Författare: SlaktarStina (Sida 19 av 56)

Knas-Katten rapporterar.

18 juli, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Tjena, Knas-Katten här. Jag tar tillfälligt över rapporteringen då de tvåbenta i hushållet mest springer runt som yra höns medan de bygger på min klätterställning. Jag fattar inte varför de hetsar så! Liksom slappna av en smula, lapa lite sol, jaga en sten, skräm en get – take it cool, liksom. Men det är klart, de har ju en poäng i det de säger; Man får inget gjort om man inte gör det som måste bli gjort. Typ något sånt, jag lyssnar ärligt talat inte så noga alla gånger.

Den börjar förresten bli riktigt fin nu, min klätterställning! Utsidan är röd och snart kommer tydligen teglet på. Om några veckor kommer fönstren också, så jag slipper snön till vintern! Måste även dela ut en eloge till min älskade Knas-matte som har lagt oräkneliga timmar på att hitta rätt färg till dörren. Det hade hon inte behövt, jag överväger att sätta min signatur där ändå, och då tror jag inte man tänker så mycket på färgen. Men det är ju snällt av henne att hon anstränger sig så, för min skull.

I övrigt rullar livet på rätt bra, jag har ju haft möjlighet att förhandla till mig lite bättre villkor i mitt anställningsavtal. Bland annat har jag en klasul som ger mig rättighet till valfri personalhälsovård minst en gång inom loppet av 24 timmar, och den är jag inte sen att utnyttja. Jag fördrar massagen måste jag säga, även om kamningen också är en favorit. Dock pågår det i nuläget en tvist om borttagning av fästing är att räkna som valfri personalhälsovård, eller om det går under skyddsåtgärder i arbetsmiljön. Jag hävdar bestämt det sista.

Och de där ungarna är ju riktigt mysiga emellanåt, med betoning på emellanåt. Men jag känner ändå ett ansvar över de små liven, och följer varje steg de tar här ute på gården. Någon måste ju vakta dem mot skogens oknytt. För oss emellan, jag tror inte matte klarar av den uppgiften. Ni kom väl ihåg hur det gick när hon skulle fånga en råtta? Om inte, kan ni läsa min rapportering om det här. Uppenbarligen fullständigt talanglös, så jag förstår att hon behöver mig.

Getterna? De tänker jag inte ens nämna. De är ju fåniga. Kan inte ens fånga en ekorre. Eller klättra i ett träd. Dessutom tycker jag att det tvättar sig lite dåligt, om vi nu ska vara ärliga mot varann. Och det ska vi ju.

Jaja, det var allt från mig den här gången. Vi hörs snart igen. Någon måste ju hålla liv i den här bloggen de få veckor som återstår av semestern. Sen blir det lite lugnare, och då kommer Knas-matte ha mer tid att skriva igen. Även om jag själv tycker att jag klarar av det minst lika bra. Men något måste hon ju få tro att hon kan.

Med vänliga hälsningar

den ödmjuka Knas-Katten

Tack från en trästolpe.

16 juli, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Den senaste tiden är det flera av er läsare som kommit fram till mig. På bröllop, i affären, hos grannen, på olika evenemang. Ni har berättat att ni läser min blogg och ni har berättat det med ett leende. Jag blir så oerhört glad! Jag känner varje hjärtslag och blodets rusande får fjärilar att virvla upp i magen. Blir generad. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera situationen.

När jag egentligen bara vill ställa tusen frågor och uttrycka min glädje och tacksamhet, så slår jag istället ner blicken och mumlar något osammanhängande innan tungan slår en knut i min mun. Och så står jag där. Som en förbannad trästolpe av asocialitet, tills situationen blir outhärdlig för båda parter och vi skiljs åt på ett litet krystat sätt.

Jag blir så rörd över att ni läser mina texter. Jag känner mig så lycklig över att mina ord kan skänka er nöje. Jag känner mig oerhört hedrad över att ni tar er tid att läsa. Jag blir paralyserat glad när ni kommer fram och pratar. Gör det gärna igen, för här finns uppenbarligen en stor utvecklingspotential från min sida.

