Författare: SlaktarStina (Sida 21 av 56)

Effektiv gårdskatt söker nya utmaningar

26 mars, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I egenskap av personalchef, är det med sorg i hjärtat jag måste meddela att vi och Knas-Katten bestämt oss för att gå skilda vägar. Efter flertalet medarbetarsamtal, där vi har gjort vårt yttersta att komma fram till en lösning som passar båda parter, är detta vad vi tillslut har kommit fram till. Detta med anledning av att Knas-Katten har uttryckt sitt missnöje över nytillskotten i teamet, det vill säga Knådden och Pyret. Han anser att de har svårt att samarbeta och tar för stor plats. Vidare känner han sig inte bekväm i rollen som handledare.

Pyret och Knådden, å andra sidan, anser att Knas-Katten inte har någon humor och är aningen för auktoritär. Som arbetsgivare har vi gjort vårt yttersta för att få teamet att fungera. Teambuildning, medarbetarsamtal, mutor – men när inget har gett en tillfredsställande lösning, så har vi tillslut hamnat där vi är idag.

Mellan parterna råder inga hårda känslor, då detta är ett gemensamt beslut. Knas-Katten har våra bästa referenser och är omtyckt, så vi har lovat honom att hjälpa till i sökandet efter en ny arbetsgivare. Så här nedan följer hans CV, vänligen hjälp oss att finna en ny gård åt honom!

KNAS-KATTEN CV

Jag är en långhårig blandraskatt som nu säker nya utmaningar. Vill komma till en gård där jag får vara ute hur mycket jag vill. Jag har en stark personlighet, älskar familjepromenader, älgkött och att klättra i träd. Finner även nöje i att jaga stenar och tycker om att mysa, bara det är på mina villkor. Min integritet är stark och jag finner mig inte i vad som helst, men då visar jag det tydligt. Tycker om barn, så länge de sitter still, är tysta och förstår vad jag menar (vilket har varit problemet med ungarna på den gården där jag är nu). Jag är en effektiv råttjägare och har goda referenser!

Utbildning:
– 2011-2015 LHS (Livets Hårda Skola)

Arbetslivserfarenhet:
– Gårdskatt hos Slaktarn´s sedan 2011, där jag nått graden av General i kriget mot råttorna

Meriter:
– Förutom att hålla gården fri från råttor och annat oknytt, så har han även lyckats fånga ekorrar och hermeliner. Dock inga rådjur. Vad vi vet.

Språk:
– Svenska
– Kattspråk
– Kroppsspråk

Övriga meriter:
– Tilldelad SlaktarStinas tapperhetsmedalj
– Mer att läsa om mig finner du här

Är du arbetsgivaren för mig? Ta kontakt med Kristina Forsberg, 073-6596671

Frukostshow.

18 mars, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vårljuset letade sig in genom våra lortiga fönster och gav oss löften om den strålande dag. Så vi packade fikakorgen full och skyndade oss ut. Brödsmulor, sand och kladdiga fingeravtryck fick ensamma avnjuta morgonens avslöjande solstrålar i köket. Vi dukade upp ute på åkern.

Vilken den här dagen också var första parkett till showen ”Rivning av fallfärdig lada”. Hjulastare, en klätterapa i varselkläder och kraschande av tegelpannor – med andra ord en fulländad frukostshow.

Men det var inte bara action. För oss med mer djupgående kulturellt intresse så fick vi beskåda hur det undanflyttade teglet blottade ett lager av björknäver – dåtidens takpapp, gissar jag och drabbas av lite hjärtesorg. Tänk allt arbete som ligger bakom. Tänk de människor som för 101 år sedan varsamt rev dessa näverbitar och placerade dem på taket. Tänk.

