Onsdagen inleddes med ett samtal om att korna eventuellt var utanför stängslet. Jag satt med bokföringen framför mig, och gillar inte att avbryta när jag är mitt i och har fokus upp. Samtidigt insåg jag att det är nog bäst att kolla upp det där. Det är ett ställe i hagen där det ser ut som att de är utanför stängslet, men det hade varit bra snörpligt att inte kolla upp de observationer som kommer, och sen ha ett jätteproblem när korna hunnit långt ner på byn.

Så jag släppte bokföringen och åkte ner till djuren. Korna kom pulsande mot mig och jag bakspårade dem för att konstatera att de hela tiden varit på rätt sida stängslet. Passade även på att göra en stängselkoll, och det var några åtgärder som behövde genomföras. Det är alltid bättre att göra sådant innan djuren är ute, men ibland hjälper inte ens det. Och det skulle eftermiddagen visa mig.

Väl hemma så slog jag mig ner med bokföringen igen. Efter en kort stund börjar dock Nilson gnälla, men jag kände ett skriande behov av att nu få avsluta vad jag höll på mig. Men Nilson gav sig inte. Han klättrade upp i knät, pep och naffsade i handen på det där speciella sättet som har blivit tecknet för att nu är det akutläge.

I samma stund ropar sonen; ska baggen vara där?! För utanför fönstret promenerade baggen omkring och upptäckte omvärlden. Lugnt och fridfullt spatserade han mellan dörren och bilen, som om han ville berätta för oss att det är hög tid att åka ner till tackorna nu om det ska bli några lamm lagomt till våren kittlar försommaren i nacken.

Vi gick ut och fick in honom i hagen igen. Vi förlät honom, eftersom det såg ut som att han blivit utstångad av sina kamrater. Så jag gick in igen och tog mig an bokföringen. Efter en kort stund började Nilson återigen gnälla och jag hade mina aningar om vad det gällde, när vi återigen gick ut.

Mycket riktigt, så hittade vi baggen ensam strövande på gården. Vi förde honom in i hagen, men han skuttade över stängslet lika snabbt igen. Hans polare stod oförstående kvar på rätt sida och jag insåg att här har vi en utmaning. En utmaning som vi tog oss an med vindskyddet och några fångstgrindar.

Kort därpå kördes gänget ner till tackorna, och min förhoppning är att de har tillräckligt stor dragningskraft för att hålla honom kvar i hagen. Min oro ligger i att han har tillräckligt stor dragningskraft för att lära hela gänget hur man tar sig ut ur hagen… Den som lever får se. Men ser ni ett gäng får som spatserar omkring nere på byn så är det troligtvis mina.