Länsstyrelsen Dalarna anordnar en ERFA- grupp på temat, regenerativ nötboskapshållning (ej mjölk), där du som är intresserad kan utvecklas tillsammans med andra, oberoende av nuvarande kunskapsnivå eller storlek på besättning.
Innehållet anpassas efter gruppens funderingar och behov, och baseras på 4 fysiska träffar under 2023, där den första går av stapeln 18 april 15.00-18.00, här i Grangärde. Utöver att deltagarna då får möjlighet bekanta sig med varandra och vidare forma träffarna utefter önskan och behov, så kommer jag berätta om vår verksamhet och introducera grundtankarna för Regenerativt lantbruk. Vi kommer även kolla på verksamheten ute i fält, och har vi tur så får vi bevittna nån kalvning också. Jag kommer sen finnas med som mentor på de andra träffarna, vars datum och plats bestäms gemensamt i gruppen. Deltagandet är kostnadsfritt.
Låter det intressant? Kontakta Anders.carlborg@lansstyrelsen.se
Mänskligheten vill gärna slå sig för bröstet och beundra sin egna arts intelligens. Vi har tagit oss ut i rymden, uppfunnit internet och smartphones, mjölkskumare och kärnvapen. Vi kan skriva krångliga rapporter med massa siffor och staplar, i ett försök att förstå den värld som vi lever i. Samtidigt är vi det enda däggdjur som systematiskt förstör våra egna levnadsbetingelser. Och andras. Inte särskilt intelligent om du frågar mig.
Men varför har det blivit så? Är vi genuint elaka och själviska, eller kan det handla om vårat sätt att tänka och ta beslut? För att förstå vad jag menar, behöver vi fördjupa oss i skillnaden mellan komplicerat och komplext.
Komplicerade system eller problem kan vara svåra att förstå sig på, men de är ändå lösbara och förutsägbara om man har kunskap om de ingående komponenterna och deras inbördes relationer. Ofta är komplicerade problem eller system mekaniska sådana, skapade och designade av människan. Exempel på komplicerade system eller saker är en elbil, urverk, dator eller cykel. Om någon komponent i dessa går sönder, så slutar saken att fungera så som det är tänkt. Dock är problemet relativt lätt att lösa, för den som har full kunskap om de olika komponenterna som utgör det komplicerade systemet/saken. Då kan den skadade delen lätt bytas ut och sen fungerar maskinen som vanligt igen.
Ta exempelvis en bilmotor. Om du plockar bort en komponent av bilmotorn så slutar den fungera. För mig som inte kan något om motorer, så är det ett komplicerat problem att lösa. För den som kan något om bilmotorer så kan den lätt felsöka utifrån sina kunskaper kring delarna i motorn och hur varje del bidrar till att motorn fungerar. När mekanikern funnit problemet, kan delen lätt bytas ut mot en ny och motorn fungerar som vanligt igen.
Att förstå och lösa problem likt detta är vi människor oerhört duktiga på. Det är ett linjärt tänkande som fått oss att överleva och bli till vad vi är idag. Många av sakerna vi har omkring oss är komplicerade ting av död materia, men vi lever i en värld av liv, och liv är komplext. Och det komplexa ter sig annorlunda.
Komplexa system och problem består också av många delar, men kännedom om varje dels egenskaper räcker inte till för att förklara hela systemets egenskaper. Detta gör att man till fullo inte kan förutsäga exakt vad som kommer hända om man ändrar i något det, eller tar bort en del. Dessa system är självorganiserande, vilket innebär att om en ingående del förändras eller helt tas bort – så slutar inte systemet att fungera, men det fungerar på ett annat sätt och ger påverkan på alla de andra komponenterna som ingår.
Exempelvis en familj. Om en person dör, så kommer familjen fortsätta finnas till och fungera, men inte som förut. Och även fast en ny individ ansluter sig till familjen, så kan denne inte obemärkt ersätta personen som dog. Och vi kan aldrig förutspå hur familjen kommer omforma sig, till följd av de händelser som skett eller kommer att ske.
