Kategori: Familjeliv & Gemenskap (Sida 14 av 35)

Massajkrigaren

25 juni, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Barn är kreativa. Till alla föräldrars stora glädje och förtvivlan. Ty de slutar aldrig att överlista dig. De slutar aldrig att förvåna dig. De slutar aldrig att driva dig till den yttersta branten av hotande vansinne. De är helt fantastiska. De små liven.

Vi ska äta middag. Potatis, köttbullar, brunsås och lingonsylt. Ett säkert kort för att stilla hungern i magarna. Maten ligger på tallrikarna, och vid varje tallrik är middagsdeltagarna utplacerade, redo för att hugga in. Och i samma stund som maten läggs på tallriken så går startskottet för dagens match mellan morsan och Pyret. Pyret som med imponerande beslutsamhet har som mål att täcka så stor del av sig själv och omgivningen med det som ligger på tallriken. Morsan som med en idiots envishet försöker få Pyret att i första hand stoppa maten i munnen och därmed kanske spara sig själv en timmers saneringsarbete. Som joker i det hela sitter 3-åringen på andra sidan bordet och insuper all den kreativitet som hans lillasyster uppvisar.

När startskottet går är Pyret inte sen med att kasta sig över maten, ingen tid skall gå till spillo. Jag gör som vanligt ett tappert försök att introducera en sked. Eller en gaffel. Försöker. Fyller den med mat. Sträcker fram den mot det lilla krutpaketet som redan har lyckats få brunsås över hela magen. Hon tar den. Tittar på den. Och kastar den sen över axeln. Pang – på väggen. Den mosade potatisen sitter som en smäck mot den målade panelen. Som så många gånger förr. Jag ger upp bestickstrategin. Försöker hitta ett sätt där vi talar samma språk. Spelar i samma liga, vill samma sak.

Så jag tar en köttbulle i handen. Doppar den i sås och lingonsylt och stoppar den i munnen. Mmm vad gott! säger jag med en frenesi som bara en desperat småbarnsförälder kan uppnå. Hon tittar på mig med sin stora blåa ögon. Tittar ner mot sina köttbullar på tallriken. Upp mot mig igen. Höjer på ögonbrynen och ler i samförstånd. Som om vi hittat en gemensam väg. En väg där vi alla blir nöjda. Jag känner min puls stiga och ryggen blir rak. Ska jag äntligen få känna mig som en sådan där lyckad och pedagogisk förälder som alla länkade facebook-texter handlar om? Har jag äntligen lyckats?

Hon tar en köttbulle i sin mjuka lilla hand och doppar den ordentligt i brunså
sen och sedan lingonsylten. Jag känner mig som ett geni. Hon tittar på mig igen, med den såsiga köttbullen i sin hand. Håller blicken kvar när hon sedan med en beslutsam rörelse trycker köttbullen mot pannan, där de där fladdriga linstråna till hårfäste tar fart. Som en massajkrigare som förbereder sig för strid, drar hon sen långsamt köttbullen ner över pannan och näsryggen för att sedan stoppa den i munnen. Kinderna putar ut nedanför de stora blåa ögonen som ger mig en utmanande blick.

Jag sjunker ihop på stolen med en fnysande suck. 3-åringen fnissar förtjust och är snabb med att greppa en köttbulle och upprepa lillasysters kreativa matintag. Likt en vit flagg viftar jag lite lamt med hushållspapperet jag håller i handen. Känner mig besegrad och överrumplad, medan massajkrigarna förnöjsamt fortsätter att mätta sina magar.

En uppdatering.

10 juni, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

För att tala klarspråk, utan invecklade ulltuss formuleringar – det är intensivt just nu.

Utbyggnaden går sakta framåt under helgerna tack vare långa arbetsdagar och en mycket målinriktad Millimeterman. Dock har vi ännu inte fått klart taket, vilket för mig har inneburit otaliga kvällspass av fixering, justering och lagning av presenningar. För det har blåst. Och det har regnat. Om ni nu har missat det. Varje kväll har jag skrivit en historia eller en dikt i mitt huvud, men sen har jag kraschat i sängen innan texten kommit ut i skrivande form. För det finns ju en morgondag.

