vi mår dåligt av att vara ute i det vädret. En del människor väljer ju att vara ute ändå. Jag och min Millimeterman, om vi ska dra några exempel. Och vi ska komma ihåg att det som för stunden är bekvämast, inte alltid är det bästa ur ett längre perspektiv.
Bild från den värsta snöovädersdagen under förra året. De stod förnöjsamt och idisslade och verkade mest undra varför jag var så sen (behövde skotta fram bilen för att ta mig ner på byn).
Äh… prata för dig själv du. Du är nog bara helt enkelt för snål för att bygga en ladugård.
Nog för att jag kan vara snål, men att ha djuren ute har aldrig handlat om pengar, inte för oss iallafall. Men jag har svårt att se på vilket sätt en ladugård skulle göra det bättre för djuren, markerna eller oss som jobbar med dem.
Djur som vid det här tillfället valde bete framför en felfri hösilagebal. De är förvånansvärt duktiga att hitta gräset under snön.
Jaha! så nu smutskastar du andra hårt arbetande bönder som har sin kor i ladugårdar på vintern!
Nej, det gör jag inte. Alla har vi olika förutsättningar och sammanhang, och jag utgår från att alla gör det bästa utifrån sina förutsättningar och sina sammanhang. Och vi har djuren ute, och det passar oss och vårt sammanhang. Djuren mår bra, vi mår bra och markerna mår bra. Så vi kommer fortsätta med det tills vi ser något som tyder på något annat.
Bild från 2020. Nyfiken och glad kviga som inte bekymrar sig över snön som faller.
Jaja… men jag tycker ändå det känns väldans knepigt att de är ute året runt.
Det kan jag förstå, vi blir sällan matade med bilder på kor som ligger ute i snön och idisslar. Men om du tvekar över deras välmående eller mest bara blir nyfiken på att se kor i snö, så är du välkommen att höra av dig. Då kan vi tillsammans åka ut till korna och prata om vad vi ser och upplever, men kom ihåg att ta med dig kameran så du kan fota allt du ser!
Vintern svepte in, utan att be om ursäkt eller tveka. Poff! så var marken täckt med någon decimeter snö, och jag kände mig lika överrumplad som alltid. Även fast jag rent intelligensmässigt vet, att vintern kommer. Även fast jag känslomässigt längtat efter ett landskap som bäddats in i det vita, kalla täcket.
Likt förbannat sprang jag runt och petade ner vårlökar med potatishacken och pannlampa, när de första flingorna började singla ner ifrån himlen. Men nu ligger de där i jorden, vårlökarna, och väntar på kittlande solstrålar och vårfåglars kvitter.
Det är inte långt kvar. I februari börjar det hända saker. Med träden, med ljuden med ljuset. Det är då våren kan börja anas i små, små nyanser. Knappt märkbara. Men de kommer då. Och det är då det börjar kännas. Att det mörka blir lite mer ljusare, att det kalla blir lite mer varmare. Sen… Poff! så är marken bar och vårlökarna står i full blom. Fåglarnas serenader fyller öronen, kalvarna sprutar ut, telefonen går varm, stängsel ska sättas ut, halva Sverige ska fira födelsedag och det förbannade gräset som växer så långsamt – hur ska betet räcka? POFF! så undrar vi hur korna ska räcka till för att beta ner allt gräs!?
Och sen rullar det på.
Med lite POFF! med jämna mellanrum, när årets faser går över i nästa. Vi har hållit på tillräckligt många år för att de ska börja bli bekanta nu, de där faserna. Och det finns en trygghet i det, en trygghet som jag uppskattar och som möjliggör att jag bättre kan följa med i den vildsinta tangon som livet erbjuder. Jag börjar lära mig takten, och det är fint att få känna det.
Landskapet som nu är inbäddat av snö erbjuder en tid av lugn. Fortfarande en tid av arbete och meningsfulla uppgifter, men det är en tid av lugn. Det är svårt att stressa över ett gärde med snö som når dig upp till knäna. Du har inget annat val, än att metodiskt stuffa på, steg för steg. Meter för meter. Här går inte att småspringa fram. Snön håller tillbaka de snabba stegen. Andetagen tar sin rättmätiga plats i kylan framför ansiktet. Du hör hjärtslagen, hör andetagen, när inga fåglar med vårkänslor pockar på uppmärksamhet. Det är en fin tid.
Och jag tänkte, att orden ska få ta sin plats nu. Jag har bestämt mig för att orden ska få ta sin plats nu.