Så TACK! Tack till er alla som läser, utan er hade bloggen varit som en mörk byrålåda. Tack.

Bystugan

8 juli, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

En gång i veckan så träffas vi i bystugan. Människor i olika åldrar, med olika kunskaper och olika förmågor. Vi renoverar fönster och spacklar väggar. Målar murar, fixar på taket och stryker gardiner. Dammtorkar, slår gräs och fikar. Berättar historier, delger kunskaper och umgås. Flitens låga brinner och glädjens källa porlar. Det är fina kvällar som jag varje vecka ser fram emot.

Vi gör så gott vi kan medan vi överöser varandra med uppmuntrande hejarop. Någon kan inte göra allt, men alla kan göra något. Lite är bättre än inget, och allt som görs blir till det bättre. Inställningen är kravlös, uppmuntrande och inspirerande. Det är ideellt, det är gemenskap. Det är landsbygden i sin finaste sociala form.

Och varje gång jag kommer hem därifrån, fylls jag av en tacksamhet över att få vara en del av den här lilla delen av världen. Men mest av allt förundras jag över att något så litet kan ge så mycket tillbaka.

Semestertider.

30 juni, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Nu är det semester. Vi är lediga från vardagens tuffande och tuffar istället på med utbyggnaden. Det går framåt, till vår stora glädje.

Arbetet här hemma på gården varvas med sedvanlig familjeutflykt till bygghandeln. Arbetskläder på, en handlingslista i fickan och matsäck. Vi tittar på allt som finns att titta på, pratar om allt som går att pratas om, äter det som ätas kan och handlar det som behövs. I det här fallet var det färg till fasaden, för nu i veckan börjar vi sätta ytterpanel. Ytterpanel som har växt i vår egna skog, vår skog här runt huset. Det känns onekligen lite speciellt.

Och för den som undrar, så är det så här våra kommande semesterveckor kommer se ut. Från tidig morgon till sen kväll så arbetar vi på och huset tar form. Vi sliter hårt och det är fantastiskt roligt. Fantastiskt roligt att tillsammans bygga vår hus, vår framtid, vårt liv här i skogen.

En bris av storhetsvansinne ruffsar om oss med jämna mellanrum, när vi ibland ser hur utomstående bokstavligen tappar hakorna när när vi berättar om vårt arbete här på gården. Och ja, kanske är det så att storhetsvansinnets våg fullkomligt har dränkt oss. Men jag vill i så fall rekommendera alla att ägna sig lite mer åt storhetsvansinne, för det är oerhört upplyftande. Upplyftande, livsbejakande och utvecklande. Och ja, kanske är vi lite dumma i huvudet också, men vi är i alla fall lyckliga och dumma i huvudet. Det räcker för mig.

Massajkrigaren

25 juni, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Barn är kreativa. Till alla föräldrars stora glädje och förtvivlan. Ty de slutar aldrig att överlista dig. De slutar aldrig att förvåna dig. De slutar aldrig att driva dig till den yttersta branten av hotande vansinne. De är helt fantastiska. De små liven.

Vi ska äta middag. Potatis, köttbullar, brunsås och lingonsylt. Ett säkert kort för att stilla hungern i magarna. Maten ligger på tallrikarna, och vid varje tallrik är middagsdeltagarna utplacerade, redo för att hugga in. Och i samma stund som maten läggs på tallriken så går startskottet för dagens match mellan morsan och Pyret. Pyret som med imponerande beslutsamhet har som mål att täcka så stor del av sig själv och omgivningen med det som ligger på tallriken. Morsan som med en idiots envishet försöker få Pyret att i första hand stoppa maten i munnen och därmed kanske spara sig själv en timmers saneringsarbete. Som joker i det hela sitter 3-åringen på andra sidan bordet och insuper all den kreativitet som hans lillasyster uppvisar.