Problemet uppstår när vi använder det linjära tankesättet att lösa problem – som fungerar så bra på komplicerade saker – i komplexa sammanhang. När vi tror att ekosystem, djur, organisationer, växter och människor – fungerar som en bilmotor. För det gör de inte. Och det är först när vi inser det, och ödmjukt erkänner att vi hittills inte varit så duktiga på att överblicka och hantera komplexa utmaningar, som mänsklighet kan ta sig vidare.
För det är i det erkännandet som vi kan utforska ett annat sätt att tänka och ta beslut. Det är i det erkännandet som vi kan ta sats och låta homosapiens bli en regenerativ kraft istället för en degenerativ. Och det är först i den processen, som vi på riktigt kan ta oss an de utmaningar som mänskligheten står inför. Energikris, utarmade jordar, artutrotning och utbredd skräck för kofisar – kraftfulla symptom på mänsklighetens tillkortakommande inom komplexitet.
Vi kan inte lösa dagens problem med samma typ av tankar och agerande som skapade dem.
Och det är det som är mänsklighetens största utmaning; att lära oss tänka och ta beslut på ett annat sätt, i de komplexa sammanhang som vi är och beror av. Låt oss börja i just den vetskapen.
Sportlovsfredag och det vankades koflytt som aktivitet! Inte alltid så populärt när det annonseras till berörda sportlovslediga barn, men i slutändan brukar det ändå bli riktigt bra. Barnen blir ju större för varje år och kan vara mer delaktiga, vilket också gör aktiviteten roligare – för både barn och vuxna.
Det var inte så längesedan de var små och jag släpade runt dem på kärror och i bärryggsäckar, när någon gårdsyssla behövde bli uträttad. Så att de nu kan vara med och hjälpa till med det vi gör, känns fantastiskt fint. Eller som barnen säger; ”nu kan vi göra riktiga grejer!”
Men innan koflytt behövde de dagliga sysslorna uträttas. Det är en lärdom som kommit till mig under åren – börja alltid med det som absolut måste göras.
Att mata fåren är en sån grej. Och att fylla vatten till ungdjuren. Nilson höll självklart koll.
Och sen behövde det förberedas för själva flytten – foderhäckar och vattenkar som ska på nya ställen, montering av aggregat och lite sånt.
Alla (st)jälp-redorna , dvs korna, var med så klart, och inspekterade att att muttrarna var åtdragna på traktorn, inspekterade däckens mönsterdjup och retades genom att hotfullt nosa på hydralslangarna…och att stå i vägen, så klart. Det är lite av deras specialtalang, att placera sina stora kroppar där man har tänkt att åka. Och sen oförstående titta upp mot aktuell fordonsförare, som kan tuta och vifta hur mycket som helst, för korna har inte bråttom att flytta på sig. Typ så.
Kossan Dora tog en närmare titt på hinken, så att hon inte missade något gott.
Dora är en av mina absoluta favoritkor, och är en av de första vi köpte in. Hennes fullständiga namn är egentligen Ko-mandoran. Hon är ungefär tre hus bred, har den vackraste färgen av dem alla, och har ett ledarskap som överglänser vilken homo-sapiens-kurs som helst.
Och sen skedde flytten! Flocken samlades ihop av kosfösargänget som sen bytte roll och agerade vägvakter. Korna trampade lydigt över vägen och in till nästa hage. Tyvärr har jag inga bilder från de momenten, då det inte riktigt är läge att fiffla med mobilen just då. Men jag har en bild på nöjda barn efter en lyckad koflytt! Kanske var inte koflytt en så dålig sportlovsaktivitet ändå….
Iallafall inte när det hela avslutades med fika på bästa Brukskontoret café och bageri. Har ni inte varit dit, så är det dags. Kommentarer överflödiga. – just do it.
Jo, de mår bra! Det är bara Glittra som har oklara besvär med bakklövarna och därför rör sig med ett besvärat uttryck. Hon fick därmed en vecka i VIC-avdelningen (Very Important Cow) tillsammans med Ellen som var med som sällskapsdam. Klövverkaren kom dit för att se över hennes klövar, men det enda resultatet av det, blev en ny räkning och kläder fulla av koskit. Vi kan konstatera att något med klövarna besvärar Glittra, men oklart vad och vad vi därmed ska göra åt det.