Och dessa morgondagar vet jag börjar någon gång strax före 6, och jag vet att de rivstartas med toalettbesök, kojbygge, hunger, innebandy och skönsång. Samtidigt. Och sen fortsätter det ungefär på samma sätt under dagen, kryddat med matkrig, några klättervurpor och lagning av något som har gått sönder. Om det nu går att laga.
Sen avslutas dagen med den nyinstiftade jag-ska-minsann-vara-vaken-leken. Och när jag väl har vunnit, för det gör jag oftast även om det tar sin lilla tid, så masar jag mig upp och röjer upp det allra mest nödvändigaste för att få en så smidig start på morgondagen som möjligt.

Så som sagt, det är lite intensivt just nu. Men någon gång kommer alla de där historierna att komma ut. Som när jag viftade vitflagg mot en massajkrigare. Varför jag överväger att längta efter regn igen. Om 3-åringen som mitt vassaste vapen mot hotande djur och när jag hängde över taknocken i långkalsonger fyllda med skruv och tillhörande skruvdragare. Och dikten som skall ristas in i betonggolvet. Någon gång skall ni få ta del av alla de där texterna som surrar omkring i mitt huvud. Någon gång, men inte nu.

Jamen, det struntar väl vi i – hur går det med getterna?
Jo, det går bra. De håller sig innanför stängslet. Och vilka personligheter sen. Jag förstår att Knas-Katten är en smula vaksam. Han är nog rädd för att de tar över hans kändisskap här på bloggen. Bamse – han är som tjuren Ferdinan. Bobbo är 3 äpplen hög, men envis som få och en riktig dramaqueen. Musse är fåfäng och mallig. Sigge är…. kärlekskrank. Oerhört kärlekskrank.

Men som sagt, mer om det en annan gång. Nu ska jag sova. Godnatt.

Vad hände med Knas-Katten?

3 juni, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Ni kommer ihåg mitt inlägg för en tid sedan, då Knas-Katten sökte ny arbetsgivare? (om inte, kan ni läsa det här). Responsen blev långt över förväntan och tillslut hittade vi en perfekt gård åt honom. Allt var klart, hans väska var packad och framför oss låg de sista veckorna som han skulle tillbringa här hos oss.

Men det hände något under de här veckorna. Hans bitska blick blev spjuveraktigt. Plötsligt strök han sig tillgivet mot barnen istället för att riva dem. Han började krypa upp i knät. Visade upp ett tålamod mot barnen som vem som helst skulle vara imponerad över. Han var den Knas-Katt som jag alltid trott att han var.

Jag bet ihop och pratade om hans flytt. Och han tittade på mig. Han tittade på mig med en hundvalpsblick som ändå var vass som ett rakblad. Som att han förstod. Som att han förbannade mig.

Både jag och Millimetermannen hade märkt hans avsevärt förbättrade beteende och var bekymrade. Det kändes så fel att lämna bort honom. Han låg på rygg mellan oss i soffan och njöt av de strykningar vi tilldelade honom medan vi pratade om hans speciella personlighet. Om hans egenheter. Om hans äventyr här på gården.
Men en annan tid skulle nu ta vid. Med visst vemod bestämde vi oss att stå fast vid vårt beslut. Det fanns ju en annan gård som väntade på honom. Kanske skulle han få det bättre där. Utan skrikiga småbarn och med ägare som kommer ihåg avmaskningen. Kanske skulle han få det bättre där. Kanske.

Någon dag senare kontaktade den nya gården oss för att meddela att de tyvärr inte kunde ta emot Knas-Katten längre. Ändrade förutsättningar för dem, gav nya förutsättningar för oss – Knas-Katten kunde stanna. Om han nu ville det.

Så vi kallade till extrainsatt HR-möte och erbjöd Knas-Katten att fortsätta sin tjänst som General i kriget mot råttorna här på gården. Han tackade, till vår stora glädje, ja. Men han var inte dummare än att han passade på att förhandla till sig lite bättre anställningsvillkor. Som högre lön och mer ledighet. Bland annat.*suck* Det är inte lätt att vara arbetsgivare.

Men nu är han iallafall där han ska vara. Spejar över markerna, går skogspromenader och leker med stenar. Fångar några råttor. Och några ekorrar. Kollar lite tveksamt mot dvärggetterna. Klättrar i utbyggnaden och är väldigt nöjd över att vi byggt en så stor och fin klätterställning åt honom – under tak dessutom! (Han tror att det är en ny löneförmån – så snälla, säg ingenting åt honom än.)

