Författare: SlaktarStina (Sida 17 av 56)

Dags för vuxenrevolt

21 oktober, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Jag läser Lina Norbergs Juusos opinionstext med rubriken ”Vi är kvinnorna som går sönder” och blir uppriktigt förbannad. Sen blir jag ledsen. Men mest av allt blir jag förbannad.

Texten handlar tröttheten som uppstår inför alla måsten och det ständigt överhängande dåliga samvetet. Alla sociala förväntningar som skall axlas av den ”duktiga-mamman”. Hembakat, specialinslagna presenter och träningsprestationer, för att nämna några. Texten sprider sig som en löpeld över sociala medier och tydligen känner många igen sig. Kvinnorna håller på att gå sönder. Och det gör mig ledsen. Men mest gör det mig förbannad.

För detta fängelse av måsten som beskrivs, det fängelse som får kvinnorna att gå sönder – vem har byggt det? Och vem upprätthåller det? Denna enorma tyngd av sociala normer och förväntningar som bryter sönder så många själar – vem är skyldig? Svaret kommer oftast ganska snabbt. Samhället så klart. Och Media. Riktiga banditer. Det är förjävligt. Jojo, det är fruktansvärt – men vem är samhället då?

Jag tänker att för varje gång någon, trots en snara runt halsen av trötthet och motvillighet, uppfyller de sociala normerna och förväntningarna, så läggs bara ytterligare en sten på denna fängelsemur. För varje gång någon ägnar en hel dag åt att baka fantasifulla cupcakes, trots att hen egentligen tycker att det borde räcka med att slänga fram ett Big pack – så blir detta fängelse allt mer mörkt och dystert. Du måste inte baka. Du måste inte klara av att springa en mil. Du måste inte göra alla de där måstena. Du måste ingenting.

Det behövs uppenbarligen lite vuxenrevolt. Släng fram den där Big packen på kalaset och låt resten lösa sig. Slå hål i den där jävla muren och våga stå för vad du själv orkar och vill. Hitta DINA värderingar. Lägg tiden och kraften på något som får dig att växa istället för att gå isär. Sälj den där startplatsen i Vasaloppet och virka en grytlapp istället. Tälj en smörkniv, slå kullerbytta med barnen, gå en promenad och måla dig med blå mascara. Om det är nu är det DU vill.

Ska det där fängelset av omänskliga måsten rivas, så måste det göras bit för bit av dem som upplever sig vara fast i det. Vägra vara fast. Vägra gå sönder. Börja riv. Nu.

Ett varnande exempel

15 oktober, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Jorden som jag gräver är hård. Riktigt hård. I höstsolens värmande strålar kämpar jag med att bryta igenom den översta skorpan. Skorpan som säkert har ett namn som jag borde kunna, men det kan jag inte. Jag är nybörjare. Orutinerad. Grön. Men jag gräver gärna.

Så jag stöter på med min spade som är minst dubbel så gammal som jag är. Den har grävt i dessa jordar förr. Spåren finns kvar efter de händer som inte längre existerar. Jag känner dem under mina tunna arbetshandskar när jag tar i med all min kraft. Stöter ner spaden i den hårda jorden och sätter an foten för att trampa till. Blott ett par centimeter släpps jag igenom. Det är som att skrapa lite lätt på ytan. Men jag är enveten. Jag fortsätter. Svettas. Höstlöven faller omkring mig med ett nästintill ljudlöst prasslande.

Tillslut blir jag lite förbannad. Det var då själva ….., tänker jag efter att återigen med all styrka jag kan frambringa, stött ner spaden blott ett par centimeter i den kompakta jorden. Så i ett orutinerat ögonblick tar jag sats. Jag tar sats för allt vad jag är värd och hoppar högt upp i luften med målet att landa på spaden och därmed lyckas tränga ner den några centimeter till. Helst hela bladet. Tjopp. Ljudet av hård jord som klyvs av metall. Det gick. Jag känner ett sting av triumf. Upprepar förfarandet med ett leende på läpparna.

en nanosekund senare ligger jag i en oförklarlig hög på marken efter att ha gjort någon form av trippel-saltomotal-halv-vriden-struts-volt. Och jag lyckades dessutom landa på barnens vattenkanna, vilket känns i armbågen. Jag har ont. Rejält ont. I några sekunder ligger jag kvar i min egna lilla extensiella hög och hinner tänka på de armbågar som jag rehabiliterat genom min yrkeskarriär. Jag hann tänka att nu är jag en av dem, och det genom min orutinerade klantighet. Förbannar mig själv.