Men min hjärtsorg bröts av förtjusning när jag hittade 2 ägg i ett värprede längst inne i hörnet. Och Millimetermannens förvirring och extas över att äggen fortfarande var helt intakta – de måste vara minst 60 år! Hans besvikelse blev snabbt ett faktum när jag informerade om att de var i porslin. (Värpägg – heter de så?) Men de måste vara ett tecken på vad som någon gång komma skall.

Hjärnan i stand-by.

11 mars, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Det föll sig så, att jag packade väskan och drog till Slovenien några dagar. Det var fantastiskt, härligt och roligt på många sätt och nu är jag hemma igen. Inga större missöden. Men det märks att hjärnan, och kroppen, har varit på semester. Det är liksom ingen mjukstart här hemma. Starta lite lugnt och komma ifatt. Nej, det är pang på, full rulle och ända in i kaklet som vanligt.

Min hjärna hänger inte med. Den är fortfarande på stand-by. Får inte riktigt till det här med organisering, förberedelser och tre steg före. Den tror fortfarande att det går att koncentrera sig på en sak i taget. Som hur maten smakar. Hur omgivningen ser ut. Solen som värmer kinden och blåsten i håret. Samtal som aldrig tar slut. (Och då menar jag inte varförvarförvarför….)

Så det blir inte mycket till inlägg ikväll. Jag måste komma i fas. Väcka upp småbarnsmorsan och säga hejdå till den njutande turisten. Plocka fram kalendrar, matplanering, listor och tålamodet. Synkronisera mig med mina två mat&sov-klockor och få vardagen och rulla igen.

Resfeber.

4 mars, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Jag ska ut och resa. Ja, du läste rätt. Lantislollan med grankåda i håret och jord under naglarna ska ut i stora vida världen. Några dagar i ett annat land, en annan värld, helt själv. Eller ja, inte helt själv, det bor ju antagligen människor i det landet också. Iallafall minst de två som jag ska hälsa på och bo hos.

Men jag ska resa ensam, utan sällskap. Utan de två små framavlade vilddjuren som jag annars har med mig 24 timmar om dygnet. Jag kommer känna mig naken och bortkommen, som om jag har glömt något. Det är ju helt naturligt. Men eftersom jag vet om att den känslan kommer att komma, så kommer jag slå iväg den och bara njuta, som det så fint heter. Och sen inse att jag faktiskt glömde handbagaget när jag bytte flyg. Det är ju lite så som jag funkar.

Hur som helst är det lite spännande. Jag är inte särskilt resvan när det gäller resor utanför länsgränsen. Så det här ska bli riktigt kul. Några dagars äventyr, känna våren som kommit lite längre än här. Få längta hem, men ändå njuta av det annorlunda.

Jag ser fram emot sällskapet, kulturlivet, maten och egentiden. Jag ser fram emot att studera människor, ta kort och sitta på toaletten ifred. Jag ska läsa en bok och kanske starta på en egen. Jag ska se nya miljöer och prata tills stämbanden svullnar. Sova för lite, skratta för mycket och tycka tiden går alldeles för fort trots att det känns som en evighet tills jag får träffa barnen igen.

Sen ska jag komma hem, med upputsad livsenergi, och ta mig an livet här i skogen igen. Utbyggnad. Getter. Renovering av lador. Småbarnsliv. Allt det där som ger mig lyckofjärilar i magen. Jag kommer garanterat ha med mig en hel del blesyrer på temat ”Lantis i storstan”. Kanske får ni ta del av dem, kanske inte. Det återstår att se.

Huset som skall rivas.

25 februari, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Samtidigt som vi står i startgroparna för att bygga ut vårt boningshus, skall vi riva ett annat, bara ett stenkast härifrån.

Det är ett vackert hus, i all sin ålderdomlighet. Stora rum, brutet tak och kakelugn. Skafferier och skrubbar, spegeldörrar och en hemlighetsfull vind.

Det har potentialen att vara ett drömhus. För det går inte att undgå att drabbas av dess forna skönhet och storhet när man bekantar sig med huset.