När startskottet går är Pyret inte sen med att kasta sig över maten, ingen tid skall gå till spillo. Jag gör som vanligt ett tappert försök att introducera en sked. Eller en gaffel. Försöker. Fyller den med mat. Sträcker fram den mot det lilla krutpaketet som redan har lyckats få brunsås över hela magen. Hon tar den. Tittar på den. Och kastar den sen över axeln. Pang – på väggen. Den mosade potatisen sitter som en smäck mot den målade panelen. Som så många gånger förr. Jag ger upp bestickstrategin. Försöker hitta ett sätt där vi talar samma språk. Spelar i samma liga, vill samma sak.

Så jag tar en köttbulle i handen. Doppar den i sås och lingonsylt och stoppar den i munnen. Mmm vad gott! säger jag med en frenesi som bara en desperat småbarnsförälder kan uppnå. Hon tittar på mig med sin stora blåa ögon. Tittar ner mot sina köttbullar på tallriken. Upp mot mig igen. Höjer på ögonbrynen och ler i samförstånd. Som om vi hittat en gemensam väg. En väg där vi alla blir nöjda. Jag känner min puls stiga och ryggen blir rak. Ska jag äntligen få känna mig som en sådan där lyckad och pedagogisk förälder som alla länkade facebook-texter handlar om? Har jag äntligen lyckats?

Hon tar en köttbulle i sin mjuka lilla hand och doppar den ordentligt i brunså
sen och sedan lingonsylten. Jag känner mig som ett geni. Hon tittar på mig igen, med den såsiga köttbullen i sin hand. Håller blicken kvar när hon sedan med en beslutsam rörelse trycker köttbullen mot pannan, där de där fladdriga linstråna till hårfäste tar fart. Som en massajkrigare som förbereder sig för strid, drar hon sen långsamt köttbullen ner över pannan och näsryggen för att sedan stoppa den i munnen. Kinderna putar ut nedanför de stora blåa ögonen som ger mig en utmanande blick.

Jag sjunker ihop på stolen med en fnysande suck. 3-åringen fnissar förtjust och är snabb med att greppa en köttbulle och upprepa lillasysters kreativa matintag. Likt en vit flagg viftar jag lite lamt med hushållspapperet jag håller i handen. Känner mig besegrad och överrumplad, medan massajkrigarna förnöjsamt fortsätter att mätta sina magar.

Hängselbyxor som blev arbetsbyxor.

18 juni, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi har de senaste veckorna slitit hårt med taket på utbyggnaden. Det har blivit många sena kvällar för att nyttja dygnet till fullo. Regn och blåst har inte gett optimala förutsättningar, men skam den som ger sig. Och min jakt på arbetsbyxor fortsätter.

Efter att ha burit limträbalkar och balanserat runt på en stege några timmar trodde jag att vi var klara. Jag hade klätt av mig och gick in för att fixa kvällsmat till oss två hungriga arbetare. Mjölken ställdes precis fram på bordet när jag hörde hur det smattrade utanför fönstret. Först av några regndroppar. Sen av svordomar från Millimetermannen.

Återigen hade vi all anledning att reklamera SMHI:s väderprognos, då det sakta föll ett litet regn som inte skulle falla. Det upphörde lika snabbt som det kom, men vi ansåg det nödvändigt att täcka byggnationen över natten. Ett större projekt än vad det låter som. Stora presenningar som skall på plats i en svag och svinkall sommarvind – ett helvete.

Jag kastade på mig kläderna igen, men hoppade över de illasittande, ärvda arbetsbyxorna. Vis av tidigare erfarenheter, visste jag att de innebar ett irritationsmoment och därmed även en säkerhetsrisk. För du vill inte snubbla över för vida ben när du går på en byggnadsställning. Du vill inte att grenen ska hänga halvvägs ner på låret när du ska klättra på ett tak. Så jag skippade dem, i den idiotiska tron om att långkalsonger skulle vara bättre.