Knådden, som sett hela spektaklet, frågar med melodisk röst;
– Vad gör du mor!?
Jag stånkar och stönar lite innan jag lyckas få fram ett någorlunda sammanfogat svar.
– Jag har gjort illa mig, jag ramlade på spaden.
Jag ser honom inte, men antagligen lägger han huvudet på sned, på det där sättet som bara han kan göra och lutar sig mot sin lilla spade innan han säger;
– Det gick bra mor, det gick bra.
Sen sätter han spaden i jorden och fortsätter att gräva.

Själv ligger jag kvar en stund och känner mig som en värdelös förälder. Med en blödande armbåge som dock, tack och lov, visar sig vara fullt funktionsduglig. Och en aning visare om både det ena och det andra.

Börja odla

12 oktober, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Okej, jag ska vara ärlig från början. Jag vet inte alls vad jag håller på med. Men jag gräver och mår bra, så fullständigt fel kan det ju inte vara. Det mesta gör jag lite på känn. Följer impulser som för tillfället känns logiska och hoppas på att moder natur sköter resten. Gräver ner gräs och lägger ut tidningar. Strör ut halm och lägger ut halvfärdig kompost. Till fullo inspirerad av Sara Bäckmo i Skillnadens trädgård, men med blott en gnutta av all den kunskap hon besitter. Men jag tror att jag börjar förstå principen. Den tilltalar mig. Naturlig, enkel och tillsynes effektiv.

Oavsett så vet jag mer om det nästa höst, kanske redan i vår. Då får jag facit på om mina impulaktiga handlingar med spaden och de resurser som finns omkring mig, ger de resultat som jag hoppas. Om inte, så får jag ju en chans till. Och en till. Och en till. Naturen är fantastisk!

Det här är så oerhört spännande. Och roligt. Jag kommer bli en odlingsnörd. Med stolthet.

Odlar du?

En stund om kvällen.

7 oktober, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Kylan har kommit och nätterna är stjärnklara. Fantastiskt stjärnklara. Jag går ut för att hämta ved och huttrar till när kylan snabbt tränger in sig innanför min slitna ulltröja. Pannlampan förstärker ångan som kommer ur min mun och gräset frasar under mina gummistövlar när jag går genom tystnaden till vår vedbod. Jag hugger min ved och sveps med i den nästintill meditativa stunden som uppstår när vedträna med lätthet låter sig spjälkas ett efter ett. Träfiber som separeras under yxans vassa egg, med en kraft som min egna kropp frambringar. Ljudet som uppstår, känslan som det ger. Bara ett till. Bara ett till.

Tillslut har jag vad jag behöver. En liten trave är förberedd för mer tidspressade stunder. Jag lämnar vedboden och kliver ut i skogens kalla höstkväll. Ställer ifrån mig vedkorgen och stänger av pannlampan. Mörkret omsluter mig och mina sinnen skärps omgående. Jag hör ljudet i tystnaden, känner kläderna mot min kropp och den kalla luften som dras ner i mina lungor. Doften av fuktig jord och gamla lador. Värmen som hettar under ett väl tilltaget klädlager.

Sen går jag. Jag går genom mörkret, rakt ut på åkern där gräset aldrig blev slaget. Bland gulnande strån och snåriga örter, låter jag benen bli kalla av vätan som skall bli frost. Jag vänder mig om. Ser ett varmt ljus som sipprar fram genom några fönster. Där bakom en kuliss av grantoppars svarta konturer mot den mörka himlen. En himmel som skimrar av de miljontals stjärnor som alltid omger oss, men som bara mörkret kan avslöja. Det är så fantastisk vackert.

Jag böjer huvudet bakåt och låter mig förföras av åsynen som väcker tankar om oändligheten och mitt egna väsens pluttighet. Det ger perspektiv och ingjuter mod. Jag hör en kronhjort bröla någonstans från finnmarkens hyggen och väcks ur mina tankar. Styr stegen mot ljuset från fönstren och njuter sen av känslan när jag försiktigt drar igen den tunga dörren bakom mig.

Hemma. Med både kropp och själ.

Måsten om hösten.

2 oktober, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Det är egentligen inte mycket som vi måste här i livet. Ska man hård-dra det så handlar det egentligen om 7 saker; äta, sova, bajsa, kissa, röra sig, andas och älska. Men några veckor per år så tillkommer även en åttonde punkt; bygga älgpass. Det gäller dock inte alla individer, utan bara för en del av befolkningen. Men av den delen av befolkningen, finns det ytterligare en liten skara där orden bygga älgpass följs av orden; …till millimeters perfektion.