Hur som helst. Knas-Katten är kvar och kommer så förbli. Och vi har lärt oss en läxa när det gäller avmaskning av katter. Personalhälsovården ber en kort bön om att slippa anmärkning från KAV (Katternas Arbetsmiljöverk).

Detta var ett önskeinlägg från Ellinor – tack för att du skrev vad du ville läsa om! Jag tycker det är roligt när ni läsare delger er nyfikenhet, mer sånt! Så vad undrar ni? Eller vilken historia vill ni höra?
Maila mig på slaktarstina@slaktarstina.se eller skriv en kommentar i fältet nedan. Gör det bara – NU!.

Kravlös sådd.

14 maj, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi har ju grävt en hel hopp med olika land, jag och Knådden. Oplanerat, impulsivt och med rörelseglädjen som vår enda ledstjärna, så har vi grävt. Grävt, grävt och grävt. Det är härligt att gräva ur en treårings ögon. Då gräver man liksom för grävandets skull. Vad det ska bli är inte så viktigt. Kroppen vill gräva så då gräver vi, enkelt.

Och jag inser att hade jag varit själv, utan barn, så hade jag trots oceaner av tid aldrig fått till så många planteringar som vi fått i år. Jag hade krånglat till det för mycket. Fastnat i planeringsstadiet. om jordtyper och växtzoner. Läst mig knäpp av faktaböcker, forum och olika råd. Viljan av att göra allt rätt, hade hindrat mig från att göra någonting alls. Jag hade skapat problem och hinder som egentligen inte fanns.

Dylika funderingar har jag inte tid med nu, tack och lov. Så vi har grävt. Sen har vi petat ner några frön och lökar som vi har köpt på ren måfå. Vad det blir i slutändan är inte så viktigt. Om det blir något. Vi har fått gräva i alla fall. Och sått. Vi ska fortsätta vattna och rensa om viljan finns. Skörda om det finns något att skörda. Det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vi fick gräva.

Riktiga lantisar.

12 maj, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Vi vaknade och regnet öste ner utanför vårt fönster. Millimetermannen suckade uppgivet och jag började hoppfullt scrolla väderprognoser. Regn. Regn. Och åter, regn. Suck. Ingen byggardag med andra ord. Vi åt vår frukost långsamt. Som om vädret kanske skulle hinna ändras om vi bara åt tillräckligt länge. Det gjorde det inte. Barnen lämnade bordet i det sedvanliga kaoset och där satt vi vuxna kvar. Med armarna i kors och blickarna riktade ut mot de regntunga skyarna. Ingen sa något, men det behövdes inte. Våra kroppar var fysiska gestaltningar av – jaha, vad gör vi med den här dagen? Skitregn.

Plötsligt hände det. Vi tittade samtidigt upp på varandra och stora leenden spred sig över våra ansikten. Såklart. DET ska vi såklart göra.

– Jag ringer! sa jag och kastade mig ner över telefonen.

En halvtimme senare var hela familjen inpackad i bilen. Regnet smattrade mot rutan och en deppig dag hade bytts mot glädjens dag. Väskan var packade med diverse resa-hela-dagen-med-småbarnsprylar. Varselbyxorna var på, kameran med, picknickkorgen full och i bagageutrymmet på vår skruttiga V70 så fanns en låda med halm. Lite tidigare än planerat men, vår lilla skogsfamilj skulle äntligen bli större.

Några timmar senare stannade vi för att få i oss lite lunch. I vårt bagageutrymme fanns Bobbo, Bamse, Sigge och Musse – våra alldeles egna dvärggetter. En fantastisk känsla som gav små fjärilar i magen och ett fånigt leende på läpparna. Och med detta fåniga leende, storstövlar och arbetskläder, så tågade hela familjen in i snabbmatsrestaurangen. Bonnläppar av finaste kvalité. Urbilden av landsbygdsmänniskan. Och en stolthet som är få förunnat att uppleva.

Några bord bredvid oss sitter ett par yngre karriärmän. Blanka skor och åtsmitande skjortor. Fixat hår och moderiktiga accessoarer. De sneglar lite på oss. Viskar och försöker dölja de roade ansiktsuttrycken som vi uppenbarligen frambringar. Det känns som att de skämtar om oss. Om att vi är riktiga lantisar. Om att vi har storstövlar, arbetskläder och barnsaker med en traktor på. Vi gestaltar deras fördomar till fullo.