Dock så äter hon med god aptit, har gott hull och är med de andra i flocken, så även om hon är besvärad så verkar allmäntillståndet vara gott. Med tanke på att hon är dräktig och ska kalva om ca 2 månader, så håller vi tummarna för att det inte blir värre och att hon klarar sig genom sommaren. Troligtvis kommer hon och hennes kalv få spendera sommardagarna uppe i Mjölnarbacken, där det är som ett litet kopensionat för de individer som behöver något annat än den stora flocken och stora vidder.
Hur många kor har du nu?
Räknar vi alla individer av nötkreatur dvs både kor, tjurar och ungdjur, så är det strax över 50, varav 26 stycken beräknas kalva.
Hur många kor ska ni ha?
Exakt antal vet vi inte. Det avgörs av hur mycket djur markerna behöver för att uppnå högsta möjliga vitalitet. Och det är ju avhängt på vilka arealer vi får förtroendet att förvalta, vår egna kapacitet, ekonomi, och vad vi vill här i livet. För att inte tala om vad alla andra människor vill med detta landskap som vi tillsammans delar och lever i. Om majoriteten vill att det ska vara en asfalterad parkeringsplats, eller ett industrivänligt monokulturlandskap, så ska vi troligtvis minska ner flocken rejält. Än har jag dock inte känt några vibbar åt det hållet.
När sätter kalvningen igång?
Slutet av april och den bör vara klar innan juni tar vid. Även om det är en slitig tid, med mycket anspänning och ständiga dagar (och nätter) som bjuder på överraskningar, så är det svårt att inte bli hög på livet då. Kor som krystar fram nya liv i gröngult gräs, fåglarna som sjunger, solen som värmer, träden som börjar knoppas, kalvar som skuttar – LIVET som börjar bubbla och brusa överallt, och mitt jobb är att stå mitt uppe i det där, vara en del av allt det där – livskraften..! Man kan ju bli frälst av mindre.
Hur går det för Nilson?
Det går bra för Nilson! Det märks att han har passerat valpstadiet och blivit mer mogen, även om det finns lite unghundsfasoner att ta tag i. Vi har precis börjat valla lite på ungdomsgruppen, vilket är introduktionen till att vara med och jobba med nötkreaturflockarna. Fåren hanterar han nästintill dagligen, med blandat resultat, vilket nog mest beror på den taffliga föraren, dvs mig. Men jag gör så gott jag kan, mer kan jag inte göra.
Och när han inte arbetar med djuren, så är hans favoritsysselsättning att leka kurragömma, brottas med pinnar och springa. Retas med en och annan katt är också ganska roligt. Däremellan slappar han framför kaminen eller på kökssoffan.
Får ni någon semester då?
Nej, inte om du menar 4 veckors tid med avtalsenligt lön, där vi kan göra vad som faller oss in när vi vaknar på morgonen. Det bekymrar mig dock inte, utan verkar vara något som mer skaver i andra, det faktum att vi inte tar semester. Jag ber om ursäkt för det, och kan intyga att det är helt självvalt.
Jag har istället valt 52 veckor med blygsam lön, där jag själv kan bestämma vad som är viktigt att ägna mig åt och hur jag ska genomföra det. En dag kanske jag tänker annorlunda, och offrar den självbestämmanderätten till förmån för en anställning och 4 veckors semester. Men just nu trivs jag med att arbeta 365 dagar om året, och själv bestämma hur jag prioriterar den tiden.
Det är så roligt med djur – nästan jämt. I fredags så hämtade vi fjolårets kalvar från respektive flockar och satte ihop dem till en egen ungdomsflock på Stakheden. Sen dess har inget varit sig likt.
Ungdomsgruppen på Stakheden.
Att ungdomsflocken har ett intensivt muande under ett par dygn efter flytten, är bara att räkna med. Dock verkar den här gruppen nått en ny nivå, då det av inkomna rapporter att döma, varit ett (ursäkta språket) jävla liv natten mellan fredag och lördag.