Så en stund senare hängde jag över taknocken, i långkalsonger och vindjacka, beslutsamt hållande i en skruvdragare, en planka, några skruvar och en presenning som ville dansa med vinden. I den stunden, när jag utan större framgång försökte stoppa ner skruvar i byxlinningen, bestämde jag mig för att tillfälligt ge upp min jakt på hängselbyxor och helt enkelt se till att skaffa mig ett par passande arbetsbyxor. För under tiden vi täckte taket hann jag lära mig följande:

Det är svårt att klättra på tak med massa verktyg i händerna.
Det är svårt att förvara verktyg med tillbehör i långkalsongerna.
Presenning på ett lutande underlag är halt.
Långkalsonger mot presenning på ett lutande underlag är ännu halare.
Ibland är jag nidbilden av en idiot.

Så. Jakten på arbetsbyxor i hängselmodell fortsätter, för jag vill verkligen ha sådana. Men tills dess att jag finner några, får jag nöja mig med ett par vanliga. Långkalsonger duger helt enkelt inte. Funktionellt var ordet.

En uppdatering.

10 juni, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

För att tala klarspråk, utan invecklade ulltuss formuleringar – det är intensivt just nu.

Utbyggnaden går sakta framåt under helgerna tack vare långa arbetsdagar och en mycket målinriktad Millimeterman. Dock har vi ännu inte fått klart taket, vilket för mig har inneburit otaliga kvällspass av fixering, justering och lagning av presenningar. För det har blåst. Och det har regnat. Om ni nu har missat det. Varje kväll har jag skrivit en historia eller en dikt i mitt huvud, men sen har jag kraschat i sängen innan texten kommit ut i skrivande form. För det finns ju en morgondag.

Och dessa morgondagar vet jag börjar någon gång strax före 6, och jag vet att de rivstartas med toalettbesök, kojbygge, hunger, innebandy och skönsång. Samtidigt. Och sen fortsätter det ungefär på samma sätt under dagen, kryddat med matkrig, några klättervurpor och lagning av något som har gått sönder. Om det nu går att laga.
Sen avslutas dagen med den nyinstiftade jag-ska-minsann-vara-vaken-leken. Och när jag väl har vunnit, för det gör jag oftast även om det tar sin lilla tid, så masar jag mig upp och röjer upp det allra mest nödvändigaste för att få en så smidig start på morgondagen som möjligt.

Så som sagt, det är lite intensivt just nu. Men någon gång kommer alla de där historierna att komma ut. Som när jag viftade vitflagg mot en massajkrigare. Varför jag överväger att längta efter regn igen. Om 3-åringen som mitt vassaste vapen mot hotande djur och när jag hängde över taknocken i långkalsonger fyllda med skruv och tillhörande skruvdragare. Och dikten som skall ristas in i betonggolvet. Någon gång skall ni få ta del av alla de där texterna som surrar omkring i mitt huvud. Någon gång, men inte nu.

Jamen, det struntar väl vi i – hur går det med getterna?
Jo, det går bra. De håller sig innanför stängslet. Och vilka personligheter sen. Jag förstår att Knas-Katten är en smula vaksam. Han är nog rädd för att de tar över hans kändisskap här på bloggen. Bamse – han är som tjuren Ferdinan. Bobbo är 3 äpplen hög, men envis som få och en riktig dramaqueen. Musse är fåfäng och mallig. Sigge är…. kärlekskrank. Oerhört kärlekskrank.

Men som sagt, mer om det en annan gång. Nu ska jag sova. Godnatt.

Vad hände med Knas-Katten?

3 juni, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Ni kommer ihåg mitt inlägg för en tid sedan, då Knas-Katten sökte ny arbetsgivare? (om inte, kan ni läsa det här). Responsen blev långt över förväntan och tillslut hittade vi en perfekt gård åt honom. Allt var klart, hans väska var packad och framför oss låg de sista veckorna som han skulle tillbringa här hos oss.