Som att träffa en mycket gammal och skruttig dam och ana den där glöden som en gång i tiden varit en stor eld av livsvilja och personlighet. Ana en glöd som sakta håller på att slockna, ett liv som lider mot sitt slut.

För vi kommer försent. Stillsamma år har rullat på i takt med att miljontals små regndroppar fått det gedigna trävirket att ruttna. Det känns onekligen sorgligt. Sorgligt att vi inte kan rädda henne, sorgligt att vi måste ta det här beslutet, sorgligt att en sådan skönhet har fått förtvina.

Och jag tänker på de människor som en gång har bott i det här huset. De målinriktade händer som spikat i varje spik, sågat varje bräda och sen tätat med mossa från skogen intill.

Drömmen om ett hus som blev en sanning, efter otaliga timmar hårt arbete och slit. Precis där vi är nu. Jag och han, med våra barn springandes runt benen. Några generationer senare, men på samma gård, i samma skog och med samma berg som omger oss.

Vi river vi en dröm, men fortsätter på en annan. Och när vårens första solstrålar letar sig fram över grantopparna, känns det som att den gamla damen vet att detta är sista gången. Som om hon lugnt sluter ögonen och med ett förnöjt litet leende låter sig invänta slutet.

Och jag hoppas att de som en gång byggde det här huset, trots allt kan se på oss med förnöjsam blick när gården sakta vaknar till liv igen.

Purjolöken och Pippi Långstrump.

18 februari, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Det är en fin ålder som Knådden är inne i nu. Kreativ och problemlösande. Pratglad och nyfiken. Vill gärna hjälpa till. Som idag när vi var i affären, med minus på sömnkontot och en handlingslista lång som en tapetrulle. Låt mig beskriva närmare.

Vi äntrade affären som vi oftast gör; jag med en stor kundvagn med Pyret i och Knådden med en egen liten kundvagn. Handlingslistan fiskas upp ur någon av fickorna och sen börjar spektaklet.

– Här har vi äpplen, det ska vi ha. Vill du ta äpplena i din vagn?
– Vajfö äpple? vajfö äpple mor? säger den lilla sonen som om det är den viktigaste frågan i världen. Vilket det antagligen också är, just där, just då, för honom. Så jag försöker svara så gott som jag kan. Försöker vara en god mor. Försöker, försöker, försöker.

– För att de var slut hemma.
– Vajfö slut mor? Vajfö?
– För att vi har ätit upp dem.
– Vajfö?
– För att äpplen är gott.
– Vajfö gott mor? Vajfö?
– Men titta, här fanns päron också! Tillslut måste jag liksom vidare.
-Vajfö päron mor?
– För att päronen var slut hemma.
– Vajfö päron slut? Vajfö mor?
– Oj! nu höll vi på att glömma morötter också.
– Vajfö moötter mor? Vajfö?

Och så där fortsätter det. Både den stora och lilla vagnen var fyllda med varor när vi kom till kassan, så ni kan ju själva räkna ut hur dialogen förlöpte under turen i affären. Lite snicksnack så där. Varöfrvarförvarför. Nyfiket och utvecklande om du frågar någon som ännu inte varit där. Jävligt jobbigt och du frågar någon med minus på sömnkontot.

Hur som helst så hade vi tillslut betalat och var färdiga för att förflytta oss och de inhandlade varorna ut i bilen. Jag räckte Knådden purjolöken, han vill ju så gärna vara med och bära. Dessutom var den lite otymplig att ha i någon av kassarna. När jag sen vänder mig om för att ta resten av varorna hör jag en stolt, alltför välbekant liten röst, som sjunger bakom min rygg.

– Måla, måla, mååååla!

