Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

De finaste stunderna.

De finaste stunderna är när vi är tillsammans. När vi gör saker tillsammans. Familjen. Jag, Millimetermannen och de där nyfikna, fundersamma, uppfinningsrika små varelserna som är våra barn.

Som i helgen när vi genomförde första etappen av årets vedmaraton här på gården. När vi står där nere på gårdsplanen bland stockar, sågspån och vedklampar. Vi fyra. Alla iförda overall och hörselkåpor. Solen som inte vill nå fram genom molnen och snön som trotsigt börjar falla. Det gör inget. För ungarna skyfflar spån för glatta livet och jag och Millimetermannen sköter maskineriet. Det flyter på. Vi flyttar fram stockar och låter vedmaskinen kapa och klyva dem till nästa vinters ved.

Det kommer en tung stock. Otymplig, snedvriden. Så där som man kan bli efter en livscykel där törnarna varit många. Den är svår att flytta och vi får kämpa på. Och helt plötsligt så är vi fyra som sliter, knuffar och drar. Barnen har på eget bevåg kastat spadarna och slutit upp vid vår sida. De kämpar och sliter. Tar kommandot och räknar in oss, skriker hejaramsor. Heja mor, heja mor! Jag smälter inifrån och ut. Mina krafter blir enorma. En blick på Millimetermannen och jag kan konstatera att han upplever detsamma. Våra blickar möts och mer än så behövs inte.

När stockuslingen är på plats gör vi high-five och sprider lovord över vårt fina samarbete. Vi är ett bra team! Sen kastar någon sågspån i sitt syskons ansikte och får en spade över armen i gensvar. Tårarna sprutar och energin är slut. Vi går in. Gör upp en eld i spisen och dukar fram smörgås och kaffe. Varm choklad och bortglömda pepparkakor.Kinderna hettar och musklerna är trötta.

Och jag känner, i varje cell av min kropp, att trots alla ställen i världen, trots alla människor som finns, trots allt spännande som finns att göra, uppleva, uppnå. Så vill jag bara vara precis här, med precis de här människorna och kapa ved. Så att vi nästa vinter, återigen, kan tända en brasa i spisen efter en stunds meningsfullt arbete ute på gården. Detta är min plats på jorden. Och de finaste stunderna är när vi är tillsammans.

5 kommentarer

  1. Åh vilken fin beskrivning av en fin stund!

  2. Och det kommer att vara stunder barnen minns. Min svärfar fick (som barn) hjälpa sin far när han högg och barkade träd. Han talar fortfarande mycket om det. Han är 90 år. Vissa minnen sitter i och för honom är det minnet av att vara tillsammans och göra något, där i den tysta norska skogen (på andra sidan gränsen, från er). Så ni gör mer än fixar ved, ni fixar minnen som kommer att vara de allra finaste om sisådär 85 år <3

  3. Vacker text till vacker stund. Stina – du är vacker!

  4. Att fixa med veden är underskattat. Minns många timmar vi slitit Per och jag. Många blickar och leenden.
    Har en bild på sönerna i hörseslydd och handskar, bärande på de lättare stammarna. Stolt hållning och glödande ögon, kämpande små armar och nöjda miner.
    Vackra minnen! ❤

  5. Underbar beskrivning av en nog så tung syssla. Vi jobbar också med veden från stock till panna och vet hur mycket jobb det är, men också vilken samhörighet det skapar.
    Ännu en magisk berättelse från dig.
    Kram Kim 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