Och som inte det vore nog, så möte Millimetermannen dem ute på parkeringen morgonen efter. De har alltså gått igenom tråden. Och trots diverse stängselfix, trixande och mixande, så är det tre individer som fortsätter gå igenom tråden, gång på gång på gång. Och sen står de där och skriker ett tag. Och sen går de tillbaka till ungdomsflocken igen, in i hagen, genom tråden. Som om det inte vore någon ström i, men det är det.
Till en början blir man som ansvarig människa, lite lätt uppstressad av att se dem utanför tråden. Man skyndar sig, anstränger sig att få tillbaka dem, och andas ut när de väl är på rätt sida. Men när de stegar ut för 7:e gången samma dag, så börjar man ge upp.
Utbrytargruppen….
Själva grejen är ju att de, hittills, har stegat in igen, så man kan ju fråga sig själv om det överhuvudtaget är ett problem att kreaturen är utanför hagen? Om de väljer att vandra iväg, så kommer de med all sannolikhet leta upp sin forna flock i Norrbo, och då är kanske det största problemet att de inte har reflexväst på sig?
Hur som helst, så borde de ge med sig snart och acceptera sin nya flock, utan mödrar som styr upp deras tillvaro. Min förhoppning var att några äldre stutar skulle ta det ansvaret, att styra upp den nya flocken, men jag kan bara konstatera att stutar är stutar och kor är kor. Och det verkar behövas en erfaren ko för att axla ansvaret över ett oroligt och förvirrat ungdomsgäng. (Det är här väldigt lockande att dra någon parallell till manligt och kvinnligt, men jag avstår den här gången.)
Men nu är det dags att sova, för vad som väntar imorgon har inte den blekaste aning om. Kanske får jag hämta utbrytargruppen i Norrbo. Kanske står de bara ute på parkeringen och skriker. Kanske har de förvirrat sig ut på sjön? Kanske ligger de nöjt och idisslar i hagen. Den som lever får se…. Förhoppningsvis kreatur som stannat i sin hage.
Det finns mycket som jag skulle vilja fråga mormor. En av de frågorna är hur de gjorde med lagring av mat, innan frysen fanns?
Nu finns inte mormor i livet längre, så jag kan inte ställa frågan till henne. Men jag vet att det finns en hel massa andra människor som bär omkring på de kunskaperna. Om inte rent praktiskt i sina händer, så är ni iallfall många som har bevittnat hur generationerna före oss gjorde när de konserverade, torkade, saltade, rökte och grävde stukor. Och jag vill veta allt!
Jaha, det är väl bara att du googlar då….
Jo, så kan man göra. Men det är förbannat tråkigt. Jag vill sitta runt ett bord med andra människor i olika åldrar och höra de berätta, ha möjlighet att ställa frågor. Jag vill se ansiktsuttryck och känna doften av kaffe. Jag vill lära mig av de som varit med, de som gjort, och de som vill dela med sig. Jag vill höra, se och uppleva och lära mig tillsammans med andra. Så att vi kan ta kunskapen vidare, likväl som historierna runt omkring.
Men varför då då? det låter ju oerhört bakåtsträvande, nu med alla moderna maskiner som finns, mat finns det ju i affärerna året om – är det där verkligen något att ta med sig in i framtiden?
Det är den viktigaste kunskapen vi kan ta med oss in i framtiden – hur vi framställer och lagrar mat på ett resurssmart sätt, med de enkla medel som finns omkring oss. Mat är ett av våra mest grundläggande behov, utan mat dör vi. Att låta den kunskapen försvinna av ett par stressade generationer med en övertro på marknaden, vore att neka kommande generationer sin frihet. Det vill inte jag. Så nu vill jag lära mig, och höra historierna omkring.
Det kanske du också vill? Eller så kanske du har något att berätta? Du kanske har grävt en stuka eller saltat in kött? Du kanske brukar konservera varje höst, eller röka in några lår? Eller så är du en av oss som proppar ner allt i frysen, men inte har en aning om hur du kan göra om elen stängs av eller är för dyr för att använda?