Jag vänder mig om, med fyra matkassar i händerna och med två under ögonen. Måla, måla, mååååla! Men han målar inte. Han sopar. Entrén. Med purjolöken. Oerhört kreativt, hjälpsamt och nytänkande om man nu är på det humöret. Det var jag inte. Så jag rev i åt honom att sluta. Så där gör man inte!
Och det är då han står där med purjolöken i sin hand, som en krigare som precis har sänkt sitt svärd. Han lägger huvudet på sned och tittar på mig med de där kastanjebruna ögonen och säger helt uppriktigt, Vajfö mor, vajfö?

Jag ids inte svara. Så jag föser ut honom genom dörren och vidare mot bilen. Och med purjolöken viftandes i handen tar han sen sats och hoppar i en vattenpöl. En riktigt stor och djup vattenpöl, med snömådd som mest är grå. Det stänker upp på bomullsbyxorna, ner i vinterskorna och upp på purjolöken. Han fortsätter hoppa. Vildsint, som en norsk skidsupporter i en VM-final, viftandes med en purjolök. Jag tappar tålamodet. Sluta! Du blir kall och blöt! Du har ju inga galonisar på dig!

Han stannar upp. Tittar på mig igen med de där kastanjebruna ögonen. Lägger huvudet på sned och i samma ögonblick har jag redan svaret på tungan. Svaret på varför han inte ska hoppa i vattenpölen. Men han fintar mig.

– Pippi Långstump gö så. Pippi Långstump inga galonisar.

Jag står som en fågelholk. Mållös. När kom hon in i bilden? Han lägger huvudet på sned åt andra hållet, klappar lite lätt med foten i vattnet, viftar uppgivet med den lortiga purjolöken och säger;

– Vajfö Pippi Långstump inga galonisar? Vajfö mor?

Ja, varför.

Saker som vuxna säger – tänderna.

11 februari, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Ni vet hur det är med små barn. De gnäller lite ibland. Stoppar händerna i munnen och gnager. Dregglar. Vaknar om nätterna. Gnäller. Tuggar på saker. Dregglar lite till. Gnäller lite till. Och det är då det händer. Det är då vi vuxna kommer med vårt oerhört utvecklade analytiska tänkande och förklarar för varandra; det är nog tänder på gång.

Det spelar ingen roll vilken relation den vuxna har till det lilla barnet, om de träffats tidigare eller om de umgås jämt. För vi vuxna vet. Vi vet att det är tänder på gång. Oavsett barn, oavsett omständigheter. Gnäll, dregel, en varm kropp – det är nog tänder på gång.

Ja, jo du ser ju själv hur händerna är i munnen, stackar liten, det måste klia – det är nog tänder på gång.

Sen nickar vi mot varandra allvarligt och säger ja, jo, så är det nog samtidigt som vi letar i vår analytiska hjärna efter fler tecken som stärker vårt resonemang.

Dregglar han/hon inte mer än vanligt idag också? Ja, det är nog tänder på gång. Och så gnällig som han/hon är nu här idag när vi ska sitta och dricka kaffe – det måste vara tänder på gång.

Och så där håller vi på. Tills slutligen, den magiska dagen kommer. Dagen som bekräftar att vi allt hade rätt, dagen då det lilla risgrynet uppenbarar sig för omvärlden – det var tänder på gång! Ibland lyckas vi pricka in det rätt bra, att det faktiskt kommer en tand i ganska nära samband med att någon vuxen har yppat den obligatoriska frasen. Ibland tar det lite längre tid.

Själv har jag hört, sagt och trott att det varit tänder på gång sen i juli ungefär. Nu är det februari och än syns då inte tillstymmelsen till någon tandusling. Men hon åt lite mindre än vanligt idag, så nu är det nog faktiskt så. Nu är det nog tänder på gång.

Städning av höskullen.

8 februari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi har städat ur den gamla höskullen. Klöver och timotej som legat där i säkert 50 år, fick se sitt sista dagsljus medan eldens lågor tillintetgjorde dem.

