Igår, när det var Mors dag, så hade jag funderat på att skriva ett inlägg om mitt första år som mor. Så jag började skriva. Och sudda. Och skriva om igen. Men när jag insåg att det här kommer bara bli ett enda långt uppradande av alla världens föräldraklichéer, så gav jag upp. Ni vet vad jag menar. Om ni inte vet, så ska jag här ge er några exempel.
Att få barn är fantastisk, det är det bästa jag har gjort! Tiden går så fort! Det går inte att föreställa sig hur det är att ha barn. Jag kommer inte ens ihåg hur livet var innan. Hur hann jag med allt? Att ständigt vara trött, men ändå orka mer än innan. En kärlek större än allt.
Ni fattar. Allt det där man hör från småbarnsföräldrar i sin närhet innan man själv blir förälder. Allt det där som man liksom suckar lite åt, längst inne, för att man har hört det så många gånger. Om tiden som går så fort. Och den ofantliga kärleken. Som ett mantra som måste upprepas, bara för att man förväntas göra det. Detta ständiga tjat!
Men sen så händer det. Man blir själv förälder. Och sen så börjar det tuggas. Föräldrakliché på föräldrakliché börjar staplas upp på varandra, tills de bildar ett mindre berg. Samma föräldraklichéer som man själv har suckat åt. Tiden som går så fort. Och om hur fantastisk det är, trots att det är jobbigt ibland.
Men det går inte att låta bli. För helt plötsligt så förstår jag vad de där dryga småbarnsföräldrarna tjatat om. Jag förstå verkligen innebörden i alla de där fraserna För nu är jag plötsligt en själv. En dryg småbarnsförälder som med dimmig blick och ett fånigt leende staplar föräldraklichéer på hög. För det är det bästa jag gjort. Och det är fantastisk, trots att det är skitjobbigt ibland.