Hur som helst, om du är det minsta intresserad, av en eller annan anledning – hör av dig till mig så styr vi upp någonting. Jag tänker mig något trevligt och enkelt. Jag tänker mig macka och kaffe runt ett bord, samtal och kunskapsutbyte, relationer och kontakter. Jag tänker att vi börjar där, så får vi se vart det hela kan ta vägen sen.
För att anmäla intresse, kontakta mig på; forsbergkristina@hotmail.com
Idag var det dags att lufta traktorn. Vi använder inte traktorn dagligdags, vilket jag tycker är oerhört skönt, men idag var det då dags.
Jag hatar när det behöver göras något som kräver traktor. Helt enkelt för att jag kör traktor så sällan, så jag känner mig väldigt osäker när det väl är dags. Inte för att det har gått dåligt någon gång, utan mest bara för att det är så mycket trevligare att klara sig utan.
Kan också ha något att göra med mitt något traumatiserande intro till maskinvärlden. Jag var alldeles för ung när min bror och pappa skulle lära mig köra moped, och efter en snabbgenomgång av diverse spakar och reglage, så skickade de gladeligen iväg mig. Det hela minns jag som en skräckinjagande vansinnesfärd som efter 50 meter slutade med att jag krockade med dasset. Vilka men som tillkommit efter den upplevelsen, utöver min maskinfobi, låter jag vara osagt.
Hur som helst, idag behövde traktorn luftas. Det har blivit rena skridskobanan runt balarna i Norrbo, så jag behövde flytta några av dem till mer isfria områden på åkern. Vill inte ha några benbrott eller fläkta kor, nu när vi snart klarat oss igenom den här isiga vinter. Ibland brukar vi sanda, men det här området är för stort för att det ska vara vettigt att gå runt med en sandhink och skvätta runt.
Nilson var självklart med. Han hade nog helst sprungit omkring ute, men accepterade läget ganska omgående. Men han låter hälsa att det är tröttsamt att åka traktor, även om det var ganska trivsamt. Han låter också hälsa att det är hans töntigt matte som envisas med att han ska den orangea-västen på sig, så ni inte tror att han självmant klätt sig i något så urbota fånigt.
Balarna kom på plats utan större blesyrer, traktorn blev luftad och imorgon väntar en ny dag. Och hörde ni fåglarna idag? Och kände hur solen värmde? Och såg hur vägbanorna var torra och hur snön smält bort runt trädstammarnas bas? Imorgon är det februari, gott folk!
Veckan försvann i en enda lång feberdimma. Jag har mest sovit, och det jag har gjort när jag inte har sovit, minns jag inte ens. Enligt barnen har jag utfört några väl vald insatser i föräldraskapet, då barnen också varit rejält sjuka, men jag hyser inga egna minnen av det inträffande.
Men nu har det vänt och vi är på bättringsvägen, tack och lov! Dock låter jag fortfarande som en storrökande whiskytant, både på röst och i flåset, så det dröjer nog några dagar till innan jag kan kalla mig helt kurant. Jag längtar dit.
Men hur gör ni med djuren när du blir sjuk?
I de vanligaste fallen så sköter jag djuren ändå. Men i det här fallet var jag för sjuk för att klara av det. Det händer inte så jätte ofta. Men då får Millimetermannen avstå från sitt lönearbete för att vara hemma och se till djuren.
Det är väl en av nackdelarna med att vara bonde och egenföretagare – det är inte bara att sjukanmäla sig och så skickar ledningen dit en vikarie. Eller jo, egentligen är det ju så lätt – det var ju precis vad som hände, bara den lilla detaljen att arbetstagare, chef, ledning och vikarie utgörs av två personer. (vem som är vem får ni klura på själva). Och sjukersättning utgår icke! Ej heller lön åt vikarien! Men man överlever det också. Mat på bordet har vi ju uppenbarligen. Än så länge.
Och det här med mat på bordet tänkte jag skriva lite mer om. Men inte nu. Nu ska jag sova, så att kroppen kan kurera sig lite till. Ser fram emot att vakna till en ny morgondag, ännu lite piggare, ännu lite friskare.