Vi äter vår mat, så som en småbarnsfamilj äter mat. De unga männen följer oss med svårdolt nöje. De går ut samtidigt som oss. Deras bil står bredvid vår, jag ser det på långt håll. En välputsad, mörkblå av dyrare modell. De viker ömsint ihop sina jackor när jag öppnar den mörktonade bakdörren på vår otvättade skogsbil. En lukt av halm och get väller ut över parkeringen och i samma stund hörs ett ljudligt bräkande från bilen. Landsbygdsfamiljen hoppar in som om ingenting har hänt. Karriärsmännen fryser omedelbart till i sina rörelser och stirrar storögt på varandra. Hakorna nere vid knäna. Själv vill jag lägga mig ner och dö av skratt.

Vi åker iväg, hem. Hem till skogen, hem till gården, hem till lugnet, tystnade och livet. Regnet smattrar fortfarande på rutan. Barnen sover. Bak i bilen bräcker våra getter. Millimetermannen kör och våra blickar möts i backspegeln. Jag fylls av en inre värme som får det att brusa i hela kroppen. Det här är livet, mitt liv. Mor, fästmö, lantis och numera även getbonde. Fantastiskt.

Musse, Sigge och Bamse. Bobo är där bakom, han är ungefär lika stor(liten) som Knas-Katten.

Småskaligt jordbruk.

22 april, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

När man bor som vi gör, med marker runt huset som bara väntar på att få bli brukade, så är det svårt att inte smida planer kryddade med en gnutta hybris. Jag som i mitt tonårsliv lovade mig själv att aldrig ha ett potatisland, eller något annat odlingsland heller för den delen, har nu svävat iväg i en odlingsdimma kantad av potatisblast och vitkålshuvuden.

Men med tanke på vår pågående utbyggnad, var planen att vi skulle låta bli att försöka odla någonting i år. Känslan var att den här sommaren skulle ge oss tillräckligt med sysselsättning ändå – utbyggnad, en väg som skall flyttas, getterna, tak på lador som behöver fixas…. så vid bestämde oss för att låta bli. En sak i taget.

Men. Efter månader med hammaren och sågen i var hand, vaknade han och ville gräva. Jag är inte den som hindrar en spirande arbetslust, så vi började så klart gräva. Fram med traktorn och koppla på vagnen, spadar, skottkärra och arbetshandskar på. Och sen har vi grävt. Vi har fyllt pallkragar med jord, grävt ett nytt land, påbörjat ytterligare ett. Hämtat gödsel hos grannen, hämtat sten för kantmarkering och kört otaliga vändor matjord med traktorn. Det är många timmars arbete som nu ligger till grund för vår kommande skörd av potatis, broccoli, ärtor, spenat och rädisor.

Det kan låta stort. Och i vår lilla värld så är det stort. Skörden kanske räcker till en hel middag. Småskaligt jordbruk kallas det visst.

Vad du säger och vad du gör.

15 april, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag vet att du vill att ditt barn ska växa upp och bli en trygg människa. En människa som är stolt över sig själv och allt vad den är. Någon som ser på sin kropp utan att förkasta den. Utan att svälta, utan att överträna, utan att tortera den. Utan att klanka ner på sig själv, utan att påverkas av omgivningen. Du vill att ditt barn ska vara snäll mot sig själv. Vara stolt över vem den är och hur den ser ur. Du vill att ditt barn ska må bra, kroppsligt och mentalt. Du vill att ditt barn ska älska sig själv.

Så du förkovrar dig i texter om hur du ska tilltala ditt barn. Vad du inte ska säga, vad du ska säga och hur du ska säga det. Du uppmuntrar ditt barn att röra på sig, äta bra, sova ordentligt. Och när barnet sen säger något nedlåtande om sig själv, så ger du det en kram och säger; nej, du är bra precis som du är. För det är ju så. Du menar ju det du säger. Och du vill, från botten av ditt hjärta, att ditt barn ska förstå det. Att barnet ska älska sig själv.

Det är ju bra.

Men sen står du där, framför spegeln i din ensamhet, när du vet att ingen ser. Nyper dig i den mjuka huden och suckar. Drar in magen med besvärad min. Vrider och vänder på dig själv för att sedan stapla all nedlåtenhet mot din egna kropp framför dig, tills allt du ser är en hög med skit. Du bestämmer dig för att börja träna och äta annorlunda. För att gå ner i vikt. För att få plattare mage, fastare rumpa och mer muskulösa armar. Kanske gör du en förändring, kanske inte. Oavsett, så kommer du stå där framför spegeln igen. Kanske ältar du samma saker. Kanske förargar du istället det där gråa hårstråt eller skrattrynkorna runt ögonen som på något oförklarligt sätt förökar sig. Eller både och. Du kastar skit på dig själv.

