Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

I det som växer, i det som lever.

Det är nästan obehagligt att sätta på sig arbetsbyxorna utan långkalsonger. Känns naket, utlämnat. Det sträva tjocka tyget som dras upp över mina vinterbleka ben. Utan långkalsongerna känns de helt plötsligt för stora. Fickorna fulla med skruvar, tumstock och diverse bra-att-alltid-ha-på-sig-verktyg, gör att de hänger tungt på mina höfter när jag rör mig ut i vårkvällen. Tystnaden inomhus byts mot intensivt fågelkvitter. Sädesärlorna fladdrar upp från den blekgula marken när jag rör mig genom hagen. Alla utom en. Den sitter orädd kvar. Stjärtfjädrarna vippar karaktäristiskt och de små ögonen känns intensiva. Och jag kan inte låta bli att tänka på pappa när jag ser hur den betraktar mina rörelser genom hagen. 

Han skulle fyllt 69 idag. Men naturen ville något annat. Och därför tänker jag på honom när jag ser den här sädessärlan som orädd följer mig över gården. För varenda atom som en gång var min far, är nu byggstenar i något annat på vår jord. Det är ett fint konstaterande. Och det tröstar mig lite, när jag tänker på det, att han på något sätt ändå finns här. I det som växer, i det som lever. I det som ger nytt liv.

Jag gör vad jag ska. Fyller hö, fyller vatten. Kollar över odlingarna, vattnar. Luften är ljum dit solen ännu når men skuggorna ger löfte om en kylig natt. Här och var anar man något grönt som strävsamt tränger sig upp genom det gamla och döda. Det är nu det vänder. Det är nu det börjar grönska, det är nu fåglarna återvänder, det är nu livet själv förbereder sig för sin fullaste prakt.

Jag drar upp en rädisa ur den svarta jorden innan jag varsamt lägger på locket inför natten. Lutar mig mot den gedigna timmerväggen och knaprar försiktigt på den röda lilla knölen. Solen lyser ännu på berget bortanför och i luften virrar nyvakna jättemyggor omkring. Sädesärlan betraktar mig från kanten av odlingarna där jag står. Jag kastar åt den blasten av rädisan, men den flyger genast iväg. Farsan har aldrig gillat grönsaker.

Sen går jag in. Möts av nyvakna ögon som är lika trolskt bruna som dina alltid var. Små händer flätas in i mina och jag ser den tumme som är en miniversion av din. Och än en gång blir jag påmind om, att du ändå finns här, på något sätt. I det som växer, i det som lever.

4 kommentarer

  1. Tack för att du förgyller min vardag med din närvara och dina ord… otroligt uttrycksfulla ord som så målande beskriver er resa på livets väg… och tack för att vi får vara en del av den resan! ❤

  2. Blir alldeles tårögd över dina ord. Du är författare ut i fingerspetsarna!
    Kram Kim 🙂

  3. TACK! ni gör resan till ett nöje…!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