Det har hittills varit en ovanligt grå, trist och blöt januari. Det är mer ett konstaterande än ett klagomål, och jag vet att det finns de som har det bra mycket värre med blötan och hot om översvämningar.
Här brottas vi mest med isen. Eller brottas och brottas. Den finns där, till följd av en vinter som hittills bjudit på en väldigt blandad kompott. Ömsom minusgrader, ömsom regn och däremellan relativt intensiva snöfall. Bra grogrund för is lite överallt helt enkelt. Och även det är mer ett konstaterande än ett klagomål.
Hittills har det ändock bra. Korna rör sig försiktigt där det är isigt, så länge de inte blir skrämda eller att de hoppar på varandra, så går det relativt bra. För mig också. Så länge som jag rör mig försiktigt, inte blir skrämd och hoppar omkring, så går det relativt bra. Och det är en fördel att de får ny matplats hela tiden – det skapar nya rörelsevägar som oftast erbjuder lite mindre is än där de trampat mycket.
Ibland kan jag fundera kring vad som händer om jag skulle ha oturen att ramla och bryta mig. Om en ko ramlar och bryter sig, så blir det nödslakt. Det har hänt oss en gång och var inte en trevlig upplevelse. Men det gav oss en av alla värdefulla erfarenheter som vi bär med oss framöver. Framför allt insikten om att vi fixade det. Inte för att vi hade något val, men ändå.
Jag hoppas vi slipper erfarenheten om hur saker och ting löser sig om jag bryter mig. Skador vill man helst undvika när man är ensamföretagare med kroppen som ett av de viktigaste arbetsredskapen. Men jag har en grovplan för det också, även om jag hoppas att jag aldrig behöver sätta den i verket. Och det är inte nödslakt. Så vi kommer nog fixa det också. Det löser sig.
Det är nog en av de viktigaste lärdomarna under de senaste åren – det löser sig. På ett eller annat sätt. Ibland är det vår målinriktade envishet som är anledningen. Men oftast är det helt andra sammanträffanden och tillfälligheter som löser situationen. Ibland är det en stark magkänsla eller väl genomtänkta beslut. Men det löser sig. Alltid. På ett eller annat sätt.
Efter flera dagar med plusgrader och småregn, så är mörkret stort och kompakt. Snön på träden har försvunnit och det plaskar runt mina fötter när jag går. Pannlampan kämpar för att lysa upp, men det är som att ljuskäglan äts upp av januaris trötthet och tyngd. Ändå är det starten på nedförsbacken. Dagarna blir långsamt längre igen, men ännu är det knappt så det märks.
Mörkret gör mig trött, och det är ju som det ska vara. Så är vi av evolutionen skapta. Eller Gud, om du hellre vill tänka i de termerna. Det är världen runt omkring som inte är som den ska. Men vi anpassar oss. Till stämpelklockor och tidsangivelser. Pensionssystem och elkostnader. Räntor och skolplikt.
Jullovet är slut, och sovmorgon och oplanerad dagar ersätts med morgonväckning, och tidsschema. Det är skönt med rutiner, det gör både mig och barnen gott. Och jag älskar min vardag. Men jag avskyr att väcka barn som sover. Jag tänker på det varje morgon. Hur obarmhärtigt det är, att skaka liv i de varma djupandande varelserna som är mina barn. De sover för att de behöver det. Men skoltaxin kommer, frukost ska ätas och tider ska passas.
Vi får lägga oss tidigare istället, intalar jag både mig själv och barnen. Uttalandet är som ett dåligt plåster över en stor sårskada. Oavsett nätternas sömnmängd, är det som att våra kroppar vägrar vakna flera timmar innan gryningen.
Men vi gör vårt bästa. Vaknar långsamt till i fåtöljerna framför kaminen. Elden dansar och vedträna knastrar, och den utstrålande värmen gör det lite lättare att krypa bort från det varma täcket och ta sig an dagen.
Det är så januari är. Jag börjar lära mig det nu. Det är bara att ta sig igenom. Flyta med. Utan att forcera tröttheten, utan mer omfamna den. Det går lättare då. Nästan så det blir en njutning, mitt i det mörka, trötta. Snart är ljuset tillbaka.
