Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

En brudklänning och ett pucko.

Det var en mycket sällsynt lördag. Sällsynt, för jag hade bestämt mig för att uppdatera min garderob. Så jag satte Millimetermannen i jobb, lämnade iväg barnen och drog till närmaste second hand butik.
  
Och där var där jag såg den, hängandes på den kromade ställningen. Som en svan bland ankor, som en pärla bland gråstenen – den perfekta bröllopsklänningen. Ja, inte för att jag planerar att stå brud inom de närmaste åren, utan för att det helt enkelt bara var den perfekt bröllopsklänningen. Knälång, enkel, handskräddad. En diamant från 50-talets England. Den Perfekta Bröllopsklänningen. Och hittar men den perfekta bröllopsklänningen, så där, för några hundringar en vintergrå lördag – ja, då får det där med karl, datum och ringar helt enkelt lösas senare.

Så jag greppade målmedvetet om galgen och styrde stegen in bakom det vävda skynket. Klädde av mig på överkroppen och darrade nästan på handen när jag förde av klänningen från galgen. Den var mjuk, men frasade ändå nästan obemärkt. Dragkedjan i sidan var så gott som onsynlig men löpte enkelt och ljudlöst när jag öppnade den. Kvalité och skickligt skrädderi i sin bästa kombination. Jag lyfte upp klänningen över huvudet, sträckte upp armarna och höll andan av förväntan. Lät skapelsen glida ner över axlarna, ner över brösten. Andades in. Och insåg att här är det stopp. Det går inte. Livstycket är för snävt. Besvikelse.
Jag förde armarna neråt för att lyfta av mig klänningen. Ett oroväckande ljud. Ljudet av tyg som hotar med att gå sönder. Jag försökte igen, långsamt, försiktigt. Det stramade över skulderbladen. Spände i det vackra tyget. Jag viftade lite menlöst med armarna ovanför mitt huvud. Försökte få tag på en tygbit att dra i. Försökte hasa mig själv mot väggen för att på något sätt rubba livstycket som utan nåd låst fast mina armar. Det gick inte. Så fort jag sänkte armarna, hotade klänningen med att spricka. Brista, gå sönder. Bli förstörd.

Och gud nåde den som spräcker en handskräddad klänning från 50-talets England. Sånt gör man bara inte.

Så jag står där, med armarna över huvudet och en klänning som jag inte får av mig. Jag behöver hjälp. Ropar lite försiktigt, söker kontakt. Så där lite ursäktande, som man gör när man inte riktigt kan förklara hur man hamnade där, i den hjälpsökande situationen. Så att säga. 

Ingen av de arbetande volontärerna hör. De dricker kaffe och har trevligt. Äter kakor som smular och skrattar hjärtligt. Har säkert inte en enda tanke på att något pucko lyckats fastna i en klänning bakom skynket. Det drar lite kallt åt mitt nakna ryggslut. Klänningsfållen kittlar lite retsamt när jag tillslut inser mitt enda alternativ. Jag spatserar ut i butiken. Med händerna över huvudet och överkroppen gömd i en mjukvit klänningskjol. Jag är svettig efter mina tröstlösa avklädningsförsök. Viftar lite prövande med händerna för att påvisa mitt behov av hjälp. Slutligen blir jag upptäckt av en vänlig själ som inser problematiken. Det är med röda kinder jag rör mig tillbaka mot skynket med min kommande befriare i släptåg. De hjärtliga skratten fortsätter. Möjligtvis en aning högre. Och jag är tacksam över att jag behöll byxorna på.

10 kommentarer

  1. Klart man skulle slå till i en sån situation, resten löses senare. Jag hade nog också köpt den. Fast jag är gift och enda barnet är gift (och hon skulle ändå inte ha brudklänning). Men man kan få barnbarn! Jo, jag ser klänningen framför mig och känner att detta är en chans man bara inte missar. Känner också hur det måste ha varit att stå där i provhytten, den skräckkänslan har man haft, korta ögonblick, innan man får av sig det där plagget som minskade när man drog det på sig. Då har det ändå bara gällt H&Ms massproducerade. Din beskrivning av såväl klänning som upplevelse är fantastisk!
    Ps: kanske hade passat något av barnen eller deras respektive om tretti år … 😉

  2. Det var fint av dig att rädda klänningen. Jag är inte säker på om jag hade handlat som du. Det betyder verkligen att den var speciell. Synd att den inte passade.
    Hoppas du berättade för Millimetermannen. Om ni inte bara får er ett gott skratt så har han fått en tydlig vink. Kram och lycka till med det! 😀

  3. Åh tack för dagens skratt. Inte elakt utan av igenkänning. Den där känslan av att sitta fast i ett plagg och höra hur något kommer att brista om man rör sig i fel riktning. Tufft beslut att gå ut i affären men mycket modigt och den framtida lyckliga klänningsägaren kommer att vara dig evigt tacksam (trots att personen förstås inte vet nåt …)

  4. Dina berättelser är helt underbara. Du borde göra en novellsamling med den här typen av historier. Jag skrattar för fullt. Du kan verkligen måla upp bilden av vad som hände.
    Kram Kim 🙂

  5. Åh nej, nu blir jag nästan att ångra mitt val att lämna den trånga klänningen i affären…! (Det satt hårt åt, det också). Men det dyker kanske upp fler tillfällen. Kanske.

  6. Jag har berättat för Millimetermannen, han är redan införstådd. =)

  7. Varsågod! Jag tror att den som köper klänningen kommer få höra det av volontärerna. Jag var tydligen inte den första som försökt klämma mig i den…. Det blir som Askungens sko – den som klänningen passar, får prinsen och halva kungariket. Om nu det är något att sträva efter.

  8. Tack Kim! Du ingjuter mig mod, kanske ska samla ihop vad jag har och försöka. Tack.

  9. Jag sitter här och skrattar högt!
    😀

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