Men det hände något under de här veckorna. Hans bitska blick blev spjuveraktigt. Plötsligt strök han sig tillgivet mot barnen istället för att riva dem. Han började krypa upp i knät. Visade upp ett tålamod mot barnen som vem som helst skulle vara imponerad över. Han var den Knas-Katt som jag alltid trott att han var.

Jag bet ihop och pratade om hans flytt. Och han tittade på mig. Han tittade på mig med en hundvalpsblick som ändå var vass som ett rakblad. Som att han förstod. Som att han förbannade mig.

Både jag och Millimetermannen hade märkt hans avsevärt förbättrade beteende och var bekymrade. Det kändes så fel att lämna bort honom. Han låg på rygg mellan oss i soffan och njöt av de strykningar vi tilldelade honom medan vi pratade om hans speciella personlighet. Om hans egenheter. Om hans äventyr här på gården.
Men en annan tid skulle nu ta vid. Med visst vemod bestämde vi oss att stå fast vid vårt beslut. Det fanns ju en annan gård som väntade på honom. Kanske skulle han få det bättre där. Utan skrikiga småbarn och med ägare som kommer ihåg avmaskningen. Kanske skulle han få det bättre där. Kanske.

Någon dag senare kontaktade den nya gården oss för att meddela att de tyvärr inte kunde ta emot Knas-Katten längre. Ändrade förutsättningar för dem, gav nya förutsättningar för oss – Knas-Katten kunde stanna. Om han nu ville det.

Så vi kallade till extrainsatt HR-möte och erbjöd Knas-Katten att fortsätta sin tjänst som General i kriget mot råttorna här på gården. Han tackade, till vår stora glädje, ja. Men han var inte dummare än att han passade på att förhandla till sig lite bättre anställningsvillkor. Som högre lön och mer ledighet. Bland annat.*suck* Det är inte lätt att vara arbetsgivare.

Men nu är han iallafall där han ska vara. Spejar över markerna, går skogspromenader och leker med stenar. Fångar några råttor. Och några ekorrar. Kollar lite tveksamt mot dvärggetterna. Klättrar i utbyggnaden och är väldigt nöjd över att vi byggt en så stor och fin klätterställning åt honom – under tak dessutom! (Han tror att det är en ny löneförmån – så snälla, säg ingenting åt honom än.)

Hur som helst. Knas-Katten är kvar och kommer så förbli. Och vi har lärt oss en läxa när det gäller avmaskning av katter. Personalhälsovården ber en kort bön om att slippa anmärkning från KAV (Katternas Arbetsmiljöverk).

Detta var ett önskeinlägg från Ellinor – tack för att du skrev vad du ville läsa om! Jag tycker det är roligt när ni läsare delger er nyfikenhet, mer sånt! Så vad undrar ni? Eller vilken historia vill ni höra?
Maila mig på slaktarstina@slaktarstina.se eller skriv en kommentar i fältet nedan. Gör det bara – NU!.

Den blomstertid nu kommer.

27 maj, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Det känns som att våren har varit lång. Lång och utdragen på ett sätt som tilltalar mig. Jag tycker om våren. Att för varje dag se hur det lysande gröna sakta tränger undan det bruna beiga. Livskrafter som bryter mark på det mest självklara sätt.

Jag tycker om att se hur växtligheten ter sig innan den står i sin fullaste prakt. Hur löv och blad tränger fram ur de små knopparna och hur miljoners små grässtrån från en dag till en annan gör ängen till ett grönt täcke. Midsommarblomster som nästintill osynligt tränger sig upp ur marken och står där som en väntande bomb som skall ta oss till nästa nivå av grönska. Det är vackert och rofyllt. En långsam explosion av liv.

Och medan jag går där i all den nyutsprungna grönskan, så är det så lätt att bli förblindad av dess skönhet. Jag blir så snabbt van och för en stund tror jag att det kommer vara för evigt. Att sommaren är oändlig, att grönskan är här för att stanna.