Sen går du ut ur det stängda rummet. Tar på dig en mask som är genomskinlig. Kramar ditt barn och säger; du är bra, precis som du är.

Du gör precis det där som du inte vill att ditt barn ska göra. Och någonstans finns en förälder, som med hela sitt hjärta vill att du, just du, ska älska dig själv.

Personalchefen gråter ut.

30 mars, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Idag lämnade Knas-Katten in sin avskedsansökan, då det blivit klart med hans nya gård. Det ger en klump i magen när jag tänker på det, att finaste Knas-Katten inte ska bo hos oss mer. Men klumpen löses upp när jag tänker på hur fint han kommer få det på sin nya gård, i hjärtat av Dalarna. Ett nytt kungadöme fyllt med råttor och kärlek – det kan inte bli bättre.

Men ändå, inom mig finns en liten sorg – han är ju ändå Knas-Katten. Finaste, speciella, knasiga Knas-Katten. Som var mitt stora sällskap här i skogen innan barnen kom. Han som mötte mig efter jobbet och som bet mig i tårna om nätterna. Jag kommer sakna honom. Jag hoppas han skickar ett vykort. Eller två.

Ett stort tack för allt engagemang som väcktes i jakten på en ny gård åt Knas-Katten – jag är överväldigad av all respons! Och tack vare er så har han nu en ny arbetsgivare som väntar på honom. Och fram till det bytet träder i kraft, ska jag lära honom allt jag kan om löneförhandling. Nu är det ju inte mig han ska förhandla med längre.

Frukostshow.

18 mars, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vårljuset letade sig in genom våra lortiga fönster och gav oss löften om den strålande dag. Så vi packade fikakorgen full och skyndade oss ut. Brödsmulor, sand och kladdiga fingeravtryck fick ensamma avnjuta morgonens avslöjande solstrålar i köket. Vi dukade upp ute på åkern.

Vilken den här dagen också var första parkett till showen ”Rivning av fallfärdig lada”. Hjulastare, en klätterapa i varselkläder och kraschande av tegelpannor – med andra ord en fulländad frukostshow.

Men det var inte bara action. För oss med mer djupgående kulturellt intresse så fick vi beskåda hur det undanflyttade teglet blottade ett lager av björknäver – dåtidens takpapp, gissar jag och drabbas av lite hjärtesorg. Tänk allt arbete som ligger bakom. Tänk de människor som för 101 år sedan varsamt rev dessa näverbitar och placerade dem på taket. Tänk.

Men min hjärtsorg bröts av förtjusning när jag hittade 2 ägg i ett värprede längst inne i hörnet. Och Millimetermannens förvirring och extas över att äggen fortfarande var helt intakta – de måste vara minst 60 år! Hans besvikelse blev snabbt ett faktum när jag informerade om att de var i porslin. (Värpägg – heter de så?) Men de måste vara ett tecken på vad som någon gång komma skall.

Hjärnan i stand-by.

11 mars, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Det föll sig så, att jag packade väskan och drog till Slovenien några dagar. Det var fantastiskt, härligt och roligt på många sätt och nu är jag hemma igen. Inga större missöden. Men det märks att hjärnan, och kroppen, har varit på semester. Det är liksom ingen mjukstart här hemma. Starta lite lugnt och komma ifatt. Nej, det är pang på, full rulle och ända in i kaklet som vanligt.

Min hjärna hänger inte med. Den är fortfarande på stand-by. Får inte riktigt till det här med organisering, förberedelser och tre steg före. Den tror fortfarande att det går att koncentrera sig på en sak i taget. Som hur maten smakar. Hur omgivningen ser ut. Solen som värmer kinden och blåsten i håret. Samtal som aldrig tar slut. (Och då menar jag inte varförvarförvarför….)

Så det blir inte mycket till inlägg ikväll. Jag måste komma i fas. Väcka upp småbarnsmorsan och säga hejdå till den njutande turisten. Plocka fram kalendrar, matplanering, listor och tålamodet. Synkronisera mig med mina två mat&sov-klockor och få vardagen och rulla igen.