Så. Ett måste är ett måste. Och ett måste är en familjeangelägenhet. Så vi hamnade ute i skogen med matsäck, verktyg, snittselband och vattenpass. Och en del prima virke förstås. För golvet måste vara rakt, plant och vinkelrätt om man nu skulle få möjligheten att skjuta en älg. Förstår du väl. Såklart.

Hur som helst så blev det en fin familjeutflykt. Och ett fint älgpass med dörr, massivt trägolv och viktigast av allt – räta vinklar. Återstår att se om det ger någon jaktlycka också.

Mat i skogen

30 september, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Vi är ute mycket nu. Packar snabbt ner något ätbart och kastar oss ut på äventyr i skogen. Det är befriande. Livet blir så mycket enklare där, bland granarna och den mjuka mossan. Där får alla viljor, känslor och personligheter plats. Det är frihet, det är lugn, det är kärlek. Det är Skogen.

Vi går dit benen bär oss. Ibland kan det bli ganska långt, ibland blir det kortare. När magen kurrar slår vi oss ner där vi är och äter vad vi har med. Ganska ofta matar vi myror och rävar. De ska ju ha sin beskärda del de också, även om Knas-Katten tycker att det är slöseri och försöker äta upp allt som hamnar på marken. För han är ju självklart med när det vankas äventyr i skogen. Dessutom är han mycket nöjd över att takten på promenaderna nuförtiden styrs av små barnsben.

Häromdagen matade vi en kossa också. Lite halvt puckat tyckte den inskränkta föräldern, eftersom det inte fanns några kossor i närheten. Och de bor ju faktiskt inte i skogen. Men det vältaliga barnet förklarade då att vi matar inte för att det finns någon, utan ifall det skulle komma någon. Så därför var det viktigt att lägga gräs och en bit av smörgåsen på en stubbe. Då finns det ju mat där, om det nu skulle komma en kossa. Som var sugen på en halv smörgås. Smart. Mycket smart. Och oerhört puckat av den inskränkta föräldern.

Min kropp.

23 september, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Min kropp är inte vacker. Den är inte snygg, sexig, söt eller välformad. Den är inte mullig, tjock eller smal. Min kropp är inte ful, äcklig, lagom eller mjuk. Min kropp är min kropp och den är ta mig fan helt magisk.

Med min kropp kan jag känna värmen från mina sovande barn, lyssna till deras andetag. Jag kan se naturens skiftningar när jag går dit jag vill. Med min kropp kan jag dansa tills jag blir alldeles hög på endorfiner, själv eller tillsammans med andra. Jag kan cykla så att jag känner vinden mot min kind, regnet i mitt ansikte och hjärtat som slår. Med min kropp kan jag känna smaken av bären i skogen, jag kan knyta mina skor, jag kan känna kattens mjuka päls när han lägger sig tätt intill.

Med min kropp kan jag inte längre springa som jag gjort förut. Med min kropp kan jag inte se små siffror på långt avstånd. Men jag kan känna doften av mitt livs kärlek. Känna pirret i magen och värmen i bröstet när han håller om mig. Jag kan ta emot kärlek och jag kan ge.

Med min kropps signaler jag kan förstå att någonting är fel, inuti eller utanpå. Ibland kan jag åtgärda det, ibland inte. Jag kan känna glädje, rädsla, saknad, sorg, nervositet, lycka. Jag kan gråta. Eller skratta. Ibland både och.

Med min kropp kan jag uppleva livet, och jag lever mitt liv genom den. Tack kroppen för att du finns. Du är helt jävla magisk.

Slutspurten för sommaren

20 september, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Hösten är här och vi stretar målmedvetet på med utbyggnaden av huset. För varje dag tar vi ett steg närmare vintern och för varje arbetad timme är vi ett steg närmare vårt första delmål – fasaden på utbyggnaden klar. Helt klar. Varenda plåt, varenda list, varenda liten fläck är målad. Det är inte långt kvar nu.

Dessutom har vi hunnit flytta vägen, nästan som en liten målbonus. Den gick tidigare direkt utanför farstubron, och då menar jag direkt utanför. Så vi drog ut den i en sväng på åkern istället och nu har vi helt plötsligt en gårdsplan. Visserligen en gårdsplan som till stor del ska schaktas bort till en början, men ändock en gårdsplan. (Bör tilläggas att det inte skall göras i år.)

