Vintern svepte in, utan att be om ursäkt eller tveka. Poff! så var marken täckt med någon decimeter snö, och jag kände mig lika överrumplad som alltid. Även fast jag rent intelligensmässigt vet, att vintern kommer. Även fast jag känslomässigt längtat efter ett landskap som bäddats in i det vita, kalla täcket.
Likt förbannat sprang jag runt och petade ner vårlökar med potatishacken och pannlampa, när de första flingorna började singla ner ifrån himlen. Men nu ligger de där i jorden, vårlökarna, och väntar på kittlande solstrålar och vårfåglars kvitter.
Det är inte långt kvar. I februari börjar det hända saker. Med träden, med ljuden med ljuset. Det är då våren kan börja anas i små, små nyanser. Knappt märkbara. Men de kommer då. Och det är då det börjar kännas. Att det mörka blir lite mer ljusare, att det kalla blir lite mer varmare. Sen… Poff! så är marken bar och vårlökarna står i full blom. Fåglarnas serenader fyller öronen, kalvarna sprutar ut, telefonen går varm, stängsel ska sättas ut, halva Sverige ska fira födelsedag och det förbannade gräset som växer så långsamt – hur ska betet räcka? POFF! så undrar vi hur korna ska räcka till för att beta ner allt gräs!?
Och sen rullar det på.
Med lite POFF! med jämna mellanrum, när årets faser går över i nästa. Vi har hållit på tillräckligt många år för att de ska börja bli bekanta nu, de där faserna. Och det finns en trygghet i det, en trygghet som jag uppskattar och som möjliggör att jag bättre kan följa med i den vildsinta tangon som livet erbjuder. Jag börjar lära mig takten, och det är fint att få känna det.
Landskapet som nu är inbäddat av snö erbjuder en tid av lugn. Fortfarande en tid av arbete och meningsfulla uppgifter, men det är en tid av lugn. Det är svårt att stressa över ett gärde med snö som når dig upp till knäna. Du har inget annat val, än att metodiskt stuffa på, steg för steg. Meter för meter. Här går inte att småspringa fram. Snön håller tillbaka de snabba stegen. Andetagen tar sin rättmätiga plats i kylan framför ansiktet. Du hör hjärtslagen, hör andetagen, när inga fåglar med vårkänslor pockar på uppmärksamhet. Det är en fin tid.
Och jag tänkte, att orden ska få ta sin plats nu. Jag har bestämt mig för att orden ska få ta sin plats nu.
Så fint att läsa dina finurliga och värdefulla ord igen och det är verkligen dags att de får rum i lugnet men även i den vildsinta tangon, för de tillför verkligen – tankar, ett skratt, eftertänksamhet och en unik syn på det värdefulla i vardagen.
Ja, alla dom här dagarna som är livet. Dom är fina om vi bara öppnar ögonen och lär oss se dem. Tack för dina insiktsfulla ord!💖