Jag vet några som blir besvikna. Med tanke på hur mycket råttskit som jag skyfflat under dagen, så har jag idag gjort tusentals individer hemlösa. Men det struntar jag i. Det kändes så oerhört bra. Ut med det gamla, in med det nya. Den här gården skall få liv, och då menar jag något annat än tusentals råttor som dansar macarena (do you remember?) i ladorna.

Barnen är kläckta, markerna är våra och planerna är oändliga. Till sommaren kommer getterna. Till nästa vinter har huset växt fram. Vi ska byta tak på ladorna, måla, bygga ny väg, riva, bruka och leva. Det är nu det börjar – på riktigt!

Min närmaste vän.

4 februari, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag har några nära vänner. Sådana där riktigt nära vänner som man helt enkelt är sig själv med, i glädje och sorg, i framtid, nutid och dåtid. Sådana där vänner som man gör allt för. Som är viktiga. En av dessa vänner står mig närmare än andra. Vi har vuxit upp ihop och delat alla livets överraskningar. Allt från lyckan över att att vinna ett gosedjur i ett lotteri till sorgen att förlora en far.

Men vi har inte alltid varit vänner. Det var först för några år sedan som vi blev vänner på riktigt. Fram till då hade jag tyckt hon varit lite konstig. Annorlunda och lite knepig, svår att ha att göra med. Ganska ointressant och till råga på allt ful. Men vi hängde tillsammans. Genomled tonåren och klev in i vuxenvärlden. Fortfarande tillsammans, men med en ganska infekterad relation.

Men så hände något. Jag insåg att den här tjejen blir jag inte av med. Hur mycket jag än hånade, förkastade och ogillade henne, så fanns hon kvar. Alltid fanns hon där, så jag bestämde mig för att ge henne en chans. Att försöka acceptera det där som var annorlunda och intressera mig för det där ointressanta. Försöka hitta ett sätt att umgås. Ett sätt att bygga upp tillit och respekt, förtroende och ärlighet – bygga en vänskap.

Jag är evigt glad över att jag gav henne en chans, för idag är vi de närmaste vänner. Hon får mig att skratta och står upp för mig i när vinden blåser hårt. Hon får mig att glädjas åt mina framgångar och ger mig mod att söka förändring där det behövs. Hon är allt som en närmaste vän ska vara. Hon är viktig.

Hon och jag umgås jämt. Vi lever tillsammans och kommer att dö tillsammans. Vi är oskiljaktiga. Vilket vi i och för sig hade varit även om vi inte blivit vänner. Och just därför är hon den viktigaste vänskap som finns – vänskapen till mig själv.

Jobbet med gethuset.

1 februari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Förra helgen kom det snö. Jag jublade – nu ska vi åka bob! Laddad till tårna och glad som en mört, så skyndade jag på morgonens bestyr för att få komma ut i det härliga vintervädret. Jag såg oss susa fram i backarna, röda om kinderna medan skrattet kittlade oss i magen. Snön som yrde, solen som lyste och en härlig, fantastisk, alldelles utomordentlig mor-och-son stund. I min iver hetsade jag det stackars barnet – bob, nu ska vi åka, jihooooo! BOB, Knådden, vi ska åka BOB!

Men jag borde förstått. Jag vet ju egentligen. Egentligen hur det är. Suck. Äpplet faller inte långt från trädet. För inte kan man ägna sig åt sådana oviktiga, banala och tråkiga saker som bobåkning – när det finns jobb som kan göras. Spikar att slå i, brädor att såga, skruvar att skruva och manicker att köra. Så där stod jag ensam, med bobben i handen, medan barnet tar sin såg och verktygslåda och knatar iväg till gethuset.

Ett gethus som för övrigt snart är klart! Och det är väl tack vare att det finns dem som jobbar hårt medan jag åker bob. Hur som helst. Inredningsreportage utlovas! Dock får det vänta tills allting är riktigt klart, men ni kan få en sneak-peak;