Det har varit den intensivaste av högintensiva somrar. Precis som planerat. Det känns så oerhört rätt att vi valde att köra järnet med huset. Vi har gjort det bra om jag får säga det själv, och det får jag ju. Det har varit långa arbetsdagar och enveten strävan. Hårt jobb och obefintlig vila.
Men när den sista biten är satt och den sista brädan är målad och min älskade dörr är på plats – då ska vi andas ut för en stund och klappa oss själva på axeln. Hålla om varandra och känna att det här gjorde vi riktigt bra. Vi. Team Slaktarn’s.

Sen ska vi sätta oss ner och lägga upp planen för vintern – det är ju en insida som skall göras också.
Målorden är: det ska vara enkelt att leva, färg-för-fan, och hållbart. Så vi får väl se vad det blir för hopkok av det. Ett modernt Villavillerkulla kanske.

Den där rösten.

17 september, 2015 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag har tagit tjänstledigt från min plats i landstingets korridorer. Jag ska skriva. En historia, en saga, en bok. Det känns pinsamt och skämmigt att berätta. Patetiskt, rent ut sagt.
Skriva en bok – hallå liksom, vem tror du att du är? skrattar en röst som på ett outgrundligt sätt helt plötsligt tar över hela min tillvaro.

Jag vill sänka huvudet och mumla något ursäktande, när rösten fortsätter att håna mig.

Du gör ju bort dig totalt! Folk kommer att göra sig lustiga över dig, skratta åt dig. Du kommer få krypa med skammens kors på din rygg när du återgår till din vita uniform i landstingets armé. Vem skulle vilja läsa? Vem skulle vilja publicera? Om du nu mot förmodan skulle klara av att få ihop något överhuvudtaget. Vilket jag betvivlar. Patetiskt var ordet. Du. Är. Patetisk. Rösten skriker åt mig. Hånskrattar. Jag försöker att inte lyssna. Håller för öronen. Tänker på annat. Men orden tränger så djupt in. Och rösten fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter.

Jag trycker ansiktet i händerna och vill bara försvinna. Gömma mig. Slippa det där jobbiga. Slippa den där rösten som väcker obehagliga känslor inom mig. Sneglar tillbaka och överväger att vända om. Landstingets korridorer kanske är ganska vackra ändå. Om man kisar. Med ena ögat stängt. En eftermiddag i november.

Rösten fortsätter. Skriker. De kommer skratta åt dig!

Jag lyfter mitt ansikte och ser rakt mot det håll rösten kommer ifrån. Men där finns ingenting mer än en stirrande svärta. Jag knyter mina händer och lyfter bröstkorgen. Det bubblar inom mig. Jag biter ihop mina käkar innan jag skriker ut mot det svarta: Det är väl jävligt bra gjort att få folk att skratta?!?!?

Tystnad.

Jag hör bara ljudet av mina bultande hjärtslag, ljudet av mina andetag. Ljudet av liv. Blodet rusar och knäna är skakiga. Jag vänder om och går rakt in i det okända. Nu ska jag leva min dröm, om det blott är för några månader.

Jag har tagit tjänstledigt från min plats i landstingets korridorer. Jag ska skriva. En historia, en saga, en bok. Och den där rösten ska enbart hålla käften.

Getter som rymmer.

16 september, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Getter är vida kända för att de är svåra att stänga in, att de rymmer från hagen. Dock inte våra. Okej, de gick genom stängslet första dagen, men efter lite fixande så har det inte hänt igen. Jag och Knas-Katten har analyserat varför våra getter inte rymmer och kommit fram till den uppenbara sanningen;

Vi har uppfostrat dem oerhört bra och är de kompletta getbönderna.

Därför överväger jag att skriva en bok med namnet; ”Så uppfostrar du dina getter och får ett lyckligt liv”, där jag i en steg-för-steg modell lär ut vår unika hantering som får de små liven att dansa efter din pipa. När den boken nått toppen på försäljningslistorna, så kommer jag även att sälja utbildningsprogram med samma tema och bli svinrik (eller snarare gette-rik, höhö).
Lite förhandsinformation bara. Den som anmäler sig nu, kan få ett signerat exemplar till specialpris. Möjligtvis kan den första upplagan vara en lunta med utprintat A4 – man måste ju tänka nytt och unikt!

Men frånvaron av rymning kan ju också bero på att de har ett effektiv stängsel med ganska mycket kräm i trådarna, samt att hagen erbjuder tillräckligt intressant bete. Och att de har fullt med stock och sten att hoppa på. Det kan bero på det.

Men det tror jag inte, det måste vara vår unika hanteringsmodell som är nyckeln till problemet. Såklart.

Och i samma stund som jag skriver det här inlägget så kommer de säkert att rymma. Men om så är fallet, så beror det ju på att de är dumma getter. Inget annat.