Men de stackars krakarna som var först ut, de som med fullt mod trängde sig fram ur den ännu kalla jorden, vittnar om något annat. Deras levnadscykel har redan börjat nå sitt slut och det är först när marken ligger vit som vi kommer minnas den värmande glädjen de gav oss. De ger oss en påminnelse om att den här tiden går så fort. Den går fort och den väntar inte på oss, så som vi väntar på den.

Så strunt samma att vi har gått i långkalsonger och toppluva ända fram till nu. Och kanske får göra så i några veckor till. Naturen lyser sagolikt av grönska och liv. De ljusaste nätterna ligger framför oss och det enda vi vet är att lika snabbt som det kom, lika snabbt tar det slut.

Så. Gå ut. Nu.

Lukta och känn. Titta och lyssna. Insup det liv som en dag tar slut.

getterna och stängslet.

19 maj, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Nu har getterna varit här på vår gård i över en vecka, och jag kan hittills konstatera att det är lite som att få barn – du kan förbereda dig hur mycket som helst och du kommer ändå bli överraskad.

Vi har lagt ner en del timmar under vintern med att förbereda stängsel, gethus och deras utfodring. För att allt skulle vara klart när de små liven äntligen skulle komma. Och allting var klart – halmen utlagd, hö fanns i nätsäcken och stängslet var på plats och kontrollerat. Men det är alltid någonting som måste justeras. Som alltid när det blir tillökning i hushållet. Det är regeln utan undantag.

Det började med stängslet. Ett rejält 5-trådigt rovdjursstängsel med ganska mycket kräm i trådarna så att säga. En mur av el som skall skydda de små liven från vargar, lo, björnar, bjärvar och jag vet inte allt. Rovdjur. Stora rovdjur. Så vad skulle hända med dessa små rultande getabockar när de bekantade sig med stängslet för första gången? Jag var i ärlighetens namn lite orolig. Skulle de överhuvudtaget överleva?

Efter några dagar inne i gethuset, var det dags för dem att för första gången komma ut i hagen. Lite trevande, lite försiktigt, vågade de sig till slut ut i solskenet. Betade lite gräs. Knörplade (ett helt eget ord, men det beskriver det hela så bra) lite sly. Och så började den ena närma sig stängslet. En av de minsta. Mitt mammahjärta slog lite snabbare och musklerna ökade i anspänning. Ajajajaj, tänkte jag. Nu händer det. Och det hände. Geten hoppade genom trådarna och fortsatte lugnt beta på andra sidan, helt oberörd. Första rymningen. Efter fem minuter.

Vi har många gånger blivit varnade för getters benägenhet att rymma. I princip varje gång som vi blåögda och sprudlande av nybörjarglädje berättat att vi ska skaffa getter, så har någon med mer erfarenhet fått ett bekymrat uttryck i ansiktet och lite strävsamt svarat jaja…..ni vet att de inte är så lätta att hålla instängda?

Och det var alla de ansiktena jag såg framför mig när den där lilla getabocken gjorde sitt graciösa skutt genom trådarna som skall hålla rovdjuren borta. Vi föste snabbt in dem i gethuset igen och morgonen därpå satte vi upp fårstängsel på insidan av stolparna. Som de ganska omgående kröp igenom. För att sen hoppa genom trådarna.

Då började vi misstänka att det kanske inte stod rätt till med spänningen i elstängslet. Och med det åtgärdat, så har de faktiskt inte varit utanför något mer. Vilket jag kan förstå, efter dagens erfarenhet då jag själv kom åt tråden. Inte särskilt behagligt.

Nu fortsätter vi att åtgärda och justera själva hö-utfodringen. Nätet som vi till en början tyckte var perfekt, visade sig vara livsfarligt. Så vi, eller snarare Millimetermannen, byggde en foderhäck. En foderhäck så rejäl och stabil så den duger att utfodra elefanter med (Det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer är ju lite av hans måtto, som ni vet). Till våra små dvärggetter. Den behöver justeras. Men det är en helt annan historia.